Min historia med psykiatrin är lång och jag har erfarenhet av det mesta. En sak jag dock ofta tänker på är en händelse från bup’s slutenvård. Jag hade under den här tiden vak en del av dagen och personalen satt ofta och pratade med varandra samtidigt. En dag kom 3-4 personal och började prata högt inför mig och alla i korridoren om en patients självskadebeteende. De sa något i stil med att det var larvig att en patient fått vak på toa pga deras självskadebeteende och att läkaren då skulle ”ha sätt xx’s självskador när det var som värst”. Dvs en annan patients sår. Detta sas högt med namn i korridoren. Personalen sitter alltså öppet och jämför patienters självskador och värderar vilka som är värst. Detta satt kvar i mig hela vårdtiden och än idag.
Livshotande självsvält
Min son son nyligen hade fyllt 18-år hade utvecklat en stark ätstörning i början av sommaren – 23. Den hade föregåtts av år av depression och köande på BUP med bl a aptitlöshet som följd.
Sonen slutade helt äta, drack bara zero-läsk. Han led fruktansvärt och blev allt mattare för var dag. Vi åkte till akuten några gånger men de hänvisade till akutpsykiatrin som i sin tur bollade tillbaka till akuten och öppenvården inom psykiatrin som i sin tur bollade till hälsocentral som bollade tillbaka till psykiatrin. Så höll vi på. I 23 dygn utan mat och annan dryck än zero-läsk. Ingen tog ansvar.
Vi hade varit på en läkarträff på öppenvården psykiatrin, sonen orkade knappt sitta upp under träffen. Läkaren tog puls och blodtryck, sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. 23 dygn utan något annat än zero-läsk! På vägen ut kollapsade sonen och fick hjälp in på akuten. Han var döende och fick ligga på Akutmedicin en vecka med sond och dropp.
Nu är han inlagd med sond igen efter period av total självsvält. Han får alltså somatisk vård men ingen information om näring, svält etc, utredning, diagnos och plan för psykiatrisk behandling mot ätstörningstankarna. Enda kontakten han har med personal är då de kopplar av och på sonden. Han får ha besök 2 timmar/dag. Resterande 22 timmar ligger han ensam i sängen med ätstörningstankar som blir allt starkare i takt med att sonden droppar. Dygn efter dygn, vecka efter vecka. Till saken hör att sonen har selektiv mutism och social fobi så han är rädd för personal och andra patienter och förmår därför inte att kliva upp ur sängen och hitta på något på avdelningen 🙁
Tänk om någon skulle få samma bemötande om hen hade tex livshotande cancer? Att man som cancersjuk får viss somatisk behandling men ingen info om sin medicinering, sjukdomen, vårdplan eller om vad man själv kan göra för att underlätta tillfrisknande. Ambitionsnivån är ofattbart låg inom psykiatrin.
Sjuksköterskan tyckte det var roligt
Jag var 17 år och tvångsinlagd på bup. Det var ren förvaring å ingen behandling alls..
En dag så skadade jag mej så illa att det nästan äventyrade livet.
Larmet gick å jag hade panik. Satt ihopkrupne i ett hörn. De lyfte upp mej på båren å det var folk överallt..
Jag var så rädd å ledssen..
Efter en stund så skulle jag köras ner till operation, var på en av sjuksköterskorna säger ” det är så roligt när det händer något sånt här så att man får använda sina kunskaper”…
Där låg 17 åriga jag som inte årkade mer å tänkte ”var detta roligt” å tog nästan det som en uppmaning att ”jag borde gjort bättre”.
Jag var helt förstörd. Efter ett par dagar så var det som inget hade hänt.. det blev förvaring igen å pratades knappt om det som hänt.
Frågan ställdes aldrig
Jag gick i BUP öppenvård i 4 år för behandling av återkommande depressioner och ångestproblematik. Det som aldrig kom upp på BUP var att jag hade ett svårt självskadebeteende jag inte förmådde sluta med. Först på vuxenpsyk pusslade man ihop mina svårbehandlade depressioner med hypomanier jag börjat uppleva till en bipolär sjukdom. Jag förstod själv några år in på behandlingen på BUP att jag nog var bipolär men vågade själv inte lyfta misstanken. Jag fick testa diverse för mina depressioner och inget bet, fick även prova en uppsjö av ångestdämpande utan effekt. Trots över- och felmedicinering, fel diagnos och uteblivet traumaperspektiv är det egentligen bara en sak jag idag är riktigt besviken över. Det är samtalen som aldrig togs med mig. Ingen frågade någonsin mig om jag skadade mig. Jag trodde såklart jag dolde det jättebra men i efterhand kan jag själv se signalerna. Självskadorna som ofta var ett rop på hjälp ingen hörde. Jag vet inte om jag skulle varit ärlig om de frågat, men kanske hade jag efter andra eller tredje gången lagt mig och berättat. Det fanns inget som var så dåligt för min psykiska hälsa som mitt konstanta självskadande, ändå adresserades aldrig detta. Idag, självskadefri på egen hand, ser jag på mina ärr och undrar om några av dem gått att förebygga med rätt hjälp i rätt tid. Men för att jag skulle få hjälpen krävdes också att någon ställde frågan. Och det gjorde de aldrig.
Stämplad med diagnoser
Nu när jag skriver så har jag varit självskadefri i lite över två år. När mitt självskadebeteende ökade ännu mer i vuxen ålder så stämplades jag med EIPS. Vilket sedan resulterade i att jag stämplades av vården. Jag stämplades av en diagnos som innebar dömande blickar och vägran om att sy mig med bedövning. Jag hade gjort det mot mig själv så jag skulle stå ut med mer. Jag var en person som ville ha uppmärksamhet, när det i själva verket handlade om att reglera ångesten och även tvångstankar. Jag har haft skötare från en avdelning kolla på mina armar och påstå att jag gör dem åt fel håll om jag vill dö. Jag ville inte dö av de sjäkvsladorna. Jag har hört djupa inandningar av shock för att jag har ärr på min kropp. Nu två år senare och jag måste än idag kämpa emot människors blickar. Men jag tog mig ur ett självskadebeteende på egen hand med viss stöttning från vården. Jag hittade egna och långvariga strategier till att kunna göra det. Än idag tänker jag tanken men jag gör det inte. Vården gjorde mig tyvärr sjukare än vad jag redan var genom sina kommentarer, genom sitt agerande eller kanske brist på agerande. Genom att få mig att skämmas för mig. Jag tänker aldrig någonsin be om ursäkt eller skämmas för att jag överlevde på det enda sett jag visste hur. Jag tänker inte låta vården vara dem som förstörde mig här, jag skulle kunna låta dem, men jag vägrar. Jag gjorde aldrig något för uppmärksamhet, jag gjorde det för att reglera en storm av känslor. Jag har idag ingen EIPS diagnos och jag genomgår traumabehandling som en början till att få ett normalt liv. Ett normalt liv med en kropp fylld med ärr från mitt förflutna, men jag vägrar skämmas för mitt förflutna. Vården fick mig att skämmas men dem har fel. Jag har en kropp fylld med ärr och ett huvud fylld med minnen av skötare som greppar tag i mig på ett sett som gav mig panik av att någon tog i mig. Jag har minnen av övergrepp och ord som etsat sig fast i mitt inre som ett eko. Det enda jag behövde var kärlek och mänsklighet , lite förståelse och snälla ord. Inte bekräftelse på att jag var äcklig, liten och smutsig. Ni som självskadar idag: låt rakbladen få vila, låt din själ få vila. Låt ärren bli krigsärr och lär dig veta att du är stark och kapabel. Tillsammans är vi en arme som trotsar vårdens syn på oss, vi är en arme av förändring och förståelse för andra människor. Vi är så många fler som blivit utsatta av vården och stämplade med diagnoser som kanske varit fel utan att få en behandling eller förståelse till varför vi gör detta. Det finns en väg framåt ut ur självskadeträsket. Det finns människor inom vården som är fulla av förståelse men dem är tyvärr färre än vad de bör vara men dem finns.
Avskiljd i 3 veckor
Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning och självskadade, läkarna beslöt då att jag skulle tillbaks till psykakuten. Där hade en läkare bestämt att jag skulle avskiljas. Jag trodde själv att det skulle vara i endast nåt dygn men jag var fast inne i en sk lägenhet i mer än 3 veckor. Fick inte vara ute på avdelningen. Jag hade en personal inne hos mig för att se till att jag inte skadade mig där inne. Men jag själv fick inte då nån information till varför jag skulle vara där.
Självskada under permission
En gång när jag var inlagd så skulle jag ha permission och vara ensam hemma i någon timme. Jag förklarade för läkaren att jag inte vågade och att jag troligtvis skulle skära mig när jag kom hem. Han tyckte att jag ändå skulle försöka och jag åkte hem. Väl hemma självskadade jag och åkte in på akuten för att få det ihopsytt. När jag kom tillbaka till avdelningen någon timme senare fick jag skäll av en i personalen. ”Du kan inte hålla på och skada dig sådär, då kommer du inte få vara kvar här!” Jag skämdes och kände mig så liten och värdelös. Hade de bara lyssnat på mig så hade jag aldrig åkt hem och skadat mig.
Förklarades som uppmärksamhetsstörningar
När jag var 10år hörde mina föräldrar av sig till psykiatrin pågrund av mitt självskadebeteende, mina föräldrar blev ombedda att skicka bilder på skadorna så jag fick stå i bara underkläder medan mina föräldrar fotade mina sår. Psykiatrin gav besked att mina sår inte var tillräckligt djupa för att vara annat än uppmärksamhetsökande. Jag som gömt allt redan innan gjorde det desto mer. Jag spenderade hela min uppväxt med att lära mig gömma rakblad, dölja skador och ge sken av att vara glad. Ibland hittade mina föräldrar rakblad och straffade mig genom indragna aktiviteter eller liknande. När jag var 18år hamnade jag på slutenvården på grund av suicidförsök och självskadebeteenden samt att mina försök att dölja allting och prestera utåt slutat i att jag blev utbränd. Jag hade nyligen fått en autismdiagnos men läkaren på avdelningen uttalade att den inte var trovärdig utan att jag hade EIPS. Med det som förklaring skapade hon en bemötandeplan för personalen som baserades på att ignorera mig och att de i personalen jag verkade lita på inte skulle säga ett ord till mig. Jag fick inte någon information om detta utan plötsligt undvek alla mig. Såg man att jag var ledsen eller hade ångest stängde man dörren och gick. När jag inte kunde dölja blodet så la man skulden på mig och att jag förstörde personalens liv och fritid; trots att allt jag gjorde var att gömma mig eller spela glad och skämta för att inte få någon att känna dig illa till mods. Vid ett tillfälle när jag var på permission var enda alternativet att gipsa hela armen och dagen därpå försökte man gipsa hela den andra också men jag lyckades rymma från akutmottagningen. Läkaren sa att jag var ett förlorat fall och jag blev tillslut utskriven på grund av svår försämring och att jag som hon uttryckte det ”lika gärna kunde dö hemma”. Jag höll på och dö gång på gång året därefter. Man tog ett omtag och utredde mig för alla diagnoser det resulterade i att min autism kvarstod men utöver det även bipolaritet och ADHD samt en stor socialångest. Jag har inte EIPS och jag har aldrig haft det, inte för att det skulle spelat någon roll för en diagnos kan inte få ursäkta ett medmänskligt bemötande. Jag är nu 20år och jag mår bättre men mina ärr kommer alltid vara knöliga smärtande fysiska påminnelser om allt det jag önskat glömma. För oavsett om det var en 10åring med ytliga sår eller en 18åring med kroppen i gips så förklarades det genom uppmärksamhetsstörningar där vården, bemötandet och medmänskligheten kunde avsägas. Nu är jag 20år med kroppen full av ärr och läser till skötare för att försöka erbjuda den hjälp jag aldrig fick. För tänk om min kropp vore så gott som slät om vården fångat upp mig i tid och värderat mer än mina sårskadors djup i millimeter.
Behövde bli värre för att tas på allvar
Det var vad specialisterna på BUP sa eftersom att mitt självskadebeteende inte var illa nog. Så dom menade på att jag skulle bli värre för att dom skulle ta mig på allvar? Detta triggade mig något enormt.
Förminskat självskadebeteende
När jag för första gången kom till bup akuten så var en av de första frågorna om jag lider av något slags självskadebeteende och då svarade ja jag. När de ville se mina ärr så svara dem ”det där var ju ingenting, det finns folk som har det mycket värre”.
Senast tillagt
- Jämförde patienternas sår
- Livshotande självsvält
- Sjuksköterskan tyckte det var roligt
- Frågan ställdes aldrig
- Stämplad med diagnoser
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.