Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Blev förväxlad med en annan patient

Jag var inlagd på psykiatrin med stöd av LPT pga suicidplaner. Jag har alltigenom haft motstånd till medicinering och är det fortfarande, något som psykiatrin och dess personal triggades utav.

Jag fick inte gå ut om jag inte tog medicinerna som läkaren ordinerat. Det blev ett antal veckor utan någon utevistelse. Jag ”vann” kampen och fick sedan gå ut.

Men, en morgon kom en ssk in och informerade att läkaren diagnostiserat mig med bipolär sjukdom dagen innan. Problemet var att jag inte träffat någon läkare och försökte förklara detta, utan framgång. Sköterskan informerade mig om att denne fått i uppdrag och ge mig litium. Jag fick panik, detta stämde inte! Jag började argumentera, men hen konstaterade bara ”såhär gör alla”. Och menade på att hen kunde ge mig medicinen under bältning eftersom jag var inlagd på tvång. Paniken steg ännu mer.

Hen gick och jag hade panik. Sen kom det in en skötare och en annan sköterska. Jag försökte förklara även för dem, men inte! Jag skulle medicineras.

Så kom en annan sköterska in och denne började ”ana ugglor i mossan”…

Så kommer skötare in och meddelade ”vi blandade ihop dig med en annan patient”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Så otrevligt bemötande och ingen ursäkt efteråt.

Ordinerad överdos

Det är något år sedan nu.
Jag kom till en planerad inläggning på sluten avdelning för att trappa ut en medicin bevakat.
Allt praktiskt var klart och jag fick mitt rum och …. sen minns jag inte mer av den dagen eller dagen efter.
Läkaren hade skrivit fel i medicinlistan och den medicin som skulle trappas ned gavs ist nio ggr dosen och jag blev rejält påverkad.
En vän kom till mej och bevittnade allt detta.
Jag minns inte besöket.
”Vi är förvånade att du står på benen” är det första jag minns efter den ordinerade intoxen.

”Får jag filma mötet?”

Efter att ha mått dåligt en längre tid får jag hjälp till psykvården. Tas däremot av en chef – första frågan hen ställer är ”Får jag filma mötet”… Observera att hen aldrig presenterade sig eller brydde sig om mig över huvud taget… Riktigt skrämmande möte som blev väldigt kortvarigt!

Ingen tar ansvar

Jag anses av vården tillhöra den lilla grupp som definieras som svårt sjuk på grund av flera diagnoser vilka medför dagliga hinder framförallt somatiskt men också mentalt. Jag har somatisk diagnos liksom en psykiatrisk dito. Under cirka tio har har jag varit feldiagnosticerad. Samordnare av insatserna saknas och jag har tröttnat på att vara den personen. Ingen har erbjudit mig en samordnande insats och inte heller vet jag vem det skulle vara. Jag har ingen kontinuerlig läkarkontakt i primärvården och inte heller en husläkare. Min somatiska sjukdom finns det ingen bot för och den specialistenhet jag hör till kan inte ingjuta hopp. Där förväntas jag ha läkarkontakt en gång per halvår och de skriver inte sjukintyg.

I psykiatrin har jag drabbats av vårdskada då jag förlorat tilliten till vården för de förstår inte hur deras beteenden har lett till försämring och förlorad tillit. Trots internutredning anses jag inte ha vårdskada då de gjort vad som förväntats av dem men medger ändå att ansvar för klagomålshantering saknades vid vårdskadetillfällena, att personer som slutat inte kunde höras i utredningen och ändå har jag fått till svar att min belägenhet är beklaglig. I internutredningen lyftes aldrig personals beteenden som anledning till min vårdskada trots att jag redogjort för flera exempel. I utredningen anges felaktigt diagnoser som kan förklara mina reaktioner utifrån dem snarare än att lyfta hur enskild personals beteenden bidragit till min tillitsförlust.  Det finns heller ingen instans att överklaga internutredningens beslut til så jag åtminstone med liten sannolikhet kan få ekonomisk ersättning vid vårdskada.

Jag lämnar nu psykiatrin, kommer aldrig att be den om hjälp igen och måste därmed ut på arbetsmarknaden för att finna försörjning vilket jag inte kommer att klara, kanske inte ens på deltid. Inte heller vänder jag mig till vårdcentral då jag bara möts av stressade läkare under för korta mötestillfällen som inte heller kommer att acceptera mitt ärende utan hänvisa till en psykiatrisk öppenvård som inte längre finns. Psykiatrin har heller inget att erbjuda då de bara kan dela ut verkningslösa och biverkningsstinna mediciner och vet ingenting om funktionsmedicin eller de tester som utförs både med MR och metabol testning. Vilken annan specialist utom en psykiatriker ger diagnos utan objektiva fynd? Jag önskar ingen de behandlingar jag fått i frånvaron av tillfrisknande och alla de fruktlösa år som gått.

Misstrodd

Under en av mina inläggningar inom vuxenpsyk tog jag en överdos.
Hamnade på somatisk avdelning i fem dagar pga akut leversvikt och var nära att få en levertransplantation. Varför det tog sex timmar innan de skickade iväg mig efter de upptäckt händelsen är för att arbetsledaren inte trodde mig.

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Stängd dagvård

Jag lider av Anorexia Nervosa och går sedan ett par veckor tillbaka dagvårdsbehandling för min ätstörning men fick nyligen veta att dagvården från och med nästa vecka kommer vara stängd i sex hela veckor framöver. Sex veckor står jag utan den vård jag behöver. Såklart måste även personalen inom vården få ha semester men det måste finnas en annan lösning än att hips vips stänga ner dagvården under så många veckor. Ätstörningar tar inte sommarlov och sex veckor utan den vård en behöver kan ge katastrofala konsekvenser. Hur skulle det se ut om vi sa till en cancer patient ”nä alltså förlåt men du kan inte få någon behandling nu under sommaren för personalen behöver semester. Vi fortsätter sen till hösten igen”.

Nekad vård på akuten

För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.

För stort kontrollbehov?

Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.

Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.

Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.