Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

När jag var inlagd inom BUPs slutenvård så upptäckte en skötare mina färska ärr. Det var covid, personalen gick på knäna och var underbemannade eftersom stora delar av personalstyrkan var sjuka. Skötaren hade inte tid att både ta hand om mig och ha koll på de andra patienterna, så snabblösningen blev att bara tejpa över mina sår. Inte med sår-strips för det ändamålet, utan vanlig kirurgtejp rätt över såren. Ingen kompress, ingenting. När såren skulle läggas om hade tejpen självklart fastnat i min hud så att de fick ”gräva” ut den. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande kvar fula, märkliga sår som hade kunnat vara mycket mindre om de hade lagt om dem på rätt sätt från början.

Min erfarenhet är övervägande positiv. Personalen gör så gott de kan. Jag var inlagd för ett suicidförsök 2014 och följdes i ett år av mobila teamet. Sedan skrevs jag ut. Med facit i hand skulle jag sett till att vara kvar. 2023 remitterades jag efter att ha haft kontakt med en psykiatriker i annat sammanhang.

Men psykiatrin är grovt underfinansierad. Det håller jag politikerna ansvariga för. Galghumor är en av mina coping-strategier och jag säger, med svartaste sarkasm, att det är tur att psykiatrin inte jobbar med livshotande tillstånd.

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.

Jag hade en 10-årig patient BUP Öv. Hen skrattade av glädje när hen fick träffa mig för andra gången och sa seriöst men oskyldigt ”wow jag får träffa samma person 2 gånger! Det är rekord”. Förstå hur opersonlig vården ofta är, när en patient blir glad över en sådana egentligen banal och självklart sak.

Jag hade gjort ett suicid försök vilket resulterade i att jag glömde en hel dag. Det sista jag minns är att jag satt på tunnelbanan sen vaknade jag upp på en blå plastmadrass utan tröja, kudde eller filt på Piva. Jag kom inte ihåg vad som hänt eller hur jag hamnat där men helt plötsligt vaknade jag där i bara bh och byxor på en hård madrass. Det kändes så ovärdigt. Att det inte ens gett mig en tröja utan låtit mig ligga där utan något. Jag kommer visserligen inte ihåg så mycket av kvällen innan men har väldigt svårt att se vad som skulle motivera personalen till att ta min tröja och inte ens ge mig en kudde. Jag kände mig inte som en människa när jag låg där på golvet.

Nästan hela förra året väntade jag i kö till dbt-ss. fick sen träffa en kurstor en gång i veckan för bedömningssmtalet och var också i bedömningsfasen. på ett möte i år fick jag reda på av kuratorn de inte blir nån dbt-ss för de ansåg och trodde det skulle bli för svårt för mig. (tyvärr nästan hälften av mötena blev det till psykakuten) sa till kuratorn att de kommer vara som innan nu, att jag kommer vara utan hjälp. kuratorn sa att ”det är inte sant för du har ju medicin nu och kunde ringa be ssk ringa upp från mottagningen om du vill.” men det var är ingen riktig samtalskontakt och fick ingen annan slags samtalskontakt heller.

hade också fått kontakt med ästörningsenheten under tiden. ett tag efter det inte blev nån dbt-ss ringde ästörningsenheten och avslutade också kontakten med mig för kunde inte gå efter regelbundna måltider/matschema och sa det är det dem gör och ”de är inte till för att hjälpa en gå ner i vikt”. dessa 2 saker har de sagt varje gg, vilket jag redan visste. när vi har haft digitalt möte har ssk sagt, dumma saker enligt mig, som ”jag förstår inte. om man är hungrig går man väl och äter?” eller ”är du hungrig nu, varför äter du inte?” har ingen specifik ästörning, och har problem med allt eller inget mindset och också tyvärr när det kommer till ästörningen. (antingen överäter/hetsäter jag eller inget alls)

hade ett digitalt möte i februari med dbt-mottagningen. de skulle remittera mig tillbaka här i stan och läkaren sa att hon ser ingen annan samtalskontakt är ”meningsfull”. sa att ”tex om det är annorlunda om nåt år kan du försöka prova dbt igen”.

först ingen dbt, ästörningsenheten avslutade kontakten, kommer inte få samtalskontakt. det känns som alla bara släpper och ger upp om mig. det känns som jag tydligen ska klara mig själv, när jag egentligen inte gör det. förstår inte hur det ska bli bättre utan nån behandling, eller innan ens utan nån hjälp. det enda jag har nu är 1 medicin.

Min kontaktperson på öppenvården är känd för att vara allmänt glömsk och virrig och har odiagnostiserad av ADD .Vid ett flertalet gånger under 2-3 års tid så har hen sagt till mig och bestämt en tid som hen ska ringa mig och hen har sagt att hen måste bli bättre på att skriva ner det för annars glömmer hen bort det. Varför hen inte bokar in tiden i systemet som en telefonkontakt vet jag inte.. men många gånger så glömmer hen bort att hon ska ringa mig, vilket hen själv erkänt. Det händer också att vi kommer fram till någonting där hen har en ”uppgift” att utföra, men hen glömmer bort det också. Jag tycker jättemycket om hen som person och hen är en bra kontaktperson, men att hen alltid glömmer det vi kommer överens om börjar jag bli ganska trött på för det har hänt att vi har avtalat en telefontid specifikt för att avstämma någonting och så ringer hen inte och jag står helt ensam i det.