Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Psykiatrivården brast

Vi har i efterhand fått läsa allt i journalen. Vår 24 åriga dotter uttrycker hur ledsen hon är att hennes terapeut gått på tillfällig tjänstledighet. Dottern sade i mars 2019 att: ” i sommar tar jag mitt liv.” Hon berättar också i mars att hon blivit våldtagen som artonåring av en man som hon litat fullt på.  Hennes mormor dör. Dottern får veta att hon har en reumatologisk sjukdom. En till anhörig går bort. En person hon pratat mycket med om sin ångest. Vi har också hittat saker som tyder på att vår dotter genomgick en abort i våras.

Ändå, trots alla traumatiska händelser så fångar inte psykiatrivården upp henne.
De ger henne endast en stödtelefon att tillgå under sommaren.
Hon försöker ta sitt liv i juli.
Vågar ej fullt ut.
I augusti lyckas hon.

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Suicidförsök

”Hur kommer det sig att du inte har lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar ju vara en effektiv metod”

Efter att ha varit inlagd flera månader på en psykiatrisk avdelning pga anorexi med skyhög ångest som gjorde att jag upprepade gånger försökte ta mitt liv på avdelningen fick jag denna fråga slängd i ansiktet av min läkare. Det fanns nog inget hen kunde ha sagt som kunde ha fått mig att känna mig mer värdelös.

Besvärlig patient

Jag har ätstörning, autism och ptsd. Jag satt nyligen på ett SIP-möte som socialtjänsten hade kallat till för att samla in underlag inför en eventuell behandlingshemsplacering. Båda ätstörningsenheterna från min stad var med. Rent krasst var syftet att de skulle berätta för socialtjänsten varför de inte vill behandla mig på sina kliniker. Det gjorde ont att höra att ett av skälen till att jag inte går att ha på en ätstörningsklinik är att min starka ångest påverkar de andra, framförallt yngre, patienterna negativt. Jag förstår det, det är jobbigt för vem som helst att se någon som har panik och hyperventilerar. Och självklart är unga patienters vård viktigast. Men det gör fortfarande ont. Att veta att de tycker att jag stör, förstör. Och att min behandling inte är lika viktig. Hade jag fått rätt hjälp när jag var liten hade jag inte behövt stå här som vuxen med ångest som påverkar andra. Jag ska inte sticka under stol med att en sådan kommentar startar självmordstankar hos mig. Är jag värd vård? Är jag värd ett behandlingshem som kommer kosta samhället enorma summor? Hur mycket har jag inte redan kostat i misslyckade, avbrutna behandlingar och långa inläggningar inom psykiatrin? Jag önskar att hen visste det, att hens kommentar att jag inte är bra för de yngre patienterna får mig att tänka att det vore bättre för alla om jag försvann helt.

”Hon är barnslig”

Efter flera år av depression och svår ångest, efter alla mediciner, efter upp och nedgångar så hamnar jag till slut på psykakuten. De väljer att lägga in mig då jag mår så dåligt och bara vill dö. Det börjar med att dom tar bort min ssri utan att ersätta den med något annat trots att jag ber dom. Dom väljer att bara ge mig oxascand som starkast för mina ångestattacker trots att det inte hjälper. Dom väljer att sänka den andra medicinen och påstår att jag ljuger när jag berättar att min läkare har sagt att jag ska ta den dosen.

Mina vänner kommer och hälsar på, jag får en gosedjursgris som jag sover med, det känns tryggt. Under mina nio dagar inlagd så får jag ingen hjälp. Dom har ingen psykolog som man kan prata med. När jag har svåra ångestattacker säger dom åt mig att sluta gråta och att jag borde gå ut och kolla på tv med dom, som om det skulle hjälpa. Jag frågar om permission och läkaren säger att vi kan prata om det dagen efter. Dagen efter är hen inte där. Efter nio dagar inlagd så skriver överläkaren ut mig och säger att det är för att dom inte kan hjälpa mig. Dom skriver ut mig, ger mig min nya medicinlista. Ber om att få prata med överläkaren, men hen kommer aldrig.

Går till apoteket så fort jag blivit utskriven för att kunna få mina nya doseringar, men då visar det sig att dom inte ens skrivit ut medicinerna. När vi till slut ber om att få ut journalen har överläkaren skrivit att jag inte vill bli bättre, att jag inte anstränger mig, att jag är barnslig som ”bara ligger på sitt rum med sin gosedjursgris”.