Opsynligas logga

Allt sopades under mattan

När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.

Tiden räckte inte till självmordstankar

Jag bad om hjälp gång på gång, men den enda hjälpen jag fick var melatonin eftersom jag ”bara var trött”. När jag sade till min behandlare att jag var suicidal och inte orkade leva längre sade hon att vi skulle prata om det nästa vecka, eftersom tiden var slut. Dagen efter tog jag en överdos och spenderade en månad inom slutenvården. Min behandlares ”ursäkt” var att hon inte trodde att jag mådde SÅ dåligt.

”Ändlösa maktkamper med psykiatrin”

Alltför ofta uppstår det nya problem i möten med psykiatrin som man måste spendera tid på att fixa. En felaktig skrivning i ett intyg om nån åkomma eller psykologiskt problem som jag inte ens har. En dålig attityd mot mig som patient som går ut på man inte kan tro på det jag säger. Allt jag säger måste styrkas av någon annan med mer trovärdighet, typ en anhörig eller boendestöd. När jag ifrågasatte min diagnos, eftersom min berättelse skiljer sig på flera punkter från hur man tolkat den utifrån ( utan att någonsin fråga mig om något), så skrivs det att jag har bristande sjukdomsinsikt. Sedan får man lägga år av sitt liv på att rätta till alla fel som ideligen uppstår, nya hela tiden, denna tid vill man ju spendera på livskvalitet. Inte ändlösa maktkamper med psykiatrin.

Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring

Jag sökte till vuxenpsykiatrin för att få hjälp och fick efter lång väntan en vårdkontakt där. Kontakten blev dock inte långvarig då den som skulle vara min fasta vårdkontakt började göra saker som att kränka, hota och vara nedlåtande mot mig vid möten och samtal.

Vissa besök där jag tog upp min svåra ångestproblematik och trauman inom vården så kunde jag hånas för att jag ”fortfarande” hade det som ett problem. Enligt min vårdkontakt så va det bara tex att lägga av att må dåligt och allt jag sa om mina trauman i vården minimerades. Jag skulle nämligen ha mer förståelse för personalen som utsatt mig för övergrepp även om det kunde ses som fel och även om det skadat mig för livet.

Efter månader med denna typ av möten så tog jag tillslut kontakt med patientnämnden och mottagningens chef för att få byta vårdkontakt. Men jag nekades att göra det, för ingenting av de saker jag nämnt fanns ju med i journalen. Man menade att min vårdkontakt inte alls behandlat mig olämpligt eller nedlåtande, för det fanns inga anteckningar om att det skulle ha skett.

Jag frågade mottagningens chef om de på fullaste allvar menade att de ansåg att en personal som medvetet beter sig olämpligt skulle ärligt journalföra detta beteende. Och svaret va ja, för om det inte stod i journalen så stämde inte min upplevelse. Och personalen är ju tvungen att journalföra besök och samtal som skett.

Det slutade med att mottagningen avslutade med mig istället, för man ansåg att jag inte var i behov av stöd mer. För min vårdkontakt skrev inte i journalen att hen agerat olämpligt. Men hen skrev efter att jag pratat med hens chef att jag inte behövde mer stöd längre och den journalanteckningen vägde viktigare än mitt faktiskta behov.

Jag står nu fortfarande utan stöd två år senare och har svårt att få en ny vårdkontakt, för man menar att mitt behov inte ändrats enligt journalen de tittat på. Och jag hänvisas till att kontakta den vårdkontakt jag hade då om jag undrar något mer om det.

Icke-ordinerad medicin skrevs ej i journal

Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.

”Jag tappade det lilla hoppet jag hade”

Jag hade 2021 kontakt med en ätstörningsenhet och min ”vanliga” mottagning. Dom skulle ha ett möte där jag inte var med. Jag ville såklart veta vad som bestämdes under det här mötet så direkt när anteckningen kom upp läste jag den. Där står det ”*Mitt namn* är mottagningens svåraste patient pga hennes komplexa problematik” jag blev jätte ledsen även om dom suttit o sagt det på mötet så är det inget jag vill höra. Det gjorde att jag tappade det lilla hoppet jag hade där och då.

”Matstödet ljög i min journal”

Matstödet ljög i min journal om att hon pratat,stötat och påmint mig under måltiden. Hon hade inte sagt något förens tiden var slut och näringsdrycker för ”övertid” kom fram. Hon nämnde inte min panikattack efteråt eller hennes hot om indragen permission utan i journalen hade hon påmint mig flera gånger om tiden och sen att jag låg back från middagen och därefter att jag tagit igen.

”LPT: Det värsta som kan hända”

Jag är livrädd att gå på läkarbesök inom psykiatrin. Så rädd att få LPT på mig. Det värsta som kan hända. Jag känner mig aldrig så ensam och övergiven som inom slutenvården. En del av mig själv ”dör” varje gång. Nu undviker jag att säga fullt ut hur jag mår vid varje läkarbesök för att inte bli inlagd.

Ofredande från skötare

Jag var i november inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under 3 månader med bland annat LPT på grund av flertalet suicidförsök och en misshandel. Var vid detta tillfälle tungt medicinerad med narkotikaklassade mediciner och visste knappt vad jag gjorde. En manlig skötare kontaktade mig då på sociala medier och skrev väldigt flörtigt och kom i mitt rum flertalet gånger och kysste mig. Jag som var helt borta sa ju såklart inte emot, vid ett tillfälle så tjatade han till sig att jag skulle komma hem till honom. Dum som jag var gjorde jag det, det slutade med att han hade sex med mig mot min vilja.

Han utnyttjade min utsatta situation där jag precis hade kommit ur ett 10 års förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Han visste ALLT om mig eftersom han hade tillgång till mina journaler och visste min bakgrund. Det är inte förens nu i efterhand när jag tillfrisknat en stor del som jag förstår hur jävla illa det var. Jag har hela tiden trott och tyckt att allting var mitt fel.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.