Hur mycket jag än tog upp hur mycket derealisation och dissociation jag har, tog min psykolog aldrig det på allvar. Det var det som var orsaken till mina ångestattacker, eftersom jag blev så rädd av min dissociation. Men min psykolog sa hela tiden att vi behövde prioritera andra saker och det blev helt fel.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte […]

Som nybliven 18-åring var jag inlagd på vuxenpsyk. Pga covid var besök förbjudna och jag var så rädd. En kväll satt jag och grät ute i tv-rummet varpå en skötare kom och kramade om mig, hårt och länge. Han satt och pratade med mig och tog sig tid. För mig betydde det så mycket att han gav mig fysisk närhet, trots att jag misstänker att det var emot deras restriktioner. Så lite fick mig att känna mig lugnare och tryggare.