Jag har många gånger, som ung kvinna, varit fasthållen på min säng av flera manliga skötare. Ibland så länge som två timmar. Det är nästan värre än att faktiskt bli bältad. Mer oförutsägbart. Rättslöst.

Blev skickad från min psykolog till akutpsykiatrin med adekvata självmordsplaner. Blev hemskickad med en burk Lergigan och en klapp på axeln ”hoppas det löser sig för dig”.

Remitterad till en psykiatri och nekad traumavård utan egentligt argument som svar. Vårdvalsfriheten är inte värt ett skit, behandling för CPTSD saknar bottomup behandlingar för att inte retraumatisera och ju fler diagnoser desto sämre stöd.