Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Blev remitterad till Borderline-avdelning förra året och under mötet då läkaren skulle se ifall jag hörde hemma där så avslutade hon mötet med ”även fast du platsar högt på kriterian för Borderline så tror jag inte att det är det du har, eftersom du ju har vänner och pojkvän.” Kände mig som världens avskum, som att jag inte ens förtjänar att ha goda kontakter runt mig för alla med BPD är ju monster eller nåt. Hon la även till ”tror inte heller att du lider av depression då du kan le och skratta. Det gör man inte om man mår dåligt”. Hon försökte sen skylla allt (även de psykotiska röster som jag hör) på struma, vilket jag visserligen har men det var ju inte direkt hela bilden… dom som skickade remissen på min vårdcentral var helt förbluffade. Dom sa faktiskt ifrån till läkaren och jag fick en ny tid med vad jag trodde skulle bli en annan doktor för att ta emot mig. Det visade sig återigen vara samma, och hon gaslightade mig och sa att det jag var med om förra gången hade hon aldrig sagt. När jag sa ifrån så sa hon bara ”vi får vara överens om att vara oense”. 
Jag bestämde mig för att bara låta det vara och ge avdelningen ett ärligt försök trots vår dåliga start. Läkaren som nu har hand om mig har tagit över mitt ärende och är nu skyldig att stå för min sjukskrivning (då sjukpenning är min enda form av inkomst). Den sjukskrivningen gick ut tidigt i April och nu två månader senare har hon fortfarande inte förlängt den. Trots väldigt många påminnelser. Har bett min primära vårdcentral, som remitterade mig dit, om hjälp men de menar på att det är denna nya avdelnings ansvar att ta över sjukskrivningen. Så nu går jag utan ordentlig inkomst och vet inte alls vart jag ska ta vägen.

Varje gång jag besöker psykakuten skriver de i min journal att jag har EIPS fast jag säger att jag inte har det och bara ljuger för det gör folk med EIPS. Jag har gjort 3 separata utredningar som visar att jag inte har diagnosen

Han mår dåligt och går till vuxenpsykiatrin där de avfärdar hans egna tankar om vad som kan vara fel. De ger honom bara antidepp som inte hjälper.
Till slut går de med på att göra en bredare utredning. Men kommer inte fram till något. För min bror mår sämre och missar bokade tider. De gör ett försök att nå honom och sen inget mer. De släpper det helt.
Han får en snedtändning och hamnar på sjukhuset. Psykakuten behåller honom över natten och släpper honom sedan, utan någonstans att ta vägen. Han hade inte sin nyckel eller plånbok. Han drev omkring på stan iklädd sjukhuskläder som stank urin. Tur att han hade mobilen iallafall.
Sen sämre igen. Tagen av polisen och tvångsinlagd utomlands. Och sen tvångsinlagd här hemma. Läkare som utredde och kom med tunga mediciner. Men när de trodde att medicineringen fungerade – för att han blev ”bättre” – visade det sig att han inte tog medicinen alls. 
Min bror var tvångsinlagd i månader. En massa olika teorier om vad det kunde vara som orsakade allt. Medicinering som gav hemska biverkningar. Att vara inlåst fick honom att må sämre. Läkare som inte kan prata med sina patienter som att de är vuxna människor, som verkar totalt oförstående inför att någon kan bli upprörd över att bli LPT:ad. En frisk människa som frihetsberövandes på obestämd tid och fråntogs självbestämmande och rättigheter skulle väl också bli arg, ledsen, fientlig? Men det ses som patologiskt när en person med psykisk sjukdom inte är glad och tacksam över LPT. 
Och sen när de äntligen släpper ut honom, efter flera månader, har han fortfarande ingen diagnos. Mediciner som skadar kroppen utan att hjälpa sinnet, och så en tid till samma vuxenpsykiatrimottagning som gav upp på honom innan. 

Jag har aldrig känt mig så grym som när jag tvingade in min bror på akuten när han tagit en överdos. För jag visste att efter att de vanliga läkarna var färdiga med honom skulle han hamna på den slutna avdelningen igen. Han överlevde men blev skadad av ”vården” istället.

Jag var trött på de ljusa sommarnätterna och valde att gå ner i källaren och lägga mig på golvet där för att få lite mörker. Mamma hittar mig på golvet och blir livrädd. Hon ville att vi skulle åka till psykiatrin och jag gick med på detta.

Väl på psykiatrin så frågar läkaren om min situation och om jag hade några hallucinationer. Jag berättar om min psykos som jag hade för många år sedan samt att jag hade haft en hörselhallucination för ett antal månader sedan. Mamma förklarar även sin oro och som vanligt så tror dom blint på hennes ord och ignorerar mina. Läkaren ger mig LPT. Jag har vid senare tillfälle läst i journalen och såg då att läkaren skrivit att jag hade syn- och hörselhallucinationer (när det i själva verket var en enstaka hörselhallucination för ett antal månader sedan) samt att jag trodde mig vara jagad och förföljd av människor och organisationer (detta var hur min psykos urartade sig, men det var för MÅNGA ÅR SEDAN).

Jag får sitta på LPT i någon månad. En annan läkare sade till och med rakt ut att jag inte uppträtt psykotisk vid mina möten med honom men dom släppte mig ändå inte. Jag var inte ett dugg psykotisk. Det fanns verkligen ingen grund för ett LPT. Dom släppte mig inte heller helt efter LPT:et utan konverterade det till ÖPT. Jag har ÖPT än idag.

Detta är inte det första LPT:et som jag hamnat på helt obefogat. Det har hänt flera gånger tidigare.

Jag var inlagd på lpt på en psykiatrisk avdelning och hade en ångestattack. Mitt i kommer en sjuksköterska in och börjar prata och säger bla ”du kan söka dödshjälp”. Jag blir helt paff och säger bara ”ja men tack så mycket för tipset” och då säger hon att ”jag kan inte hålla på och dalta med dig”. Min ångest blir bara värre och när jag berättar för en annan personal vad hon precis sa får jag höra att ”hon skämtar ju bara”. Hon sa inte det på ett skämtsamt sätt och dessutom är det så otroligt opassande att säga det till en suicidal patient.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag var inlagd som 15-åring, jag blev sondmatad under en längre period och levde på det. Under en period blev jag bältad flera gånger om dagen varje dag för att få i mig näring. För att straffa mig. Jag ”gjorde det ju ändå mot mig själv” sade de så det gjorde ju inget. Idag har jag PTSD.