Rubriken stämmer självfallet inte för oss patienter som lider av en sjukdom, oavsett vilken. Men hela vårdsamhället verkar tro blint på detta, eller deras agerande visar iallafall på det.
Jag som själv varit drabbad under flera år hade gärna önskat att så var fallet, tänk om man hade fått 10 veckor av ledighet och frihet från lidandet. Att ens tankar och känslor hoppar ur kroppen så fort kalendern slår över till juni, helt fantastiskt va. Men så är det inte, kanske är det till och med raka motsatsen. Sommaren innebär ofta en rad förväntningar, förväntningar på att människor ska vilja och orka hitta på saker. Det innebär ledigheter, rubbningar i rutiner eller liknande. Något som jag vet att många personer kämpar något otroligt med. Och i samband med att saker och ting kan kännas alltmer tungt och en ensamhet tränger sig på, förlorar vi också en stor del av nätverket inom vården. Både öppenvården och slutenvården kan slås ihop mellan olika avdelningar, eller till och med stänger ned under några veckor. Patienter flyttas eller nekas fortsatt vård, allt för att personal tar semester. Många gånger under samma perioder. Det blir en ständig oro och stress, sommarvikarier, omstruktureringar man finner ingen tillit eller kommunikation. Försöker man söka hjälp kan svaret bli ”Jag är på ledighet, är tillbaka igen om några veckor. Vänligen kontakta mig då”.
För mig är det orimligt hur vården bedömer tiden under sommaren, självfallet är det en ständig pågående verksamhet. Men betydligt långsammare och ingen som helst kontinuitet. Personer som påbörjat en viktig utredning, precis blivit inlagd eller medicin ändringar tvingas göra ett uppehåll och återupptas till hösten. Köer läggs på hög, belastningen på vården ökar men inga åtgärder görs. Det kan påverka patienters mående något oändligt, även vårdpersonalen kommer att drabbas hårt när allt börjar rulla igen till hösten – och vi hamnar återigen i en obalans. Där patienter är i stort behov av hjälp men det finns inte tillräckligt med personal eller andra liknande insatser.