Jag har levt med ångest och panikattacker så länge jag kan minnas. Det mesta innefattar trånga utrymmen och fordon som åker snabbt. Jag har fått träffa psykologer höger och vänster men ingen har kunnat hjälpa mig ordentligt, de flesta gjorde dessutom allt värre.
Den värsta upplevelsen var efter att jag träffat en specifik psykolog i ett år. Vi hade pratat om mitt ”tillstånd” och räknat ut att KBT passar mig bäst. Vi hade gått igenom de vanliga stegen; Vad tänker jag på medans jag befinner mig i en situation som ger mig ångest, vart i kroppen det börjar, andningsmönstret och ångestkurvan. Sedan var det tid att börja exponera mig. Det värsta var att vi inte började med något litet. Vi skulle ta tåg. Instängt fordon som åker väldigt snabbt och 15 min tills första stopp.
För att förklara lite bättre om hur illa det verkligen var för mig så kunde jag inte ens sitta i en bil i en lite större korsning. Än mindre en hållplats med buss. Så fort fordonet jag befann mig i stod still utan att jag kunde ta mig ut steg paniken i mig ofantligt!
Så, tåget. Jag och psykologen hade gått igenom steg och planer för hur jag skulle göra. Hen försäkrade mig om att jag absolut inte behövde gå igenom det ifall det inte kändes bra, vilket var en stor lättnad, och att bara gå ner till tåget under marknivå var redan ett stort steg för mig. Jag kom så långt att jag hoppade på tåget med psykologen och precis innan dörrarna stänges gick paniken i taket och jag ville ut. Men det var för sent. Jag svettades, var andfådd och kunde knappt se någonting. Jag blev ledd till en plats att sitta på medans paniken rusade igenom mig. Då tyckte min psykolog att det var en bra tidpunkt att lämna mig ensam. På ett tåg, med folk runt om mig, ensam och panikslagen. Hen gick iväg till en annan del av tåget och jag ”dog” typ lite. Grät och kippade efter andan. Folk runt mig bara stod och tittade. Så höll det på i 15 min (kändes som flera timmar) Tills tåget höll på att stanna. Då kom min psykolog tillbaka. FANtastiskt! Träffade aldrig hen igen.
