Opsynligas logga

Känns som att psykiatrin straffat mig

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Framgångsrik ätstörningsbehandling

Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.

Kampen fortsätter tack vare psykolog

Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall,  jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.

Läkaren lyssnade på mig

Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Snaran i fickan

Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.

Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.

Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.

Han räddade mitt liv där och då

”Det hjälpte där och då”

Med åren har jag fått en ”hemavdelning” där många i personalen följt mig under många inläggningar. Flera har hittat sitt sätt att hjälpa mig i svåra stunder. Sist låg jag på toalettgolvet och grät i över en timme. En lång stund halvlåg ssk bredvid mig och höll min hand. Hålla hennes hand hjälper mig och det hjälpte där och då.

Sköterska blev en extra mamma

En av gångerna jag var inlagd så kom jag väldigt nära en av skötarna. I början trodde jag att jag inte alls skulle tycka om henne, men hon blev snabbt min trygga punkt. Den som verkligen förstod mig på riktigt. Den som tröstade mig när jag var ledsen, grät eller hade ångest. Hon blev som min extra mamma.

Efter att jag gjorde ett självmordsförsök på avdelningen så satt hon tillfälligt vak med mig tills läkaren hade tid. Hon började gråta och sa: ”vad hade det blivit av mig om du hade lyckats? Jag hade bara blivit en blöt fläck på golvet”.
Det gjorde ont i mig att se att jag hade gjort någon jag tyckte så mycket om så ledsen och rädd.

När utskrivningen närmade sig var jag ledsen över att förlora henne. Men hon sa att vi kunde ha kontakt utanför avdelningen också. Första tiden efter utskrivning ringde jag henne varje dag. Nu är det 6 år sedan och vi har fortfarande kontakt och ses ibland. Jag har till och med varit med på ett av hennes barnbarns kalas. Hon sa att hon lånade mig som sin dotter, och jag lånade henne som min mamma.

Tatuering tillägnad till skötare

Jag hamnade på vuxenslytenvård som nyligen fyllda 18år och det var mycket som inte var okej som skedde. Men en skötare var där redan dag ett, även om hon hade svårt att hjälpa mig i akuta situationer hittade hon alltid små saker för att lysa upp min vardag. En dag kom hon med sådana gummiarmband som liknar djur som hon fått i ett barnmål på Max. Vi hade pratat om dessa tidigare i veckan och hon hade tänkt på mig när hon fick dem. Hon gav mig 2 stycken. Den lilla gesten räddade mig. Detta skedde i julas och jag har aldrig tagit av snodden och sedan några månader har jag den tatuerad. Har inte träffat skötaren sedan i juni men kommer alltid vara tacksam för alla små saker hon gjorde för att försöka få mig att hålla ut <3

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.