Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Bortglömd

Har haft mycket problem med vården i mina dar och jag är ändå bara 20 men här är väl ett av de mest återkommande problemen.

sommaren 2015 insjuknade jag  i en anorexia. En kurator på skolan tog då tag i detta och skickade en egenanmälan till ätstörningsenheten i regionen. Ett samtal skulle komma inom en månad, för att fixa ett bedömningssamtal, vilket det inte gjorde. Min kurator ringde och ringde men de hade aldrig tid. 3 månader senare får jag ett samtal om att de ska ringa om detta första bedömningssamtalet om ytterligare en månad. När det gått totalt 6 månader skiter jag i det och tänker, som många ätstörda hade gjort, att jag inte är sjuk nog att få hjälp.

I april 2016 får jag äntligen komma på bedömningssamtal. Jag tänker att jag kanske ska få hjälp ur detta. De beslutar om att de ska ta sig an mig – inget händer. September 2016 har min mamma ringt enheten otaliga gånger då hon nu sett på mig att något är riktigt fel så nu fick jag min första tid. Psykologen var jättebra och fick även dietistkontakt samt sjukgymnast. Vi gjorde framsteg efter det att vi lärt känna och fått tillit till varandra, vilket såklart tog ett tag. Jag fick antidepp utskrivet och ungefär ett halvår senare har jag och psykologen väldigt bra flyt i det psykiska men jag börjar tappa vikt igen. (Våren 2017) De är oroliga och kallar in mig på akut läkarkontroll, konstaterar kraftig viktnedgång och dåliga värden, men inga åtgärder vidtas. Inom loppet av en månad så byter psykologen jobb, dietisten blir sjukskriven och sjukgymnasten går på föräldraledighet – och kvar står jag. Min medicin har tagit slut och jag tvingas gå igenom utsättningssymptom. De som är kvar på mottagningen har gått på semester och går inte att få tag på. Jag tappar vikt och hamnar på ruta 1 igen. Får ingen uppföljning eller nya kontakter. Känner mig sviken och bortglömd. Inte så sjuk att de tog mig på allvar. Sedan hände en hel drös med grejer men just detta förlopp är jag så besviken på. Två år senare är jag fortfarande jättedålig och kontakterna byts ständigt ut = noll tillit eller förtroende för vården. Jag undrar ibland om jag hade varit frisk ifall de tagit mig på allvar tidigare? Varför prioriteras inte vården mer…..

Använd appar och följ upp

Min läkare är bra på många sätt men bara värderar allt från samtal. Det tog sex år för mig att få rätt diagnos bipolär. Hade hen eller många andra i psykiatrin följt upp hur man mår på papper dagligen. Både hur andra ser en om dagarna och värdera dagarna själv. Idag finns det ju appar eller dokument i mobilen man kan fylla i. Hade jag gjort det hade jag kunnat undvika minst sex år av jäkla lidande…

Skrivas ut eftersom ”hen inte vill leva”

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman

Psykakuten

Efter flera års dåligt mående och noll hjälp från min vårdcentral så gick det till slut så långt att jag var tvungen att ringa efter ambulans då jag inte längre stod ut med mina självmordstankar. Ambulansen kom och tog jättebra hand om mig och jag tänkte att nu äntligen kommer jag att få riktig hjälp. Kördes till min närmaste psykakut och ack så fel jag hade… väntrummet är helt fullt med mer eller mindre helt förtvivlade människor, personalen sitter i ett inglasat rum och bryr sig över huvudtaget inte om oss i väntrummet.. Efter SEX timmar så fick jag äntligen träffa en läkare, en ensam ung läkare på hela akuten.. Efter ca 10 min så var mötet klart och jag blev hemskickad med en remiss tillbaka till min vårdcentral.. denna upplevelse har gjort att jag mådde ännu sämre än innan, jag har insett att det inte finns nån hjälp att få och jag måste klara mig själv i fortsättningen.. detta hände för ca 1 år sen och tack vare familj, vänner och att jag har ett stabilt jobb gör att jag klarar vardagen. Hade jag inte haft dessa så hade jag inte levt idag, och jag lever en dag i taget utan hjälp av den så kallade psykvården..

Ätstörningsbehandling

Under hela min tonår har jag behandlats för anorexia nervosa på en specialiserad ätstörningsklinik. Trots täta möten, hembesök och inläggningar blev jag inte frisk. Anledningen var inte att jag inte gjorde som mina behandlare sa, för det gjorde jag, utan för att den behandling jag fick inte gjorde mig frisk. Av någon outgrundlig anledning har ätstörningsvården hakat upp sig på att det enda sättet att behandla ätstörningar är att lägga allt fokus på mat och vikt (vilket är exakt samma saker som man fokuserar på som sjuk). Det innebär att det enda samtalen på ätstörningsklinikerna handlar om är att redovisa exakt vad man ätit i veckan (matdagbok) samt vägning för att se till så att man gått upp vikt/inte gått ned i vikt. Man diskuterar aldrig orsaken till att man blivit sjuk utan allt handlar om att gå upp i vikt. Klart man aldrig blir frisk då. Jag blev sjuk av en anledning och den fick jag aldrig hjälp med vilket gjorde att jag fortsatte vara sjuk.

Det var inte förrän jag träffade en personal som struntade i ätstörningsklinikens vanliga behandling och istället såg mig som individ och person som jag blev frisk. Hen fokuserade på vem jag är och vad jag ville i livet, inte om jag gått upp 400 eller 600 gram sedan föregående vecka. Hen förstod att jag mådde som sämst när jag gick upp i vikt och att det var då jag behövde mest stöd. Då jag var som ”sjukast” (i bemärkelse av lidande). Inte när jag gick ned i vikt.

Bältessäng vs en kram

Jag har många gånger, både på BUP och vuxenpsykiatrin, blivit hotad med bältningar om jag inte ”skärper” mig (personalens ord). Det är inte ovanligt att personalen stått i korridoren och skrikit ”LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG ANNARS KOMMER VI BÄLTA DIG” när jag haft panikångest (ofta pga traumatiserad från tidigare bältningar/sexuella övergrepp eller att jag bett om hjälp men inte fått någon). Detta lugnar såklart inte ned mig utan ger mig mer panik.

I en sån här situation på BUP när personalen hetsat med att de kommer ”ringa på doktorn så hen kan bälta dig” och tusen personal var i rummet och allt var bara kaos, både inuti och utanför, så kom en ny personal in i rummet. Jag var en späd, panikslagen femtonårig flicka. Hen vuxen och trygg. Lugnt gick hen i rummet, sa åt de andra i personalen som höll fast mig att flytta på sig och så omfamnade hen mig. Svepte in mig i sitt lugn. Trygghet. Paniken i mig lugnade sig nästan direkt och jag kunde andas igen. Slutade skrika och började gråta istället. Grät och grät och grät och hen fortsatte att krama mig tills jag gråtit klart. Jag tycker den situationen visar så tydligt vad barn behöver i panikslagna situationer. Att bältessängen bara gör saker värre.