Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Kvällen samma dag fick jag sond”

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.

”Jag kanske kan förhindra att andra blir som jag”

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Sond orskade en aspirationspneumoni

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar

Vården är anledningen till varför jag inte kan krama min mor

Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Överläkaren skrek på mig inför flera andra patienter

Jag var nyss fyllda 18 år och blev inlagd på vuxen psyk för min anorexi. Dom hade ingen koll på anorexi överhuvudtaget och det ända dom gjorde var att bälta och sondmata mig. Överläkaren skrek på mig inför flera andra medpatienter att ”om jag inte äter nu skulle hon spänna fast mig och pumpa i mig flera tusen kalorier” där satt jag med panikångest och kämpade för att försöka få i mig mina näringsdrycker.

Försökte be om hjälp, men blev istället hemskickad efter självskada

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Ingen tog mig seriöst – min ptsd blev mycket värre

Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

16 ECT-behandlingar mot sin vilja

Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.

Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?

Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.

De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.

Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.

Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.

Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.

Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.

Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.

Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.

När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.

Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.

Pyjamas i nattkylan

Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Min berättelse

Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.

Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?

På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.

Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…

Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.