Opsynligas logga

Läkare drar i flätor som straff

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Psykjournaler stämmer inte

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

Inte allvarligt nog för att få hjälp

jag började skära mig själv när jag var 11 år, det var inte något som blödde eller lämnade märken så de jag pratade med om det brydde sig inte om det. det började dock bara bli värre och oftare med tiden. när jag var 13 började jag skära mig djupare och dagligen, bup började då ta det på lite mer allvar, men fortfarande inte så mycket. det var ju fortfarande inte ”illa nog”. jag lyckas sluta skada mig i 2 år (utan någon hjälp av psykiatrin, enbart pga min partner) och blir i princip kickad från bup. men får ett återfall i det våren 2021. försöker ta upp det hos bup men allt min psykolog säger är att jag har klarat av att sluta själv tidigare så kan jag göra det själv igen. fortsätter skära mig och såren blir bara djupare och djupare för att jag vill att det är ”allvarligt nog” för att bup ska hjälpa mig men det hjälper inte. oavsett vad som händer, även fast jag behöver åka till akuten så var det inte tillräckligt. om min psykolog bara hade velat hjälpa mig första gången jag bad om hjälp så hade det inte gått såhär långt som det har nu. behöver medicinsk vård för mina sår varje gång nu.

blev flyttad till vuxen psykiatrin och fick ingen hjälp där innan jag berättade att jag behövt sy pga självskadandet. då helt plötsligt så vill läkaren jag träffar att jag ska träffa någon som kan hjälpa mig. får träffa någon från psykiatriska teamet och jag känner mig hoppfull om att få hjälp. får veta efter badutredningen att det är väntetid till att få träffa någon som kan hjälpa mig men att de inte vet hur länge. det kan vara mellan någon månad till över ett år. i nuläget är jag helt slut, jag vet inte om jag kan vänta så länge. självskadebeteendet blir bara värre och är rädd att det ska gå riktigt illa snart men har inte möjlighet att fixa detta själv.

Felaktiga uppgifter i journal

Träffade en läkare på öppenpsyk och när vi avslutade mötet fick jag ett screeningformulär som jag skulle fylla i och lämna till personalen. Satt i väntrummet och fyllde i det, sen lämnade jag det till en i personalen och sa tydligt att han skulle ge det till läkare x. Om jag minns rätt så sa han att han skulle lägga pappret i läkarens fack.
Långt senare läste jag i journalen att de skrivit att jag gått därifrån utan att ge dem screeningformuläret.
Det stämmer ju inte.

En annan gång läste jag i journalen att läkare y ringt mig många gånger men att jag inte svarat.
Fakta är att ingen ringt mig. Hade inga missade samtal.

Som patient inom psykiatrin lär man sig med tiden att allt som vårdpersonal skriver i journalen är sant, fastän det inte är sant i verkligheten.

”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”

Mådde dåligt med självmordstankar och ringde till en psykjour som finns här. Plötsligt avbröts samtalet, vet inte om det var skötaren som la på eller om det var tekniskt fel. Jag ringde upp igen och sa att jag hade pratat med x men att samtalet bröts. De hämtade x och jag fortsatte berätta men x avbröt mig abrupt mitt i en mening och sa ungefär ”lyssna på mig nu!! Vi stänger snart!”  (det var 20 minuter kvar).
Senare läste jag i journalen att inget akutpsykiatriskt framkommit.
Nej, jag blev ju avbruten innan jag hann komma fram till att jag tänkte och planerade självmord.
Det är tillräckligt svårt att prata om jobbiga saker med en okänd person, man ska inte behöva stressa fram sina tankar.
På något sätt hittade jag kontaktuppgifter till x chef och mailade denne. Fick faktiskt svar väldigt snabbt och h*n skrev att h*n skulle ta upp detta med x.
Sen vet jag inget mer.

Psykiatrin lägger allt ansvar på anhöriga

Min son har sedan 12-års ålder lidit av psykisk ohälsa. Jag har kämpat i många år för min son. Både med BUP och vuxenpsykiatrin. Orken efter 15 års kamp börjar ta slut. Men vem tar hand om min son när jag själv kanske blir sjuk. Vi anhöriga vårdar utan att ha utbildning, utan stöd och rätt kunskap. Psykiatrin lämnar över det till anhöriga som själv riskerar att bli sjuka.

”inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare”

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

Var är medmänskligheten?

Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.

Jag  blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.

Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att  påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat.  Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.

Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig  extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.

Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne.  Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?

Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.

I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.

Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.

Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten.  De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar  (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.

Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.

Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten  finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.