Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror […]

Efter avslutad behandling utan signifikant förbättring avslutas jag som patient på ätstörningsmottagningen. Fortfarande sjuk, och enligt behandlare i behov av högre vårdnivå.Jag uppmanas att söka vård igen ”när motivationen är bättre”. Förstår vad dom menar, man måste vilja bli frisk. Men sjukdomen låter ju inte mig tänka så, så hur ska jag någonsin kunna leverera den motivationen?Samtidigt ringer också orden från journalen i öronen. ”Nytt behandlingsförsök förväntas ej ge resultat”.

Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin […]