Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Vad hände med tystnadsplikten?

Under ett av mina läkarmöten på vuxenpsykiatrin lyckades jag framföra att jag mår lite sämre än vanligt. Inget farligt, men lite sämre allmäntillstånd bara.

Läkaren frågar om jag vill bli inlagd men jag säger nej, hen frågar även om hen ska ringa mina föräldrar och förklara att jag mår sämre men jag säger nej då jag inte vill att någon annan ska prata om mitt mående med mina föräldrar. Så vi kommer överens om att jag säger till de istället så får jag säga det viktigaste.

En kvart efter att jag kommit hem efter mötet kommer mamma inspringandes i panik, hon har tagit taxi från jobbet, tio minuter senare kommer även pappa, han är stressad. Jag frågar vad som händer varpå de svarar att min läkare har ringt och sagt att det tydligen är riktigt dåligt och att folk från psykiatrin är påväg hem.

Strax därefter kommer mycket riktigt två personer, en sjuksköterska från öppenvården och en som jobbade i slutenvården. De förklarar att de måste lägga in mig så jag får se till att följa med de. (Och ja, jag är fullt medveten om mitt mående och mina behov och jag behövde inte läggas in.)

Jag får en panikattack, två okända människor bara klampade in i mitt trygga hem och vill tvångsinlägga mig pga läkaren som varken håller vad hen säger eller talar sanning. Vad hände med tystnadsplikten?

Det hela slutade som tur var med att mamma bad om att få prata med läkaren igen och hon förklarade ännu en gång med samma ord jag använt om att jag klarar mig och behöver inte bli inlagd. Då förstår läkaren och ursäktar sig till mamma. Jag fick dock aldrig någon ursäkt av hen.

Jag kände mig så fruktansvärt liten och obetydlig då, ingen lyssnade på ett ord jag sa, men när mina ord kom från mamma hörde de.

Det är så sjukt.