Jag har varit inlagd en hel del inom psykiatrin för suicidprevention etc. Har även en hel del tics, och har många gånger möts av personal som, inför andra patienter, frågat vad jag gjort, frågat om jag ”ser saker som andra inte ser” etc. Det är något jag upplevt som väldigt jobbigt att upprepade gånger behövt förklara för personal att det är tics jag har, det står trots allt väldigt återkommande i min journal

Jag har tappat räkningen på hur många suicidförsök jag gjorde under alla de där mörka åren. Det jag minns är att allra flest försök gjordes innanför de låsta dörrarna på psykiatriska avdelningar. Det var där jag inte fick hjälp. Där jag jag blev utsatt för övergrepp. Där jag feldiagnosticerades, felbehandlades och medicinerades sönder.

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.