Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

Jag är 17 år och har varit patient hus BUP sedan mars 2022. Det jag vill uppmärksamma är hur bra min upplevelse varit, framförallt med min psykolog då. Hon har varit helt fantastisk och hjälpt mig på sätt som ingen annan kunnat. Jag läser ofta om negativa upplevelser av just BUP, vilket självklart är väldigt tragiskt, men jag vill ändå belysa att det faktiskt inte måste vara så. Jag känner ett otroligt starkt förtroende för min psykolog och hon är väldigt kompetent. Jag hade turen att hitta ”rätt” psykolog direkt, men i och med det så uppmanar jag verkligen andra till att byta psykolog om det inte känns rätt. Jag hade aldrig kunnat ta till mig hjälpen utan att ha en god relation till min psykolog, och därför vill jag bara trycka på att man inte ska nöja sig om man inte är nöjd med vården. Summan av detta är att det verkligen går att fp hjälp och att hitta en bra psykolog, och att man inte ska vara rädd för att byta.

På ett möte med en personal där jag blev frågad om min ätstörning pratade vi om min vikt. Jag sa då att jag inte väger mig och inte vet hur mycket jag väger eller om eller hur mycket jag gått ner i vikt. Får då svaret att ”du borde väl ha märkt om dina kläder blivit större”. Precis som om det varit en viktsjukdom jag sökt vård för. Efter detta började jag sedan att väga mig ibland och verkligen se till att jag gick ner i vikt och fick köpa nya kläder.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…

Jag gick till psykiatrin för att möjligen få prata med någon, skickas runt bland olika mottagningar och ingen vill ta i mig med tång med min autism och adhd-diagnos. En som jag går hos för att få antidepressiva frågar mig om jag duschar regelbundet och tror inte på mig när jag säger att jag duschar varje dag, då jag tydligen luktar lite svett. (Det var varmt den dagen.) Jag klär mig också bekvämt och han tyckte jag såg ovårdad ut ”vilket förstärkte hygienaspekten”. Han tror inte heller på att jag är gift vilket går jätteenkelt att kolla upp och tror inte heller jag har några vänner fast jag säger att jag har det. Efter att ha blivit misstrodd angående mig själv och min personliga hygien och i princip hånad i typ 15 minuter så skriker jag till av ilska över den orättvisa behandlingen och springer ut, varpå jag blir eskorterad ut av vakter från mottagningen då de tror jag är ett hot, när jag bara ville ut och nästan sprang mot dörrarna för att komma bort från folk.