Alla var väldigt trevliga, men. Jag kom in under sommaren, vilket gjorde att jag träffade 5 olika personer (psykologer/samtalskontakter) på 6 veckor. Ingen ville läsa mina journaler eftersom dom ville höra mig själv berätta. Måste man berätta samma saker under 45minuter, till 5 olika personer så blir man inte speciellt hjälpt. Hade därför varit bra med bättre rutiner kring sommar/semester

Det jag önskar att vården förstod är att om man har autism är ens hjärna strukturerad annorlunda. Detta medför om jag t.ex. går en behandling för ätstörning, kan min hjärna reagera annorlunda på delar i behandling än vad en neurotypiker gör. Exempelvis, att man ska kunna äta ALLT, befinna sig i sociala stökiga situationer osv, det går inte! Men då tror vården att man ”motsätter sig behandling”, när man egentligen behöver autismanpassning!

Min läkare på psykiatrin har alltid kallat mina små rispor. Vilken med åren har lett till allt djupare sår som ibland behövs sys. Men hon kallar det fortfarande för små rispor. Vilket känns som jag inte förtjänar att få vård för det. Då det inte är lika farligt och djup som läkare har sett. Mitt självskad blir värre och värre då jag känner att jag måste visa att det är djupt annars inte på riktigt.