I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.

Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.

Jag har haft DID diagnos i 12 år nu men aldrig träffat en vårdpersonal som verkar veta vad det är, varken inom psykiatrin eller somatiska vården. Förutom traumaterapeuten som utbildade sig när jag blev hennes patient och som var den som kunde diagnoserna mig sen. Jag tycker det är märkligt, särskilt inom psykiatrin, att en psykiatrisk diagnos som är minst lika vanlig som bipolär men som ingen känner till.