Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

N-ordet

Under pågående läkarsamtal med en äldre patient som var inlagd i slutenvården närvarade en skötare som var svart. Patienten kallade skötaren för n-ordet flera gånger. Läkaren sa ifrån, men sjuksköterskan viftade bort det och sa ”Han är gammal, han förstår inte”.

Skadlig ätstörningsvård

Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.

Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.

Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.

Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten

Nedvärderande

Jag var tvungen att få ett plåster för att jag bitit på naglarna på psyk.
Så jag bad om hjälp att få det tvättat och omlagt men hen som ”hjälpte” mig hade inga som helst kunskaper kring det och avslutade alltihop med att ”sluta bit på naglarna och bli vuxen”.

Felaktig läkemedelsbehandling

Jag har fått fel medicin i 3 år nu. Psykiatrin vägrar att byta medicin och jag mår bara sämre och sämre.
Biverkningarna består av huvudverk, Trötthet, hjärtproblem , andningsproblem, värst är huvudverken där huvudet nästan sprängs efter injektionen i en veckas tid.

Vet inte vad jag ska göra. Anmält Ivo, polisanmält läkaren, klarat hos patient nämnden.

Känner stor sorg för andra i psykiatrin, hoppas ni får
Bra läkare och en bra vård!

”Det viktiga var inte hur jag mådde, utan hur jag åt”

Jag var inlagd på slutenvård på grund av allvarlig ätstörning. När jag lades in var jag motiverad till att bli frisk, då jag sett den sorg som min sjukdom gav mina nära. De första dagarna gick allt bra (även om det gick åt en del tårar) och jag åt i stort sätt upp den mat de gav mig. Det ledde till att snart fick flyttas ”upp” så att jag fick både mer krav och mer frihet. Med kraven ökade även mina portioner och till dem lades näringsdrycker. Någon efter min första näringsdryck började jag må dåligt och må illa. Efter ytterligare några måltider var jag oförmögen att hålla tillbaka mitt illamående vilket resulterade i att (mot min vilja) kräktes på matsalsgolvet. Dagarna efteråt fortsatte jag att må dåligt och det gick inte att tillgodogöra sig aktiviteterna som behandling erbjöd. Det diskuterades om mitt matschema skulle ändras men då det viktiga var att jag gick upp i vikt (så snabbt som möjligt) skedde inte det, så jag fick fortsätta att må dåligt i ytterligare en period, innan kroppen vande sig. När jag insåg att det viktiga inte var hur jag mådde utan hur jag åt, tappade jag tron både på behandligen och det lilla människovärde jag precis hade funnit hos mig själv. Under resten av behandligen fortsatte jag att vara en ”duktig tjej” men min själ var inte längre med på det och jag längtade tillbaka till tiden innan behandligen, utan mediciner som gjorde mig trött och utan illamående.

Jag förstår verkligen att det är viktigt att gå upp i vikt för att bli frisk, men samtidigt räcker inte en ökad vikt för att läka en trasig själ och de flesta behöver känna att de betyder något och att de får lov att må bra.

Psyk höll på att bli min död

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

”Släpp mig, snälla släpp mig”

Jag lider av Komplex-PTSD. Jag har varit med om svåra trauman där jag blivit frihetsberövad och fastspänd i flera dygn, slagen och utnyttjad. En av mina absolut största rädslor är att bli fasthållen eller att känna mig instängd, det triggar en känsla i mig som gör mig fullkomligt avstängd där jag ofta får en blackout.
Sist jag var inlagd på slutenvården under LPT så hade dem varken läst mina journaler eller ens försökt att prata med mig. De upplevde mig aggressiv i stunder där jag blev stressad.
När jag blir stressad behöver man släppa mig och se till att jag inte känner mig instängd.
Men de valde att använda våld, polisgrepp, brotta ner mig, lägga mig i en bätelssäng flera gånger per dag samt att ge mig tvångsinjektioner.
Till saken hör att jag inte är aggressiv, jag svarar aldrig med våld och väger inte mycket så det är inte svårt att hålla i mig. Jag reagerar aldrig med någon form av motstånd och höjer inte rösten om man inte rör mig.
Dessa säkert 20 bältesläggningar under en vecka fick mig att återuppleva all trauma jag blivit utsatt för. Till slut satt jag i ett hörn och grät och skrek ”släpp mig snälla släpp mig” fast ingen höll fast mig.
Jag var så blåslagen, hade djupa brännsår på fotleder och armbågar och många dagar kunde jag inte sova i sängen utan att vrida mig i smärtor.
Det enda jag behövde var trygghet, någon som skulle berätta för mig att det var okej och att jag skulle veta att ingen ville mig illa, jag fick motsatsen.
Allt detta resulterade i ett självmordsförsök där jag var medvetslös i ett dygn, allt pga den stressen jag utsattes för. (Jag kom INTE dit för att jag var självmordsbenägen)

”Sällan känt mig så liten och värdelös”

Under en tid led jag av tvångstankar som handlade om att jag behövde ta en överdos. Jag ville inte egentligen men mådde tillslut för dåligt av att ständigt ha en röst skrikande i mitt huvud att jag skulle göra det. Jag bor på ett HVB så jag tog mod till mig och berättade för personalen om detta.

Tillslut stod jag inte ut med rösten i mitt huvud och gjorde ett försök att ta tabletterna men personalen stoppade mig. Jag mådde skit, ville bara göra som rösten sa för att den skulle bli tyst.

Personal ringde då BUP-avdelningen, då det var på kvällen. Sjuksköterskan i luren bad om att få prata med mig. Hon började direkt med en hård, irriterad röst säga att jag skulle skärpa mig. Flera gånger sa hon att jag skulle skärpa till mig                      ”Skärp dig nu (mitt namn), det finns ju folk som försöker hjälpa dig så varför lyssnar du inte?. Tårarna rann ner för kinderna.   Jag vågade inte säga emot.

Det bestämdes sen att en läkare skulle komma till HVB boendet för att göra en bedömning av mig eftersom jag inte ville komma till BUP. Det var en äldre man som egentligen inte jobbade inom psykiatrin utan på en vårdcentral som hudläkare. Han var från första stund otrevlig. Suckande frågade han mig frågor.

Han började läsa från ett papper information om mig och jag rättade honom någon gång när han sa fel, då sa han till mig att jag skulle sluta försvåra hans jobb. Sedan frågade han mig varför jag hade tagit tabletter den dagen. Jag sa att jag inte hade tagit några tabletter och argt sa han att jag skulle sluta spela dum, jag visste ju vad han menade. Det är sällan jag känt mig lika liten och värdelös som den här kvällen.

”Det låter ju dumt, men det är inte vårt problem”

Jag var inlagd på BUP i två veckor under 2012. Jag var 13 år och väldigt deprimerad och självmordsbenägen. Efter två veckor på avdelningen ville läkaren skriva ut mig för att någon annan behövde min plats. Jag sa att jag kommer ta livet av mig om de skrev ut mig.

”Det låter ju dumt, men det är inte vårt problem” fick jag till svar av en skötare. Jag skrevs ut och var tillbaka tre veckor senare efter ett självmordsförsök. Då trodde personalen att jag hade gjort mitt försök för att få träffa en nära vän som jag fick på avdelningen.

”Du har inte behov av att komma hit”

Jag har haft panikångest och depressioner sedan barndomen. Jag hade bättre och sämre perioder. En gång var jag inne i en sämre period och hade också ett aktivt självskadebeteende.
Jag hade precis skadat mig rätt ordentligt men ångesten släppte inte och jag bombades med tankar om att jag skulle hoppa från ett stup.
I min förtvivlan ringde jag psykakuten, som jag alltid varit rädd för trots jag aldrig varit inlagd. Jag ringde och berättade att jag skadat mig och funderade på självmord.
I andra ändan av telefonen satt en sur sköterska som snäste av mig med
– Har du provat ta en promenad?
– Nej för benen bär mig inte för all ångest. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag funderar på självmord.
– Mm, okej okej.
– Vad ska jag göra?
– Ja, jag tycker inte du har något behov av att komma hit, så jag vet inte.
– Men jag tänker ju på självmord!!
– Mm men min bedömning är att du inte behöver komma hit. Ring öppenpsykiatrin på måndag. *klick*