När jag var ung skar jag mig. På en behandling (i grupp) skulle vi laga mat. En av deltagarna testade om kniven var vass genom att dra den längs min arm, sen skrattade han lite och sa ”du har ju redan så många sår så ett till hade ju inte gjort något”. Ledarna skrattade med. Själv stod jag chockad.
Alla självskadare har inte EIPS
Jag är sjukt trött på hur man tolkar självskadebeteende som att personen alltid har EIPS. Många inom sjukvården säger också att man självskadar för uppmärksamheten och att någon med självskadebeteende kan låssas ta sitt liv. Det är befängt vilken uppfattning och dålig koll på självskadebeteende många inom vården har. För mig är självskadande ett tvång, någonting som jag måste göra eller någonting som en annan självdel gör. Jag lever med diagnosen Dissociativ identitetsstörning men pga självskadebeteende anser vården att jag har en personlighetsstörning. Jag kan bli helt galen på det. Varför kan inte vården se till att ta reda på varför man har ett symptom och inte bara välja en diagnos som inte stämmer? Alla med självskadebeteende har inte EIPS.
”skiter fullständigt i om du tar livet av dig”
Jag var inlagd inom slutenvården i min hemkommun. Hade smugglat in ett föremål och vi alla vet nog vid detta lag vad som skedde. Dagen efter hade jag uppföljningssamtal och då säger läkaren ” ja jag hade inte tänkt säga någonting men fan ta dig om du skadar dig igen så skiter jag fullständigt i om du tar livet av dig”..
Kan förstå att läkaren blev arg och att jag gjorde fel men tycker inte att den läkaren hade rätt att uttrycka sig så, saker och ting vart ju inte bättre eller enklare om man säger så.
Detta var x-antal år sedan, den läkaren är fortfarande överläkare och jag tänkte anmäla det till patientnämnden men det rann ut i sanden då jag visste att jag skulle ha med den läkaren att göra i framtiden då jag har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård i perioder. Samt att jag tänkte att det kommer bli ord mot ord och vem skulle lyssna på mig ( vid det tillfället var det extremt dålig och oförstående vårdpersonal samt läkare ).
Den läkaren träffade jag på för ca 1månad sen då hon återigen skrev in mig enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) då vi inte kunde komma fram till en lösning och jag inte visste varken ut eller in. Fick dock ett fint och lugnt bemötande av den överläkaren vid detta tillfälle, men orden sitter ändå kvar.
Missade primär autismdiagnos
Jag har haft mycket ångest och självskadebeteenden sedan det att jag började skolan. Mina föräldrar hörde av sig till BUP första gången när jag var 11år just för min starka ångest och att skolan uppmärksammat plåster på mina armar i samband med ombyte till idrottslektionen. Ingenting hände förrän jag hamnade på akuten efter en överdos som 15år. Jag blev då akutprioriterad till bup, men ingen behandling fick något resultat så min psykolog ville utreda mig för autism för att jag hade svårigheter som kunde tyda på det. Kort därefter sa min psykolog upp sig och trots att det var garanterat att jag skulle få en ny kontakt upprättades ingen och drygt ett år senare någon månad innan jag fyllde 18år startades en utredning för att vara klar innan min 18års dag. Jag fick diagnosen autism och när jag skulle över till vuxenpsykiatrin skulle jag få behandling/ hjälp där. Istället hamnade jag än en gång utan hjälp och det ihop med gymnasiet och min känsla över att alltid behöva prestera resulterade i att jag 18år och 4månader blev inlagd på slutenvården utbränd och suicidal. Slutenvården missade helt min primära autismdiagnos och jag blev såpass traumatiserad över bemötandet och vården att det istället försämrade det hela efter några månader som inlagd mellan det att jag var 18 och 19år. Idag är jag 20år, jag har varit utbränd 2 gånger och sjukskriven. Att psykiatrin varken reagerade eller agerade har inneburit att jag både förlorat hela min skolgång och tonår till ångest, självskada och ständigt gått med en känsla av att vara annorlunda och ”fel” utan att förstå varför. Dessutom har det påverkat min framtid, oavsett hur positivt man kan försöka se på det innebär min utbrändhet att mina förutsättningar att plugga och jobba är påverkade. Jag är numera extremt känslig för stress och krav, har flera gånger försökt ”köra på” och prestera på ett normtypiskt sätt bara för att efter någon vecka vara helt slut och sönderstressad med hjärtklappning, kräkningar och svårigheter att klara av att ens sköta de allra mest basala av mina behov. Jag är knappt vuxen men redan helt slut; jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat se ut om jag fått hjälp i tid.
Bara rastlös
När jag gick till en läkare och skulle göra en utredning för bipolär sjukdom så ansåg dom efter 3 möten att jag bara var rastlös, även om mina maniska episoder började efter jag käkade antidepp, och även stämde in på alla kriterierna. Det var bara ”hormoner” enligt dom.
Försämrad av medicinering
Psykiatrin har gjort mig läkemedelsskadad. Jag känner att jag har blivit personlighetsförändrad sedan jag började på psykiatrin. Jag blev utbränd 2011 och under fem år gick jag hos kurator samt testade SSRI-mediciner utan att bli bättre och därför blev jag remitterad till psykiatrin 2016.
På psykiatrin fick jag starkare medicin som stegvis gjorde mig sämre. Tidigare var jag inte deprimerad men sedan jag började med medicinen hos psykiatrin så har jag utvecklat Dystymi (kronisk depression) och social fobi. Jag har fått problem med att klara av att jobba, jag har utvecklat självmordstankar och kommer inte upp ur sängen vissa dagar (vilket har resulterade i väldigt många sjukdagar från jobbet). Jag har också utvecklat kognitiva/mentala problem, har svårt att minnas detaljer och klarar inte längre av att göra krävande uppgifter. Sammanfattningsvis har detta bidragit till att det blivit svårt att klara vardagen och kollegor och anhöriga får hoppa in och styra upp situationer.
Jag har aldrig hållit på med droger innan jag började i sjukvården men jag förstår på något sätt så här i efterhand att mediciner kan ändra hjärnan på samma sätt som andra droger. När jag började i psykiatrin var jag väldigt naiv och godtrogen, jag ifrågasatte ingenting. Flera år senare började jag läsa på mer och förstod då att allt som psykiatrin håller på med inte är bra och att det faktiskt ganska ofta inte ens är baserat på objektiv vetenskap.
Det tog ganska många år innan jag lyckades sluta helt med medicinen och trots att jag nu är fri från den så har jag fortfarande vissa biverkningar. Det enda som jag fortsatt att ta sedan jag slutade med sjukvården är homeopatisk medicin eller lugnande medicin (de hjälper mig mot skakningar som jag utvecklade hos psykiatrin) samt Psilocybin vid enstaka tillfällen (det hjälper mot ältande och självmordstankar). Jag letar fortfarande efter något som kan hjälpa mot social fobi.
Ingen informerade mig
Varje gång jag informerades om något alls när jag var inlagd så var de lika överraskade att jag inte redan visste. ”Va, har ingen berättat det för dig?” var så vanligt att höra att jag inte förstår hur de kunde fortsätta vara överraskade. Det var även ofta ingen kom ihåg att informera mig.
Lättare att bara göra det igen
När jag blev inskriven på avdelning fick jag mitt blod taget av en sjuksköterska. Väl på avdelningen kom en annan sjuksköterska upp till mig och sa att hon skulle ta mitt blod. Jag berättade att någon annan redan gjort det och hon sa att det var lättare att bara göra det igen än att hitta vad som hände med det förra. Sedan sa hon att vi skulle göra det senare den dagen och jag såg henne aldrig igen.
Glömde bort att ge mig ångestdämpande
När jag var inlagd och bad om ångestdämpande så var det ungefär hälften av gångerna personen faktiskt kom tillbaka. Annars gick jag ut senare och såg dem göra något annat och såg inget i deras blick som antydde att de kom ihåg mig.
”Det är väl såhär du gör”
En kurator sa ”det är väl så här du gör” till mig angående att jag ville ha information om stödinsatser efter att hon tagit upp att hon läst min journal och sett att jag blivit utredd för osjälvständigt personlighetssyndrom.
Senast tillagt
- Jämförde patienternas sår
- Livshotande självsvält
- Sjuksköterskan tyckte det var roligt
- Frågan ställdes aldrig
- Stämplad med diagnoser
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.