Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Övervåld och minnesluckor

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

20 år utan hjälp med övergrepp

Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!

Kuratorn vägrade prata om våldtäktsförsöket

Jag utsattes för misshandel och våldtäktsförsök när jag var 16. Jag hade redan sedan tidigare en samtalskontakt på BUP, som jag tog upp detta med. Kuratorn sa att jag får inte prata om övergreppet med henne. Enligt kuratorn fanns det en lag på att om man polisanmält ett övergrepp får man inte prata med någon inom psykiatrin om det. Polisutredningen pågick i ca ett halvår innan den lades ned, ett halvår där jag led i tystnad istället för att få professionell hjälp. Det är först år i efterhand jag fått reda på att kuratorn inte talat sanning. Jag vet inte om det beror på att hon ljugit eller själv varit felinformerad, men jag vet att om jag fått hjälp direkt hade jag mått så mycket bättre

Personal skyddade inte mot våldsam manlig medpatient

Jag är inlagd samtidigt med en man, som alla andra patienter, inklusive jag tycker är lite obehaglig.
Vid ett tillfälle när jag står och pratar med en manlig skötare, kommer denna man fram till oss och vill avbryta vårt samtal i vanlig ordning. Jag blir irriterad på honom, och ignorerar honom, och plötsligt känner jag en rejäl smäll på överarmen.
Jag blir både överraskad och rädd, och fräser ifrån till mannen, som just slagit mig hårt på vänster överarm. Mannen blir skogstokig och måste hållas fast av skötaren från att attackera mig ännu en gång.
Trots att skötaren ser vad som händer, och att jag får blåmärken av mannens slag, så får mannen inte någon konsekvens. På avdelningen är det förbjudet med våld, enligt reglerna som står fasttejpade på en garderob i varje rum, och det kan leda till utskrivning. Men mannen får vara kvar på avdelningen och flyttas inte heller. Han slår kvinnlig personal på samma sätt, utan att det leder ens till en tillsägning.
En annan kvinnlig patient tafsar han på. Och inte heller det leder till någon form av konsekvens. Jag är livrädd för mannen resten av vistelsen på avdelningen. Och detta var förra året, 2020, på ett universitetssjukhus. #MeToo kanske inte hade lyckats ta sig in innanför de tjocka väggarna?

”Släpp mig, snälla släpp mig”

Jag lider av Komplex-PTSD. Jag har varit med om svåra trauman där jag blivit frihetsberövad och fastspänd i flera dygn, slagen och utnyttjad. En av mina absolut största rädslor är att bli fasthållen eller att känna mig instängd, det triggar en känsla i mig som gör mig fullkomligt avstängd där jag ofta får en blackout.
Sist jag var inlagd på slutenvården under LPT så hade dem varken läst mina journaler eller ens försökt att prata med mig. De upplevde mig aggressiv i stunder där jag blev stressad.
När jag blir stressad behöver man släppa mig och se till att jag inte känner mig instängd.
Men de valde att använda våld, polisgrepp, brotta ner mig, lägga mig i en bätelssäng flera gånger per dag samt att ge mig tvångsinjektioner.
Till saken hör att jag inte är aggressiv, jag svarar aldrig med våld och väger inte mycket så det är inte svårt att hålla i mig. Jag reagerar aldrig med någon form av motstånd och höjer inte rösten om man inte rör mig.
Dessa säkert 20 bältesläggningar under en vecka fick mig att återuppleva all trauma jag blivit utsatt för. Till slut satt jag i ett hörn och grät och skrek ”släpp mig snälla släpp mig” fast ingen höll fast mig.
Jag var så blåslagen, hade djupa brännsår på fotleder och armbågar och många dagar kunde jag inte sova i sängen utan att vrida mig i smärtor.
Det enda jag behövde var trygghet, någon som skulle berätta för mig att det var okej och att jag skulle veta att ingen ville mig illa, jag fick motsatsen.
Allt detta resulterade i ett självmordsförsök där jag var medvetslös i ett dygn, allt pga den stressen jag utsattes för. (Jag kom INTE dit för att jag var självmordsbenägen)

För stort kontrollbehov?

Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.

Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.

Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…