Jag minns inte varför jag var så stark motståndare till ect och varför jag undvek det i sju års tid. Men nu var jag så deprimerad att jag kunde  gå med på allt. Nu minns jag ingenting av december månad, inte min pappas efterlängtade besök, vi hade inte setts på två år. Jag minns ingeting . Minns inte julen med mina barn. Och måste ofta svara på deras frågor att jag måste fråga deras pappa

Jag är en kille som diagnostiserats med dels borderline, jag ber ständigt vården om hjälp för mitt mående och ändå ser dom bara ner på mig. Jag är klassad som suicid men får ändå ingen hjälp. Jag skriker efter hjälp, jag bryter ihop konstant och ändå tas jag ej på allvar. Inte ens blödande.

Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev […]