Jag har varit inlagd i slutenvården under väldigt långa perioder, och varje utskrivning är så svår. Det känns nästan som att flytta hemifrån. Allt som avdelningen har gjort åt en (disk/städ osv) måste man på nytt vänja sig vid att göra själv. Man skapar även band till personalen och andra patienter och det kan vara ganska ledsamt att lämna dem. Man får vänja sig vid ensamheten som är hemma.

Att få ha psykologsamtal och läkarsamtal digitalt har tillåtit mig att få behålla samma vårdkontakter som faktiskt fungerat och som känner mig, trots att jag flyttat. Nu har jag bytt klinik och allting är bara kaos

Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och  inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första […]