Denna berättelse handlar mest om att bli bortglömd, åsidosatt och ohörd av psykiatrin. Första gången jag träffade en behandlare för min ätstörning var jag 17 år. Minns att jag fick fylla i olika bedömningar, men det jag inte kan förstå idag är hur de inte uppmärksammade min ganska svåra sociala ångest. Jag måste ha skattat högt på den. Hur som helst, det hela fokuserade på att väga mig och att visa mig bilder på normala portioner och fråga hur mycket […]

Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor. ”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut […]

Jag var med om en våldtäkt och blev till följd av detta inlagd på psyk. Jag ventilerade med en personal och sa att det är jobbigt då jag har PTSD av ett tidigare övergrepp vilket gick till på nästan samma sätt. I min journal skrev personalen sedan ”Oklart om patienten blivit utsatt för våldtäkt eller om det är flashbacks från tidigare upplevelser”.