Opsynligas logga

Hånad och förlöjligad av sjuksköterska

Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.

Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.

Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.

Överdoserna blir bara värre och värre

Jag har tagit många överdoser. Som suicidförsök, men kanske innerst inne rop på hjälp. Någon månad efter att jag fyllt 18 blev jag inlagd med vårdintyg från öppenvården pga att jag hade tabletter jag tänkt att ta för att jag inte orkade mer. Jag hamnade ett knappt dygn på en slutenvårdsavdelning, sen avskrevs vårdintyget och jag fick gå hem. Detta trots att jag sa till läkaren vad jag hade för planer, men jag fick gå hem med tabletterna i handen. Väl hemma tog jag dessa direkt, hamnade på IVA, blev återigen inlagd ett dygn på vårdintyg men fick gå hem igen. Jag tog tre överdoser den veckan, de två senare fick jag gå hem direkt från IVA. Det dröjde en halv månad innan jag tog en ny överdos igen, hamnade på en hjärtavdelning ett dygn innan jag fick gå hem. Sen ytterligare en halv månad senare tog jag två överdoser inom loppet av tre dagar, den sista gången skrevs ett vårdintyg och jag fick återigen gå hem nästa morgon. Samma sak har skett ca 3 gånger efter det. När ska man tas på allvar? När ska vården inse att överdoserna bara blir allvarligare och allvarligare? Jag är 18 år, när ska någon börja bry sig?

Den tuffa övergången från BUP till vuxenpsykiatrin

Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.

Psykiatrin förstörde mig.

När jag var inlagd på psykiatrins heldygnsvård under LPT för mina anorexia så fick jag ECT-behandling mot min vilja. Tänk er att ha en gråtandes flicka liggande på britsen som ber er desperat att låta bli, och då hålla fast henne och söva henne. Det förstörde mig. Psykiatrin förstörde mig. Jag var svårt sjuk i anorexia nervosa men ingen hjälpte mig. Tillslut gav jag upp och försökte avsluta mitt liv. Jag misslyckades. Och istället för fråga mig varför jag försökte ta mitt liv, så satte psykiatrin bara en ny diagnos på mig utan utredning, EIPS. Jag tror det var enklare att skylla mitt suicidförsök på en diagnos än att inse att det var pga totalt misslyckad behandling från deras sida. Jag var inte emotionellt instabil, det har senare konstaterats av andra inom sjukvården, jag var bara en flicka otroligt sjuk i sin anorexi som ingen på psykiatrin brydde sig om att hjälpa.

Mottagningens bristfälliga kontakt

Sedan man stängde min vanliga mottagning och flyttade över mig till en annan öppen har allting gått käpprätt nedför. Man utlovade ny fast vårdkontakt och en smidig övergång varav ingenting infriats. I över sex månader så försökte jag få kontakt med den nya mottagningen helt utan att lyckas. Vid en utredning senare visade det sig att mottagningen medvetet stängt av sin telefon och inte kontaktat de som fördes över.
Det krävdes sex anmälningar till patientnämnden och IVO innan mottagningen tillslut kontaktade mig och igen utlovade fast vårdkontakt i väntan på samtalsstöd och läkare. Månaderna gick och tillslut fick jag en läkartid, där man satte in medicin som gjorde att uppföljningar behövde göras då jag har historik med medicin överkänslighet.
Mottagningen svarade inte längre vid kontakt igen och inga uppföljningar eller information skedde. Jag tvingades själv avsluta medicinering pga bröstsmärtor och inte heller när detta meddelades kontaktade mottagningen mig.
Efter ytterligare 3 anmälningar fick jag åter kontakt med läkaren som inte förstod varför mottagningen inte kontaktat mig, hen gick då in i systemet för att se vad som stod för hen ville även veta vårdplanen, som jag informerade om inte ens fanns.
Läkaren upptäcker då i systemet att jag inte bara är utan vårdplan, mottagningen har inte ens med mig i sin planering eller i listan för planering. Varpå hen uttrycker att detta är väldigt konstigt då hen inte förstår varför mottagningen satt in läkare och mediciner utan att detta gjorts innan.
Så i julklapp fick jag veta av öppenpsykiatrin att man ljugit för mig i över nio månader om att jag fanns med i planeringen, när man i själva verket valt att inte lägga in mig i systemet och ändå satt in medicinering som krävde uppföljning.
Man nekar till att detta skulle bero på anmälningarna jag gjort om bristerna på mottagningen, men samtidigt väljer man att förhindra att jag kan få vård och kontakt med dem efter anmälningar om bla kommunikationen.
Min senaste kontakt med mottagningen var med deras sektionschef, som gjorde tydligt att jag var ett besvär för dem då jag lyft brister och att det är mitt eget fel att jag mår dåligt av mina funktionsnedsättningar. Vård är nämligen inte en garanti och vården ställa inte till svars om de inte uppfyller den såkallade vårdgarantin. Så nu står jag inskriven på en mottagning som inte kontaktar mig och som svartlistat mig som besvärlig då jag lyft brister.
Samtliga anmälningar om vårdskada som skett till IVO och till DO har avslutats med motiveringen från myndigheterna att jag är inte död än, så de behöver inte utreda.

Utebliven traumabehandling

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Behövde ta en överdos för att få hjälp

Jag hamnade på akuten efter jag druckit för mycket sprit och sen på inlagd på psyk eftersom jag uttryckte suicidala tankar.
Fick sova och tillbringa min tid där utan att bli erbjuden en dusch [visste inte att det fanns] innan jag blev utskriven nästa dag i kläder jag spytt ner. Då de tyckte jag var bra nog trotts att jag sa att jag ville dö och drack mig full varje dag för att orka.
En vecka senare tog jag min första överdos där min mamma hittade mig.
Det behövde gå så långt för att jag skulle få hjälp.

Lyckades smuggla in tabletter

Jag hade varit inlagd en längre period pga upprepade allvarliga intoxer samt självskadebeteende. I perioder visiterade de mig men just den här perioden gjorde dem inte det. Efter en permission lyckades jag smuggla in ett större antal tabletter jag senare tog på avdelningen och hamnade på IVA tillslut. De började visitera mer noggrant senare och det ledde till visiteringar som inte ens var lagliga. Jag fortsatte dock att försöka ta överdoser och skada mig även om jag inte kunde ta överdos just på avdelningen.

Bristande bemötande av personal

Jag var inlagd på en psykiatrisk akutvårdsavdelning i en månad och för att överleva vardagen pratade jag med både personal och andra patienter. Jag och en grupp patienter stod och pratade och efter ett tag när jag fick för mycket ångest valde jag att gå runt på avdelningen för att tänka på annat. En annan patient gick med mig för att hålla mig sällskap och samtidigt pratade vi och skämtade för att hantera ångesten. Vi skrattade lite men var inte högljudda så att vi störde andra patienter. När vi satte oss ner igen kom en skötare fram och ville prata med mig ensam. Jag gick med och hon började förklara att det är bra att jag pratar med andra patienter men att jag inte kan gå runt och skrika för ”dom andra patienterna är sjuka”. Jag blev helt chockad och till en början arg. Jag bad om ursäkt och sa att jag förstod innan jag gick därifrån. De andra patienterna frågade vad som hade hänt när de såg att jag var upprörd. Jag berättade medan jag och 4 andra patienter + en skötare gick ut och rökte. De andra patienterna blev lika chockade som jag över vad hon hade sagt. För en frisk person låter det kanske konstigt att bli så upprörd över att någon påpekar att andra patienter inte mår bra men det var sättet hon sa det på, att ”dom andra” är sjuka, som att jag inte är det. Hon fick mig att känna mig så otroligt otillräcklig och som att jag inte var tillräckligt sjuk. När man väl har tagit steget och bett om hjälp så känns de helt sjukt att bli behandlad på det sättet när man också är i en så sårbar position som man är på en slutenvårdsavdelning.

Personalen som följde med ut på rök märkte att jag var upprörd men kom inte och tittade till mig på ca 20 minuter efter att jag gick in på mitt rum. Jag var så ledsen och arg att jag skadade mig själv, precis efter att jag hade fått ner min ångest och mina impulser inte var lika starka längre. Tillslut kom skötaren som gjorde mig upprörd in på mitt rum och ville prata. Jag sa upprepade gånger att jag inte var redo att prata med henne. Hon satte sig framför mig och sa att vi ska prata ändå, samtidigt som jag grät och hyperventilerade. Hon såg att jag hade skadat mig men struntade i det totalt. Istället förklarade hon igen att jag inte kan gå runt och skrika på avdelningen när jag pratar med andra patienter då det stör och att hon inte förstod varför jag var ledsen. Jag berättade att det inte var därför jag var ledsen utan att det handlade om att hon fick mig att känna att jag inte var tillräckligt sjuk när hon uttryckte sig som hon gjorde. Istället för att be om ursäkt och säga att hon förstod mig så började hon säga att hon hade gillat mig sedan dagen hon träffade mig och att jag är värd lika mycket som andra patienter. Hon kallade mig älskling och hjärtat flera gånger och gav mig kramar. Jag ville verkligen inte ha en kram av henne men vågade inte säga något på grund av maktpositionen hon stod i. Trots att hon kramade mig och nästan tvingade  mig spela Uno med henne så hjälpte hon inte mig med mina öppna sår. Hon sa flera gånger att hon inte gillar att göra någon ledsen eftersom hon är en känslig person och mår dåligt av det. Det kändes som att hon bara ”bad om ursäkt” för att själv må bra och inte för att få mig att må bättre. I slutet av detta kände jag fortfarande att jag inte var tillräckligt sjuk trots att jag var inlåst.

Lämnade självmordsbenägen patient ensam

Jag har försökt att tagit mitt liv flera gånger men den senaste gången blev de som mest allvarligt jag blev medvetslös jag åkte ambulanshelikopter till iva vaknade där efter ett tag jag kunde inte gå eller äta eller dricka och knappt prata dagen efter skickades jag till bup akuten dom brydde sig inte dom sa att jag skulle försöka tänka positivt åh osv dom skickade hem mig men när ja kom hem så försökte jag ta mitt liv igen genom att försöka strypa mig själv jag kom till bup akuten igen dom la in mig i 2 dagar under dom 2 dagarna så låg ja bara inne på mitt rum inte än enda personal kom till mig på hela dagen dom lämnade en självmordsbenägen ensam på sitt rum jag skadade mig inne på avdelningen men dom brydde sig inte dom sa att ja gjorde det för uppmärksamhet efter de så skrev dom ut mig

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.