Jag låg bältad när en personal frågade om hon fick sjunga för mig. Jag nickade samtidigt som jag grät och hon började sjunga ”var inte rädd, jag går bredvid dig” hon sjöng låtar med musik tills hon blev avbytt
Engagerad terapeut
Jag har en så bra terapeut som är så engagerad. När jag låg på IVA en gång hörde jag av mig till henne att vi inte skulle kunna ses. Hon svarade sent på kvällen och avslutade med ”kommer du ihåg vad Jonathan sa till Skorpan i bröderna Lejonhjärta? Vi löser detta!
Hon har svarat flera gånger sent på kvällarna trots att hon egentligen inte ens ska svara då. Och hon hörde av sig och skrev grattis när jag fyllde år.
Så tacksam för henne.
Personal var mån om patient
Jag var inlagd längre tid på piva och var med om många tvångsåtgärder. En personal som jobbade var alltid så mån om mig. Hon kunde komma in och ge mig en kopp te då och då utan att jag bett om det. Det var även vid flera bältningar som hon när jag var fastspänd tog min hand och höll den länge och när jag grät så torkade hon mina tårar som bara rann konstant. Det hände också att hon stannade 1 tumme extra för att jag skulle lugna ner mig i bältet innan hon gick hem.
Flera år senare träffade jag hennes dotter som med jobbade på piva då, på en annan avdelning som kom in till mig och sa att mamman bett henne hälsa till mig och att hon ofta tänkte på mig och undrade hur det var med mig.
Hon är en av dem som gjort avtryck på mig. Hon är en av dem bra.
Psykologen räddade mig
Jag hade tydliga planer på hur och när jag skulle ta livet av mig. Min psykolog fick fram dem, eller delar av dem, och ville inte låta mig gå hem. Hen tyckte jag skulle använda min självvalda inläggning, att det var ett ypperligt tillfälle för det. Och att det vore väldigt synd om jag gjorde något som äventyrade mitt liv och möjligheten till förbättring genom vår behandling. Hen var lugn, uttryckte oro, lyssnade och var samtidigt bestämd.
Hen såg min panik som bara steg och istället för att skynda på samtalet, lät hen mig sitta tyst, svara i min takt.
Jag minns inte hur eller varför vi kom fram till att jag skulle få åka hem. Men hen gick med på det. Jag blev uppmanad att kontakta akuten om det blev sämre under helgen. Och hen sa så tydligt hen bara kunde ”vi ses nästa vecka, eller hur?” Det kändes som att hen ville det.
Vi avslutade samtalet men jag förmådde inte resa mig upp ur stolen. Hen sa att jag fick sitta kvar om jag ville. Vi satt i tystnad ett tag. Min panik var över. I huvudet ändrades de destruktiva reglerna och istället för att gå hem och försöka avsluta livet var nästa hållpunkt att gå tillbaka till min behandlare på måndagen.
”Vi ses nästa vecka, eller hur?” Frågade hen när jag tillslut reste mig upp. Jag sa ja och när jag gick ut såg jag att hen hade låtit mig dra över mer än 30 min utan att på något sätt få mig att känna stress över tiden.
Hen hindrade mig från att försöka ta livet av mig den dagen, utan att hämta läkare och sätta LPT, och bevisade samtidigt att det går att lita på hen.
Ett par veckor senare uppstod samma kris men när jag var hemma. Då vågade jag ringa och be att bli uppringd. Hen ringde snabbt och gav mig en timme med frågor, försök till hjälp, samtal till avdelning och allt för att styra upp och förenkla för mig.
Hen hindrade mig ännu en gång från att ta livet av mig och fångade upp mig när vi pratade igen dagen efter, och jag kände det som ett misslyckande. Hen sa att hen var stolt över mig, och glad att jag fanns kvar.
Skötaren fick läkarna att förstå
I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger) tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.
Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.
Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.
Känns som att psykiatrin straffat mig
Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv
Framgångsrik ätstörningsbehandling
Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.
Kampen fortsätter tack vare psykolog
Jag är extremt högfungerande har jag fått veta efter utredning (2020) och nu(2023) en extra utredning för psykologen jag har nu tycker att psykiatrin gjort fel, ett himla tjabbel… iallafall, jag blir arg bland folk, jag skriker fula och otrevliga ord, jag knuffar mig fram och blir allmänt jobbig. Och jag vet själv, det är inte jag, egentligen. Brände ut mig på jobbet väldigt fort och fick sluta, har sen studerat konst och det hat varit en fröjd, men nu är det ju att hitta ett jobb, och jag vet inte vad jag klarar av ens. En väldigt osäker situation. Jobbigt. Press från allmänheten om jobb, pengar, sociala saker jag blir tokig. Låser in mig och släcker ofta ner innan lunch för jag vill inte veta av nånting mer. Ilskan kommer ofta från ingenting alls, mina tårar likadant, starka och snabba ändringar gör att jag känner mig osäker. På mig själv, vem jag är, vad håller jag ens på med, jag vet inte längre. Jag har för tillfället rätt hjälp tacka fan för det… så det går år rätt håll men i flera år, tror från 12 till 20år som jag kände att nått inte stämmer med mig, nått är fel. Det känns fel. Vrider och vänder mig , massa ångest och grejer… Allt blir tillslut för mycket. Därav, jag gick in i väggen och slutade jobba för det funkade inte…
Många sa att jag va biolplär. Men jag har gjort min läsning och det är inte samma grejer, dom kan gå hand i hand vissa gånger ja. Men jag är säker på att jag bara har adhd. Men alla jag träffat säger ”adhd, skojar du?” Dim tror mig aldrig för jag är så pass högfungerande att det märks aldrig, men jag kämpar och kämpar och kämpar och fan jag vet snart inte hur jag ska orka… tur jag har rn bra psykolog som förstår mig nu. Hade varit sämre utan den.
Läkaren lyssnade på mig
Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.
Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.
Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.
Snaran i fickan
Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.
Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.
Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.
Han räddade mitt liv där och då
Senast tillagt
- Inte vana med ”såna som jag”
- Glömde skicka min remiss
- Tomma ord
- Mina problem anses inte vara tillräckligt allvarliga
- Avslutade DBT-behandlingen
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.