Jag har tidigare skrivit här om hur jag fick min diagnos avfärdad av en läkare som aldrig träffat mig. Nu har jag träffat en till person som råkat ut för samma sak-av samma läkare. Jag har också sett läkaren figurera i flera tidningsreportage, som framgångsexempel på att korta vårdköerna. Är det så här mottagningen kortar köerna undrar jag då, avfärdar diagnoser på patienter som söker vård hos dem utan att prata med dem.

Jag tog kontakt med psykiatrin första gången kring 2009 då jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.Mitt första minne är något år senare;  Jag hade varit inlagd under en tid men fått permission över helgen. Under natten tog min kompis en överdos mediciner, hon kontaktade mig kort efter att hon gjort de. Jag åkte me i ambulansen till akuten. Jag mådde väldigt, väldigt dåligt pga det. På den tiden bodde jag väldigt nära sjukhuset så efter återigen en sömnlös […]

Under en bältning bröt jag lillfingret. Läkarna kollade inte ens på fingret trots att jag upprepade gånger sa till att nåt inte stämmer då svullnaden och blåmärkena inte gav sig. Det tog 2 veckor från skade tillfället innan de röntgade och det visade ett brutet ben i den mittersta fingerleden. ”Man gör ingenting åt skadade fingrar och tår” fick jag som svar av läkarn. Hade fingret tejpat ett bra tag.