Jag hade tillbringat ett par dagar på medicinsk avdelning efter en allvarlig paracetamolintox. Jag hade talat om gång på gång att jag var traumatiserad från psykiatrin och att jag absolut inte kunde vara på en specifik psykiatrisk avdelning där jag har värst trauman från. Men det spelade ingen roll, det blev tvång och polistransport. Jag hade bara panik. När polisbilen stannade utanför och jag gick ur föll jag bara ihop i en liten boll på marken, hyperventilerade och kunde inte […]

Hade levt med ätstört och självdestruktivt beteende i 5-6 år, och sen när jag slutligen tog kontakt med min husläkare för det fick jag rådet att ta en paus från gymnasiet, eftersom hen ”bara” trodde det handlade om skoltrötthet och ”vanlig” tonårsförvirring. Tog ytterligare tre år och otaliga husläkare innan nån tog mig på allvar och skicka remiss till KBT. Efter att jag varit självdestruktiv i nio år.

Efter jag kom tillbaka efter en kraftig dissociation sa en personal på avdelningen ”gör du så när du inte vill prata med oss längre?” Och fick det att framstå som ett aktivt val jag gör för att slippa prata om det svåra och mörka jag har varit med om. I själva verket är det ett högst ofrivilligt tillstånd som uppstår till följd av svåra trauman.