Det fanns en sjuksköterska som alltid gjorde tvärtemot vad övrig personal gjorde. Minns särskilt en gång när jag satt ihopkrupen på golvet och skadade mig själv. När han kom in trodde jag att han skulle trycka på larmet och brotta ned mig, som alla andra gjorde. Men istället satte han sig på golvet och höll om mig i sin famn, länge, tills jag var lugn igen. Det var en av få gånger jag blev behandlad som en människa inne på […]

När jag första gången fick kontakt med BUP och väl vågade öppna upp med om allt det tunga så började min kurator gråta. Det var så bisarrt. Jag fick trösta henne när jag var den som var behov av tröst.

När jag var ung skar jag mig. På en behandling (i grupp) skulle vi laga mat. En av deltagarna testade om kniven var vass genom att dra den längs min arm, sen skrattade han lite och sa ”du har ju redan så många sår så ett till hade ju inte gjort något”. Ledarna skrattade med. Själv stod jag chockad.