Opsynligas logga

Inte vana med ”såna som jag”

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

Glömde skicka min remiss

För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.

Tomma ord

Prövat allt. Från slutenvård t öppenvård t boendestöd o stödteam. Av alla dessa läkare, sköterskor, boendestödjare med el utan utbildning har jag blivit bemött m förståelse el åtminstone av vilja t förståelse av kanske 5 procent.  Ingen har ansvar, personal byts ut, får man överhuvudtaget träffa läkare är det oftast at-läkare som man träffar en gång. Nu tycks alla ha gett upp. Min ”känsla” (andras ord, jag vill säga fakta) är att jag får skylla mig själv som blev psykiskt sjuk. Nu är jag dessutom för gammal o därmed lågprioriterad.  Min ”hjälp” nu är ett stödteam. Fungerar inte alls. Det låter bra, på pappret. Verkligheten är en annan. Fick veta att mina behov styr osv. Visst, de frågar om jag behöver hjälp m något. Vid det här laget borde jag veta bättre än att svara. För ”stödet” har inget m mina behov att göra. Det är andra som bestämmer vad/om jag behöver något. Jag har inga som helst rättigheter. OM jag driftar mig till att uttrycka behov visar det sig att ”chefen” ”kommunen” ”policy” säger att det går inte. För mig är ärlighet, tydlighet, empati viktigt. Jag har väl fel uppfattning om vad som är lögn men om någon säger att de vill hjälpa mig men inte gör det då anser jag att det är lögn. Ord. Tomma ord. Det är väl i gärningar det visar sig om någon menar vad han/hon säger? Jag är så maktlös, förtvivlad, uppgiven. Har inget liv alls. Visst, jag har skrikit, svurit, hotat. Men borde inte personal som jobbar m psykisk ohälsa se igenom sånt? Se att det inte är ondska utan förtvivlat rop på hjälp? Varför finns det lagar? Om lika rättigheter? Om värdigt liv? Varför får vårdpersonal bete sig hur de vill? När någon av oss lyckas dö (jo, jag vill dö) och det föregåtts av åratals felbehandling finns ingen som har ansvar. Ivo? Glöm det. Är man sjuk, ensam, svag orkar man inte ens försöka. Är man död lär det vara svårt..  det händer att psykfall har någon anhörig som anmäler missförhållanden. Vad händer? Det läggs ner. För personal håller ihop. Vem blir trodd? Jag? Eller 10 stycken ”proffs ” som hävdar att honnju tyvärr led av vanföreställningar, inbillade sig saker. Och att de gjort ALLT för att hjälpa. De är sååå ledsna. Politiker? De lever i en annan värld. De är så välkomna att tillbringa en vecka i mitt helvete. Känner att det här blev osammanhängande och rörigt. Jag är så slut efter 3 års sömnbrist, ångest, gråt, hjälplöshet. Kan inte längre hålla ihop,tankar. De har nog rätt. Allt är mitt fel.

Mina problem anses inte vara tillräckligt allvarliga

Har gång på gång sökt vård hos psykiatrin för att jag inte orkar, vill eller ens kan fungera vissa dagar. Jag klarar mitt jobb för att jag jobbar övertid utan att säga något de dagar jag har energi och ligger sedan flera dagar i sängen eller sitter vid datorn hela nätterna. Varje gång jag söker vård får jag till svar att mina problem inte är tillräckligt allvarliga då de inte förstör min levnadsrytm. ”Du har ju både sambo, fast jobb och hyreslägenhet”, har jag fått som motivering till deras beslut mer än en gång.

Hur dåligt ska jag behöva må och hur mycket funktionsnedsättning måste mina problem ge min vardag för att jag ska bli tagen på allvar?

Avslutade DBT-behandlingen

Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?

När ska det systematiska våldet ta slut?

Min psykolog frågade mig hur det känns att tänka på det vården utsatt mig för, jag har förminskat det så länge att jag inte ens förstått att det är något att känna kring. Hjälpen som förstörde mer, det enda jag kan fråga mig är varför? Varför händer det gång på gång, varför får det fortgå. Varför. I så en utsatt situation bli utsatt för informellt tvång, gång på gång. Om du inte, då tar vi bort detta. Om du inte, då blir du inlagd. Om inte blir du inte utskriven. När tar det systematiska våldet slut? Jag behövde inte mer. Jag har redan nog.

Obefintligt stöd till anhöriga

Min dotter var inlagd på BUP slutenvård för sin anorexi ,  Tycker stödet till anhöriga var i princip obefintligt,  visst en del personal var gulliga och försökte stötta mig. Men när man läser i hennes journal vid inskrivningssamtalet ” modern ter sig mycket nervöst”. Ja hur ska jag vara, hela vårt liv har rämnat och dottern är mer död än levande både fysiskt o psykiskt. Som att de bedömde mig och man kände vid flera tillfällen skuld som att det var mitt fel att min dotter var svårt sjuk , tänker att så skulle aldrig ske inom somatisk vård. Vid utskrivningen  2 månader senare frågar de vad ” vi har för plan ” , tyckte det var en provocerande fråga ( vi är ingen vårdinstans som ska ha en plan ) så jag svarade väl lite svävande typ Ja vad sjutton ska vi göra, ja försöka göra allt för att stötta dottern. Då blir vi anmälda till soc för ” bristande rutiner”. Känns som man måste vara så oerhört stark både inför vårdpersonal samt samhället i stort. Skillnaden känns stor om hon tex hade haft dödlig cancer, men konsekvenserna för alla i vår familj är ju lika förödande och ingen prognos fanns.

Frågade vid ett tillfälle om det fanns någon stöttning för föräldrar inom ätstörningsenheten ( de kom o besökte på avdelningen en timme per vecka ) , ” nej nja jag vet inte , men vi kan kolla upp det ” helt sjukt tycker jag det borde vara en självklarhet.  ( fick sedan prata m en kurator men hen var inte så bra så det blev bara en gång)

Allt handlar om vanföreställningar

Blev klassad som psykiskt sjuk med diagnoserna vanföreställningar och paranoia då jag fick mitt barn grovt utnyttjat av en pedofil, levde under hot och blev utsatt för trakasserier och överfall. Fick ingen hjälp av psykiatrin. Ingen traumabehandling, ingen kontakt med psykolog. Diagnoserna sattes utan utredningar och undersökningar. Den psykiatriska kliniken arbetade mot mig som patient men tillsammans med de som trakasserade mig. Och när jag berättade om de övergrepp och den vanvård jag var utsatt för som barn så påstod den psykiatriska kliniken att jag hade en personlighetsstörning redan som barn. Ändå visste de ingenting om vad jag varit utsatt för. I min journal har de skrivit in en hel del uppgifter som kommit från tredjehandspersoner och som inte stämmer med verkligheten. De har även i journalen utsatt mig för hån, bl a gällande en kronisk sjukdom som jag fick. De har ju hela tiden utgått ifrån att allt jag sagt och gjort handlar om vanföreställningar. Psykiatrikerna har inte trott på mig – trots att de kunnat dubbelkolla med journalerna. Hur psykiatriska kliniker kan bemöta patienter kan vara skrämmande, kränkande och farligt.

”Träffa en kompis och köp en glass”

Jag blev inskickad till psykakuten av mina föräldrar efter att jag hade skrikit till dom att dagen var kommen då jag skulle ta mitt liv. Jag lider då av anorexia och depression. När vi kom in till psykakuten frågade läkaren om jag hade suicidplaner och jag svarade ja, varpå jag får svar från överläkaren ”men åk och träffa en kompis och köp en glass så löser sig allt”.

”Nålar är mer effektivt”

För flera år sedan när jag var i 13-14 års åldern fick jag träffa en psykiater för bland annat min pågående depression, ångestproblematik och ett självskadebeteende. Jag blev inte tagen på allvar för mina problem utan blev tilltalad som en tonåring med hormoner i kroppen. Vid ett tillfälle när jag berättade om mitt tillvägagångssätt i min självskada skojade psykiatern och sa att: ”Nålar är mer effektivt, också mindre blod på det sättet” med ett leende på läpparna. Behövde inte träffa honom efter det.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.