Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Har slutat be om hjälp

När en individ kommer in till psykiatrins slutenvård är tillståndet akut. Målet att behålla en patient i slutenvård är maximalt tre dygn.  Patienter blir ändå kvar i slutenvården längre på grund av patienten inte stabiliseras och saknar stöd i hemmet eller av hemkommunen.  Jag är ett exempel på patienter som vistats mycket och länge i slutenvårdspykiatri under åren 2010-2017.

Under 2017 var jag inskriven i slutenvården under fem tillfällen varav en av dem i cirka tre månader. Jag föreställde mig att någon annan kunde lindra mitt lidande, fram till december 2017 men den tilltron till personal och till vården har jag förlorat. Med ilska och uppgivenhet tänker jag på vård och undviker numera sjukhus sen december 2017. Jag har slutat be om hjälp men är inte utan behov av slutenvård periodvis.

Vid två tillfällen under två dygn på två avdelningar havererade min förmåga att kommunicera i december 2017 då mitt beteende förändrades av svår stress. Jag upplevde att alla kontaktförsök med personer viktiga för min överlevnad misslyckades och själv var jag för stressad för att hitta konstruktiva lösningar.

Jag kan inte släppa dessa händelser och gå vidare med mitt liv. Trots huvudvärk, frustration och föreställningen att jag bara kan förlora i min kamp för upprättelse när jag tänker på vad som hänt, kan jag inte acceptera det och lugna mig. I två år har jag kämpat för upprättelse och kontaktat de få instanser en vårdskadad kan vända sig till som lett till en internutredning. I internutredningen bedöms jag inte vara vårdskadad. Internutredningens ansvarige läkare bedömde att vården fyllt sitt uppdrag trots åtskilliga luckor i hens argumentering som att slutanteckning saknas i ett fall av utskrivningarna, att ansvarig överläkare inte kan nås då hen flyttat tillbaka till hemlandet, att den ene överläkaren är kritiserad för att ha skrivit ut även andra patienter för tidigt (en läkare berättade det i förtroende), att det sena svaret inte tros ha försämrat tilliten, att helhetsbilden till tidigare incidenter på en av avdelningarna bidragit till min reaktion i samband med utskrivningstillfället, att kritiserad personal inte hörts och bedömts bidra till mina reaktioner och att verksamhetschefen saknat driv nog för att lösa klagomålen och ursäktat sig med att hen inte visste. Dessutom har utredaren implicit lyckats förklara mina beteenden utifrån min dåvarande diagnos trots att jag aldrig betett mig på samma sätt tidigare under mina många slutenvårdsvistelser under cirka tre år. Då var jag diagnosticerad med emotionell instabil personlighetsstörning som under 2019 byttes ut med komplex traumatisering. En ursäkt har inget värde för mig, för det är vad jag ska göra framåt som är ett problem då alternativ saknas. Framåt har ingen i vården svar på när tilliten är förverkad.

Min tillit till slutenvården har havererat sedan händelserna och jag kommer aldrig att be om hjälp igen. Jag kan inte starta terapi för min CPTSD som kan innebära en tids försämring vilken då enbart kan stöttas med – slutenvård! Slutenvården är så långt från allt jag jag föreställer mig bidra till trygghet, omsorg och främjande av grundläggande vardagsrutiner att jag börjat varna andra från att vända sig till den. Ingen har satt sig ner för att förstå, ställt frågor för att få hela bilden av de två dagarna som ledde till tillitshaveri. Om någon läkare skulle ha IVO-anmält situationen pga omfattande lidande och förlängd återhämtning hade ändå inte min situation idag förändrats. Klagomål till Patientnämnden och IVO är bara till för framtida förbättrade vårdrutiner men inte för att enskilda individer ska få rätt i sak, bli kompenserad och framförallt återfå en tro på att vården kan bidra till en tids trygghet, omsorg och främja vardagsrutiner.  Vården är rättslös i Sverige.

Här är min historia. Döm själv.

Jag är 53 år gammal. Jag har fram till 2010 arbetat heltid, idrottat mycket, haft en stadig och välfungerande relation med en man i 12 år, skött min ekonomi, hus och är utan anmärkningar i brottsregistret. Jag har utsatts för våld i hemmet under uppväxten, våldtagits och bevittnat ögonblick då jag trott närstående skulle dö. Med obehandlad komplex traumatisering fick jag istället diagnosen borderline eller som den kallas formellt emotionell instabil personlighetsstörning. Jag hade inte känslomässig kontakt till de traumatiska händelserna men ingen i vården scannade heller för dem så de missade den bakgrunden fram till för ett år sedan. I tio år har jag varit sjukskriven och i sexton år har jag haft omfattande besvär med depression, utmattning, PEMS och sedan drygt ett år omfattande värk i leder med huvudvärk.

2010 fick jag min tredje skada mot bakhuvudet och vid den sista hjärnskakningen utlöstes min värsta depression någonsin. Hela livet har jag varit deprimerad men inte förstått det förrän under det senaste året och prövat medicinering sen 2004. 2006 insjuknade jag i ett även för läkare märkligt tillstånd av energilöshet, extrem trötthet och en låg och långvarig feber efter en tre veckor långt träningsläger som först 2019 diagnosticerades med ME/CFS.  2010 utreddes jag inte pga mina huvudskador utan skrevs lite slarvigt in i psykiatrins behandlingar, utan objektiva fynd – bara med så kallade subjektiva kliniska fynd.

Depressionen lättade inte efter hjärnskakningen och jag förblev i medelsvårt  till svårt tillstånd i åtta år. Under tio år medicinerades jag med allt från tricykliska till modernare och för mig verkningslösa och biverkningsstinna mediciner. Jag blev fet, frånvarande och hopplös. Sambon orkade inte med att jag ständigt mådde dåligt och han visste inte heller hur han kunde stötta mig  dåligt så vi skiljdes och sålde huset. Jag såg min ekonomi haverera när jag inte kunde arbeta, var suicidnära och desperat vid den senaste vårdperioden i december 2017. Idag har läkare erkänt att borderline/EIPS var fel diagnos och sen förra året har jag diagnosen CPTSD eller komplex posttraumatiskt stresssyndrom.

Vissa blir passiva och gråtsamma vid dåligt mående men jag var arg och defensiv och projicerade skoningslöst mot slutenvårdens ineffektivitet under alla mina sysslolösa timmar. Maten var usel på avdelningen och på den tiden var jag också felnärd med konsekvensen att jag var i svälttillstånd.  Jag har under hela mitt liv tenderat att straffa mig själv omedvetet på olika sätt genom hård träning med för lite återhämtning och jag tror att min vägran att äta bra i slutenvården också var ett sorts omedvetet straff. Så, svårt stressad, feldiagnosticerad, utan verksam medicin i över ett decennium, otrygg och defensiv med upplevelsen att jag inte var sedd och väl bemött på avdelningen var tillitssvikten bara en tidsfråga.

Dagarna i december 2017

I november 2017 blev jag sämre i slutenvården, hade flashbacks av nyheter om sexuellt våld, dissocierade då jag förlorade tid och rum och satt ibland i duschen i timmar av skräck liksom flera händelser på avdelningen skrämde mig svårt. Inte ens den akutmedicin jag fick kändes tillräcklig för att lugna mig. Flera skrämmande händelser på slutenvårdsavdelningen försämrade mitt tillstånd ytterligare. Vid ett tillfälle trängde sig en för personalen känd, våldsam man sig in på avdelningen och en av mentalskötarna som släppt in mannen delade sina tidigare trauman med mig i samband med det och varnade mig att aldrig lita på män. Personal stängde in sig i matsalen för att lufta händelsen medan en grupp patienter och däribland jag stod nära en tunn matlucka så vi fick höra varje detalj om mannen. Vid ett annat tillfälle skar sig en av patienterna djupt i en handled och visade mig det samtidigt som hen berättade att hen blivit tillrättavisad av personalen och hade uppmanats att sluta göra så liksom hen hade väntat en halv dag på att få bli sydd.

Den värsta händelsen på en slutenvårdsavdelningen gällde personals bemötande och min oförmåga att bete mig normalt. Cirka två veckor innan mitt sammanbrott väcktes jag av nattpersonal som kontrollerar patienterna varannan timme och jag sökte upp personalen kort därefter och frågade argt varför patienterna väcks vid sömnkontroll. Det var inte första gången jag blev väckt på det sättet för jag har mycket svårt för att sova i den miljön.  En mentalskötare som hade gett sig på mig verbalt med en syrlig kommentar om min velighet i samband med matutdelning jobbade med sjuksköterskan den natten och ställde sig alltför nära mig cirka en meter från mig. Hen uppmanade mig att sänka rösten. Jag replikerade med att hen inte hade något med att göra med mitt samtal med sköterskan varpå mentalskötaren tar ett kliv närmare mig och lyfte ett finger mot mig och sa något med något som jag uppfatttade som ett hot. Jag fräste att hen skulle backa vilket hen inte gjorde och i nästa ögonblick såg jag hen flyga baklänges för att landa ovanpå ett bord och glida ner på en bänk. Jag insåg att jag hade puttat bort hen och flydde i panik i rädsla för att bli bältad. Aldrig tidigare har jag satt min hand på personal och inser att jag gått för långt. Dissociativ, förvirrad och galet trött sätter jag mig i korridoren utanför mitt rum, full av adrenalin. I andra änden av korridoren sätter sig sköterskan och skötaren för att prata om vad som hände och jag hör vartenda ord. Personal är uppmanade av ledningen att först ta hand om sig själva så där sitter jag ensam och blir än ensammare av att det finns en gemenskap nära mig där jag inte är välkommen. I journalen skriver sköterskan att jag borde skrivas ut eftersom jag inte skötte mtt åtagande som frivilligpatient. Några timmar senare tog jag kontakt med dagpersonalens sköterska och ville träffa läkare för utskrivning. Det är helg och dagjourläkaren kom inte. Jag var så förvirrad att jag inte förstod att jag hällde kokande vatten över min ena underarm för att straffa mig för nattens händelse och gömde brännskadan under en tröja. Straffet för att jag misslyckade kommunicera och nå fram till människor jag var beroende av likt ett barn är beroende av destruktiva föräldrar. Jag intalade mig att jag behövde skada mig för att inte göra något värre mot mig. Ingen talade med mig om nattens händelse och jag gick  ensam på avdelningen hela dagen, tom i huvudet och oförmögen att tänka klart. Det tog månader innan jag kunde sätta de två händelserna i samband med varandra. När kvällsjouren kom hade jag inget minne av vad som hänt och jag hade glömt varför jag ville tala med läkare. Jag minns att jag blev allt mer tystlåten de efterföljande veckorna i slutenvården. Då avdelningens överläkare meddelade i sista mötet att jag blivit sämre och därför behövde skrivas ut brast det lilla förnuft jag hade. Jag blev fullständigt förvirrad av den kommentaren och skräckslagen då jag inte visste vad jag skulle ta mig till istället. Jag var för förvirrad för att stanna upp och argumentera så jag gick raka vägen till mitt rum och packade mina saker.

Samma dag några timmar senare skrevs jag ut från avdelningen och de sista timmarna levde jag i kaos. Jag hade några dagar innan bett om att få tala med överläkaren på tu man hand för att känna mig mindre stressad överläkaren tillmötesgick mig inte så jag möter tre personal i ett utrymme på maximalt sex-sju kvadratmeter. Överläkaren sa att hen tagit emot mitt önskemål utan att tillmötesgå mig. Skrämd av de många människorna i det trånga utrymmet stod jag kvar i dörröppningen. Jag satte mig inte ned utan stannade avvaktande på tröskeln till rummet i några minuter. Under det så kallade mötet sa läkaren att jag skulle skrivas ut och i samma ögonblick lämnade jag rummet utan kommentar. Jag gick direkt till mitt rum och packade mina saker. Jag blev oerhört ångestfylld och kunde inte föreställa mig utskrivning. Jag gick oroligt fram och tillbaka i den tomma avdelningskorridoren. Jag letade desperat någon och finner en sköterska som inte har tid och jag får veta att det är en annan sköterska jag ska gå till. Det var fortfarande ingen som kunde prata med mig så jag samlade istället på mig plastskedar som jag hört en patient lyckats skada sig med. Jag låste in mig på badrummet och försökte sticka hål på pulsådern med skedarna som inte klarade trycket och bara flev flis. Jag lämnade badrummet med en hög av trasiga plastskedar i avloppet lätt blodig. Jag gick till utgången, blev utsläppt och det enda jag tänkte på var att finna ett sätt att försvinna så jag gick till apoteket för att köpa huvudvärkstabletter. På vägen inser jag att det kommer att ta timmar innan jag blir medvetslös av huvudvärkstabletter så jag bestämde mig istället för att supa mig full. Framme i restaurangen inser jag att jag inte har pengar och går frustrerad tillbaka till avdelningen. Jag har smsat en patient att jag vill ha kontakt med en timanställd jag har förtroende till men åter inne är det tomt överallt och i frustration sparkar jag sönder två stora blomkrukor i sockorna på väg till mitt rum. Larmet går och väl inne i mitt rum började jag slå mina armar mot väggen, försökte slå sönder fönsterrutan i mitt rum medan rummet fylldes av tio eller tjugo personal. Någon bad mig lugna ner mig, höll fast en arm på mig medan jag skakade i hela kroppen.  Överläkaren står i dörröppningen och stirrar på mig och jag blir vansinnigt arg, tar en kudde och slänger den på hen så glasögonen flög av. Jag kände mig galen och jag ville slå allihopa och i samma ögonblick får jag syn på min packade väska. På vägen dit lyfter jag nattduksbordet för att jag har så mycket obekant energi i mig och slår det rakt ned i golvet så det blir kaffeved, Nu leder någon mig då jag har svårt att stå, jag tar tag i väskan och går ut mot utgången med ett koppel av personal efter mig. Ingen sa ett ord till mig vad jag minns.

Väl ute sätter jag mig på en bänk och vet inte vad jag ska göra. Det går inte att tänka så jag vet inte bätre än att ta en taxi direkt till St Görans psykiatrijour. Jag hade inte förmågan att inse att jag återigen var på väg till en vårdgivare liksom min far höll sig passiv till mitt mående och inte hjälpte till på något sätt. Läkare skrev direkt in mig och jag skjutsades till samma sjukhus men till en annan avdelning för intensivvård. Jag kände mig trygg där med hög personaltäthet och till en början eget rum. Två dygn senare skriver en läkare ut mig trots mina protester. Jag blev ännu mer förvirrad då jag upplevdes för sjuk för att stanna på den första avdelningen och med samma mående på den andra avdelningen var jag för frisk för att stanna.  Läkaren underlät sig inte tala med mig en andra gång och kommunicerade bara via en sköterska.

Sköterskan sa att läkarens utskrivningsbeslut var för att testa om jag liksom en anka skulle börja simma i det ögonblick den blev utslängd i vatten. Samma sak igen, sittande på en bänk utan att veta var jag ska ta vägen och när inget händer bestämde jag mig för att gå till ett tågspår där jag vet tågen kör fort med SJs höghastighetståg. Det kan vara fem-tio km dit och jag var dåligt klädd för det kyliga vädret men gick hela vägen. Det var det enda stället jag kunde tänka på att ta mig till. Vett och förnuft fanns inte. Antagligen syntes jag för mycket nära spåren på vägen till platsen jag skulle till så polisen sändes dit av tågförare och hittade mig.  Jag försökte dölja mitt uppsåt och nekade men blev ändå skjutsad till St Görans igen iförd handbojor. Så skamfullt att bli tagen av polis, transporterad på tåg till närmaste station och förd genom de försenade folkmassorna av fyra poliser men det blev ett mindre problem när jag insåg att jag var på väg att bli inskriven i slutenvården igen, nu med panikkänslor. På St Görans förhör två läkare mig och jag förnekade att det är jag som synts intill spåren och försökte dupera dem till att tro att jag kunde ta hand om mig.  Läkarna beslöt att släppa mig.

Åter i hemmet efter timmar av kommunal transport mitt i natten, kraftigt nedkyld, full av blåmärken på kroppen med har blodiga fötter spydde jag i sängen och somnade på en gång. Ensam och utan vare sig vilja eller ork att be om hjälp. I en månad låg jag till sängs och gick bara ut när öppenvårdens läkaren krävde det för att jag inte skulle bli tvångsinskriven. Jag minns att jag inte talade utan grät under de mötena. Den julhelgen sov jag i en stuga och närmaste familjen firade på annan ort. Som vanligt berättade jag inte för någon i vilket skick jag var. De första månaderna efter händelserna kunde jag inte tänka och har aldrig varit i så dåligt skick fysiskt och mentalt.

Jag kan inte släppa dessa händelser, acceptera och gå vidare

Sedan dess har jag skrivit om dessa händelser konstant under två år och det mesta jag skrivit har handlat om hur jag blivit bemött i vården. Sakta blir jag allt mer övertygad att jag aldrig ska be om hjälp i psykiatrin igen även fast jag kan behöva en plats för att uppleva trygghet, omsorg och få börja om med fasta vardagsrutiner. Jag inser att jag inte kan gå i traumaterapi då jag åter kommer att behöva ta upp dessa händelser igen så därför avstår jag. Hur mitt liv blir i fortsättningen svårt traumatiserad och med en kropp som inte klarar med en multisystemsjukdom som ME/CFS och leva med de smärtor som uppstått efter december 2017 vet jag inte. Vårdskadad eller inte, så vet jag i varje cell att jag ALDRIG kommer att rekommendera någon slutenvårdspsykiatri.

Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt i min kommunicering med vården efter händelserna och kanske skulle jag haft åtminstone en jurist som fört min talan och formulerat min berättelse samtidigt och i representanten fått någon som hört min berättelse. Hur mycket ansvar hade jag som var knalldeprimerad, dissocierad, trött, svulten och desperat och hur mycket ansvar ska en vårdenhet ha för att ta över och anstränga sig än mer för trygghet, omsorg och god vardagsstruktur när en patient mår som sämst? Visst, som den utredningsansvarige läkare uttryckte sig i internutredningen har hen och kollegorna gjort vad som förväntas av dem i vårduppdraget men med den kommentaren uttrycker hen också att personal ansvarar för en vårdinsats och saknar helhetsperspektiv för patientens bästa.

Jag upplever att om personalen bemött mig radikalt annorlunda med regelbundna samtal, bättre tillgänglighet för samtal vid ångest i avskiljda rum, ett lågaffektivt bemötande, små möten med högst två personer inblandade, transparens och gemensam planering med utrymme för vårdval, mindre vårdenheter mm hade ovanstående inte hänt. Jag har mina klagomål och försök att få tillfredställande svar med IVO, Patientnämnden och verksamhetsledning, internutredning och alla mina anteckningar kvar men jag är fortfarande lika skakad av händelserna och den vård jag fått – trots all tid som passerat.

Psykiatrins slutenvårdsavdelningar ser likadana ut i hela landet och koncentrerar behandling med medicinering, klinisk observation i ofta överfyllda, stora avdelningar inte sällan med tidspressad, inkompetent personal i en hierarkisk organisation där en psykiatriker med några månaders utbildning i toppen på sin utbildning ansvarar för vården. Den som tror att någon läker i sådan miljö och inte dessutom försämras eller passiviseras eller överför fler destruktiva beteenden för uppmärksamhet till patienten är blind och döv.

Psykiatrivården brast

Vi har i efterhand fått läsa allt i journalen. Vår 24 åriga dotter uttrycker hur ledsen hon är att hennes terapeut gått på tillfällig tjänstledighet. Dottern sade i mars 2019 att: ” i sommar tar jag mitt liv.” Hon berättar också i mars att hon blivit våldtagen som artonåring av en man som hon litat fullt på.  Hennes mormor dör. Dottern får veta att hon har en reumatologisk sjukdom. En till anhörig går bort. En person hon pratat mycket med om sin ångest. Vi har också hittat saker som tyder på att vår dotter genomgick en abort i våras.

Ändå, trots alla traumatiska händelser så fångar inte psykiatrivården upp henne.
De ger henne endast en stödtelefon att tillgå under sommaren.
Hon försöker ta sitt liv i juli.
Vågar ej fullt ut.
I augusti lyckas hon.

Blev förväxlad med en annan patient

Jag var inlagd på psykiatrin med stöd av LPT pga suicidplaner. Jag har alltigenom haft motstånd till medicinering och är det fortfarande, något som psykiatrin och dess personal triggades utav.

Jag fick inte gå ut om jag inte tog medicinerna som läkaren ordinerat. Det blev ett antal veckor utan någon utevistelse. Jag ”vann” kampen och fick sedan gå ut.

Men, en morgon kom en ssk in och informerade att läkaren diagnostiserat mig med bipolär sjukdom dagen innan. Problemet var att jag inte träffat någon läkare och försökte förklara detta, utan framgång. Sköterskan informerade mig om att denne fått i uppdrag och ge mig litium. Jag fick panik, detta stämde inte! Jag började argumentera, men hen konstaterade bara ”såhär gör alla”. Och menade på att hen kunde ge mig medicinen under bältning eftersom jag var inlagd på tvång. Paniken steg ännu mer.

Hen gick och jag hade panik. Sen kom det in en skötare och en annan sköterska. Jag försökte förklara även för dem, men inte! Jag skulle medicineras.

Så kom en annan sköterska in och denne började ”ana ugglor i mossan”…

Så kommer skötare in och meddelade ”vi blandade ihop dig med en annan patient”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Så otrevligt bemötande och ingen ursäkt efteråt.

”Får jag filma mötet?”

Efter att ha mått dåligt en längre tid får jag hjälp till psykvården. Tas däremot av en chef – första frågan hen ställer är ”Får jag filma mötet”… Observera att hen aldrig presenterade sig eller brydde sig om mig över huvud taget… Riktigt skrämmande möte som blev väldigt kortvarigt!

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Nekad vård på akuten

För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.

För stort kontrollbehov?

Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.

Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.

Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Helhetsbild

Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.

Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”

Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)

Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?

Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…

Godtyckligt så att det skriker om det.

Suicidförsök

”Hur kommer det sig att du inte har lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar ju vara en effektiv metod”

Efter att ha varit inlagd flera månader på en psykiatrisk avdelning pga anorexi med skyhög ångest som gjorde att jag upprepade gånger försökte ta mitt liv på avdelningen fick jag denna fråga slängd i ansiktet av min läkare. Det fanns nog inget hen kunde ha sagt som kunde ha fått mig att känna mig mer värdelös.