Jag har alltid varit frivilligt inlagd och så även denna gång:

Jag blev inlagd i början av december.

Jag hade varit hem på dagspermission till min lägenhet, försökt gå igenom posten, med mer.
Jag mådde uselt, hade kraftig ångest, fick inte i mig mer än vatten samt lite kaffe. Men jag ville försöka att klara mig och komma igång, åtminstone försöka.

När jag, på eftermiddagen, kom tillbaka till den slutenpsykiatriska allmänvårdsavdelning där jag då var inlagd, var jag dubbelvikt av ångest.
Jag bad om något som kunde lindra min ångest och fick ett kraftigare preparat(jag har glömt bort vad det var) vilket tydligen var insatt.
Ett par timmar senare bad jag om en till dos då den tidigare inte var tillräcklig, fick den dosen av en annan sjuksköterska.

Vid 20.00-tiden(flera andra patienter berättade om vad de sett, tidpunkt och allt) fick jag mitt livs första så kallade ”Black-out”. Allt svartnade.

Det nästa jag minns är när jag vaknar upp på ett betonggolv(det skulle senare visa sig vara den somatiska akuten), liggandes på mage, handfängslad bakom ryggen och runt anklarna. Och med en oerhörd tyngd på ryggen.
Jag kunde inte andas, alls. Det här är något som jag inte önskar någon.
Det skulle senare visa sig vara väktare och poliser.
Jag vred mig runt, försökte få luft men blev medvetslös.

Det nästa jag minnns var att jag vaknade upp i sängen på avdelningen. Handlederna omlindade, kraftigt mörbultad, blåöga.

En av de så kallade kontaktpersonerna på avdelningen kom in och krävde ett urinprov.
De trodde att jag hade droger i kroppen vilket jag aldrig någonsin haft(i min journal står det att somatiska akuten tagit ett drogblodprov men det var negativt)

Efter ett till urinprov, en halvtimme senare, även det negativt, hände inte mer än att någon läkare, halvt som halvt intresserad, frågade hur det här kunde ske.
Hans sjuksköterskor hade minsann inte gjort något fel. Nej, då.
De hade satt mig i en rullstol och kört mig genom kulverten ner till den somatiska akuten och lämpat av mig där.
Sedan hade jag tydligen gått bärsärkagång.

Jag blev senare utskriven och i så pass bra skick att jag, nästa höst påbörjade en yrkeshögskole-utbildning i södra Sverige.
Det var för att bredda mina tidigare utbildningar, att försöka komma tillbaka till arbete, på något vis.
Allt gick mycket bra tills att jag kom hem den tredje veckan.
Då låg det en kallelse till polisförhör på dörrmattan innanför dörren.
Det gällde den händelse som jag beskrivit ovan.

I stället för att kunna koncentrera mig på min utbildning, blev det polisförhör, advokatsamtal, något som kallas frivården skulle göra en utredning.
Dessutom: Min advokat(med specialitet på psykiatrimål) gav mig en lapp där det stod vilka vidimerade journalutdrag som jag behövde. Det gällde i första hand rätt datum.

Men…jag fick inte ut ett enda användbart dokument från den avdelning där jag var inskriven när detta ovan inträffade. Inte ett endaste!

Därtill svek min kontaktperson mig. Jag sökte henne för att kunna få ut papperen, men nej. En person som jag faktiskt litat på.
Det tog hårt.

Jag rang och härjade med psykiatri öppenvården, också, och dagen innan rättegången, tog en irriterad överläkare där emot mig. Sent på eftermiddagen.

Jag förklarade alltsammans. Han blev mycket förvånad men jag lämnade fram visitkortet från min advokat och läkaren föll till föga.
Han skrev omgående ut samt vidimerade de nödvändiga journalutdragen samt kopior av de urinprov som jag lämnade på morgonen efter övergreppet.

Min advokat sade att vi nu hade 60-40 i odds till vår fördel. Inte mer. Det på grund av att det var en väktare som gjort anmälan.

En månad efter rättegången(det var en av väktarna som anmält mig) kom domen. Jag blev visserligen frikänd men tingsrätten var oenig: 3 ville fria, 2 ville ändå fälla mig.

Min utbildning gick fullständigt åt skogen. Jag missade en hel rad av delkurser samt det viktigaste: Säkerhetskursena vilka var ett absolut krav för att få komma ut på kurspraktik.

Så, för att försöka ta ansvar för sitt mående och sitt liv, kom en hel rad allvarliga felgrepp från psykiatrins sida att förstöra i mitt liv.
Och att det var mycket nära att bli fälld i tingsrätten…

Efteråt rang faktiskt avdelningschefen(en sjuksköterska) vid den slutna allvårdsavdelningen till mig och beklagade och ”bad om ursäkt”.
Han kröp och fjäskade sig som jag-vet-inte-vad.
Det var rätt motbjudande att höra på.

Därefter föll jag tillbaka i svårare depression, igen.

Idag är det rent hat mot samhället som driver mig framåt. Inget annat.
Jag lever också helt på samhällets bekostnad. Inget som jag längre skäms för.
Vill inte samhällsapparaten släppa in mig, får samhället betala för vad samhällsspparaten ställt till med.

De felmedicinerande sjuksköterskorna samt min kontaktperson arbetar fortfarande kvar på samma avdelning, inget ansvar har utkrävts, ingen av dem har straffats. Ingenting.

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Hej,
Läkaren följer inte ICD11 manualen vid diagnostisering. 

Jag är diagnostiserad ”schizofren” men mina enda episoder har varit drogutlösta.  

Har varit inneliggande pågrund av ångest i samband med självmordstankar. 

Han säger jag har haft flera episoder när jag bara haft en har lagt in mig för annat.

När jag söker vård för självmordstankar får jag vård för psykos på grund av min diagnos.

Jag har haft recidiverande depression och ångest i flera år och den mest sammanhållna form av vård jag fått är medicin som inte ändrats på flera år den heller. Under dessa år har jag utvecklat nya problem som bullimi och för bara någon månad sedan har jag börjat uppleva skrämmande episoder av dissociation. Allmänpsykiatrin som ska hjälpa mig hade ett möte med mig och sedan slog de ihop sina kloka huvuden angående min fortsatta behandling och mina episoder av dissociation och kom fram till att jag måste bryta social isolering och att jag ”tänker för mycket”, ungefär som när man innan och tidigt på 1800-talet beskrev mental sjukdom som ”feber” eller ”hysteria”. Jag fick också en ADD diagnos på EN enda träff. Jag har hört av mig till patientnämnden, jag har hört av mig till IVO, dom gör ingenting. Jag tycker inte det är det minsta konstigt att folk väljer att ta sitt egna eller andras liv när de får kämpa och slita för rätt hjälp i år och det aldrig görs en konkret och effektiv insats. Jag är djupt besviken, kränkt och ledsen

Jag har haft en samtalskontakt via annan instans inom vården. Hen slutar nu men har försökt få psyk att fatta att jag behöver aktiv uppföljning, betydligt oftare än en gång i halvåret. Vi är båda ense om att jag bör få samtalsstöd via psykiatrin alternativt primärvården (som jag inte ger något alls för, men värt ett försök). En person jag hade att göra med för bedömning på psyk berättade för mig att det var svårt att ordna fram nu eftersom det var ont om folk. Professionellt värre att upplysa patienten om det …? Vill de att folk ska må sämre …?

Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag har varit inskriven i öppenvården på VUP 2014–15 (efter ett suicidförsök; då var jag inlagd en vecka) och sedan 2023 efter remiss. Min upplevelse är styrde flesta gör så gott de kan – men att det alltid skärs ned. Jag brukar, med extrem sarkasm, att det är tur att de inte arbetar med livshotande tillstånd. Det är huvudproblemet. Rör inte min psykvård!

När jag kom in till BUP akuten så hade jag först legat inne på barnavd för att jag hade gått ner x antal kilo på en vecka så min läkare blev orolig för mig och la därför in mig på barnavd där jag var ensam vid varje måltid och där med spolade ner maten medans sjukhuspersonalen tyckte det var så bra att jag åt upp all mat. Inne på mitt rum fanns det även en våg och jag vet inte hur många gånger i timmen som jag helt maniskt ställde mig på vågen. Efter två dygn senare så blev jag utskriven därifrån och snabbt inpå blev inlagd på BUP akuten där jag vägdes i underkläder två gånger i veckan, hade matschema och åt jag inte upp allt så blev det näringsdryck. Det var också vila efter måltider under filt och jag fick knappt gå men ändå så sa personalen till mig att dom ”inte behandlade mig som en ätstörningspatient” trots att jag fortsatte gå ner mer och mer i vikt… dom skyllde på min depression och inte på att jag var ätstörd.