Försökt få hjälp via primärvården till och från i många år då jag mått väldig dåligt i perioder. Inte nått fram. Blivit bagatelliserad, fått höra att det ”inte hörs på rösten” att jag mått dåligt eller att mina problem nog löser sig med tiden. Haft läkemedelsbehandling och fått KBT x flera bl.a. pga depression. TIll slut fått tag på en person som faktiskt hörde vad jag sade och hjälpte mig att få remiss till psykiatrin. Som tog mig på allvar från dag 1. Fick rätt diagnos direkt och därefter fått bra eller mycket bra vård större delen av tiden. Det finns absolut individer som gör ett mindre bra jobb eller som man inte synkar med som patient. Och jag har sett och hört mindre bra exempel från vårdpersonal hur man INTE ska möta människor som mår dåligt. Har kanske haft tur med behandlare, läkare och kontaktpersoner, eller så har jag ”bara” råkat ut för människor som faktiskt vill hjälpa och göra det så gott dom kan. Har varit på LPT som absolut var befogat och även då blivit mött med omtanke, mänsklighet och man har respekterat mina önskemål om bl.a. val av behandling trots tvångsvården. Jag är oändligt tacksam för att jag får den hjälp jag får och den del av vården som inte fungerat tillräckligt bra är för min del primärvården. Visst finns det saker som borde fungera bättre än det har gjort och ibland har det varit svårt att få även psykiatrin att förstå vidden av hur dåligt man mår men det är huvudsakligen personbundet och inte verksamhetsbundet. En del passar bättre till det dom gör och några kanske skulle jobba med något annat.

Är själv vårdpersonal och har inte blivit särbehandlad åt något håll utifrån min egen profession, snarare har min egen kunskap (både om mig själv och i mitt yrke) tagits till vara och respekterats. Har och har haft helt fantastiska kontaktpersoner både i öppen- och slutenvård. Personer som gjort stor skillnad och gett mig hjälp utifrån mina behov och förutsättningar.

Så tack. För att ni finns och faktiskt hör mig och hjälper mig när det behövs som bäst.