Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.

Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”

Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)

Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?

Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…

Godtyckligt så att det skriker om det.

Mellan stolarna

Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.

Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.
Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.
Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.
Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.
Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.
Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.
Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.

Långa väntetider och ingen tydlig plan

Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.

Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.

Nonchalant läkare

För två veckor sen. Min läkare svarade ”jaha” extremt nonchalant när min mor på ett möte berättade jag legat på iva i nästan en vecka pga självmordsförsök. Hen plockade bort min antidepressiva, bestämde jag ska utredas (ingen extra insatt kurator eller återkoppling) för ”att se vad som är fel på mig”. Jag lider nu av utsättningen av medicinen, ingen på psyk kollar mig eller bryr sig.

”Hon är barnslig”

Efter flera år av depression och svår ångest, efter alla mediciner, efter upp och nedgångar så hamnar jag till slut på psykakuten. De väljer att lägga in mig då jag mår så dåligt och bara vill dö. Det börjar med att dom tar bort min ssri utan att ersätta den med något annat trots att jag ber dom. Dom väljer att bara ge mig oxascand som starkast för mina ångestattacker trots att det inte hjälper. Dom väljer att sänka den andra medicinen och påstår att jag ljuger när jag berättar att min läkare har sagt att jag ska ta den dosen.

Mina vänner kommer och hälsar på, jag får en gosedjursgris som jag sover med, det känns tryggt. Under mina nio dagar inlagd så får jag ingen hjälp. Dom har ingen psykolog som man kan prata med. När jag har svåra ångestattacker säger dom åt mig att sluta gråta och att jag borde gå ut och kolla på tv med dom, som om det skulle hjälpa. Jag frågar om permission och läkaren säger att vi kan prata om det dagen efter. Dagen efter är hen inte där. Efter nio dagar inlagd så skriver överläkaren ut mig och säger att det är för att dom inte kan hjälpa mig. Dom skriver ut mig, ger mig min nya medicinlista. Ber om att få prata med överläkaren, men hen kommer aldrig.

Går till apoteket så fort jag blivit utskriven för att kunna få mina nya doseringar, men då visar det sig att dom inte ens skrivit ut medicinerna. När vi till slut ber om att få ut journalen har överläkaren skrivit att jag inte vill bli bättre, att jag inte anstränger mig, att jag är barnslig som ”bara ligger på sitt rum med sin gosedjursgris”.

ADHD- och autismmottagningar

Jag har alltid haft svårigheter och fick diagnosen ADD när jag gick i grundskolan.
Jag träffar sjuksystrar, arbetsterapeuter, kuratorer, läkare och överläkare kontinuerligt. Jag får fylla i blanketter med uppföljningsfrågor, hur jag mår osv.
Det tar aldrig slut. Nyligen har jag börjat en kurs som heter Ha koll. I den här kursen träffar jag andra deltagare, guess what?!
Jag märker genom dem hur det brister inom vården och hjälp som ska vara oss tillgängliga. Typ som att alla ska veta om vad de ska ha för hjälp för att kunna instruera sina behandlare om vad som behöver göras. Tydligen är det inte bara jag som känner att jag är slut i hela kroppen och ändå är tvungen att dra mina behandlare i rätt riktning för att få den hjälp jag behöver. Det är som att deras idéer inte ens existerar, det finns ingen hjälp, det finns bara idéer om hur vi alla borde leva och sen ska jag på ett hum komma på hur det hela ska fungera?
För att vara ärlig är jag trött på att skapa vägskyltar och sitta och föreslå för mig själv hur jag ska utföra mina behandlingar. Om jag hade haft licens hade jag troligen satt in allt bra mycket fortare för att få ett fungerande liv. MEN NEJ! HÄR SKA VÄNTAS PÅ JÄVLAR SOM ÄNDÅ INTE VET HUR DE SKA HJÄLPA MIG SÅ MAJORITETEN AV BESÖKET GÅR UT PÅ ATT JAG SKA FÖRA MONOLOG MEDAN DE FYLLER I SAMTALET MED ”jaha, mhm, okej, jag förstår”.
Fan, den restid och de samtal kan jag lika gärna föra med mig själv.
Är det ens ett samtal om det bara kommer sådana svar? Är det inte en monolog egentligen?

När hela systemet fallerar

En nära vän till mig som sedan länge varit diagnostiserad med Bipolär typ 1, med en tidigare historik av bland annat självmordsförsök, drogmissbruk, psykoser och längre sjukhusvistelser fick en psykos för ungefär 2 år sedan.

I flera månader var hon omöjlig att få tag i, varken jag, hennes föräldrar eller hennes bror visste vart hon var eller vad hon gjorde. En dag hörde hon plötsligt av sig till mig och uttryckte stor rädsla över vad som höll på att hända henne och sa uttryckligen att hon varit psykotisk och inte visste vad hon skulle göra. Jag stämde träff med henne och hon var orolig över att denna lucka av sjukdomsinsikt inte skulle vara länge. Vi kom fram till att det vore bäst att vi gick till psykakuten, innan hon förlorade sig själv psykosen igen. Jag följde henne dit och satt i väntrummet i ca 6h in på natten. När hon togs emot av personalen gick jag hem.

Någon timme senare hör hon av sig igen till mig och berättar att hon blivit hemskickad med ett par lergigan och meddelande om att ett ”psykosteam” kommer att ringa henne dagligen och göra hembesök om hon inte svarar. Detta var ca 2 på morgonen. Dagarna därpå när jag ber henne om uppdateringar berättar hon att psykosteamet plötsligt slutat höra av sig.

Kort därpå faller hon in psykosen igen och jag får höra från hennes pojkvän att hon har försvunnit. Hon anmäls som saknad till polisen. Hon är försvunnen under ca 3 månader mitt i vintern och psykotisk. Vad jag senare fått berättat från henne kan summeras med att hon är livrädd pga vanföreställningar om att alla i hennes närhet vill döda henne, hallucinationer och har sovit på en bänk i skogen och levt i stort sett på stulet smågodis.

Under denna vinter hittas hon om vart annat av polisen som för henne till psykiatriakuten, som inte lägger in henne utan anser att hon är frisk nog att släppas ut. Tillslut hittas hon av sin egen mamma som för henne till psykakuten, igen, och hon läggs in. Ett par dagar senare hör hennes mamma av sig till psykiatrin för att få en uppdatering, och får då veta att hon släppts ut bara några timmar efter att hon lagts in och har då varit saknad i flera dagar utan att någon anhörig vetat om det. Efter påtryckningar från mig och hennes familjemedlemmar beslutar sig psykiatrin för att själva göra en anmälan till polisen — då polisen vid det här laget står fast vid att hon är försvunnen av egen vilja i och med psykiatrins påstående om att hon är frisk nog att fatta ett sådant beslut.

Hon hittas aldrig utan tar sig självmant till psykiatrin och lyckas få hjälp i form av massa tunga mediciner efter ca 1 år av psykos.

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig  konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Överbeläggning

Ofta när jag var inlagd på barnpsykiatrin så var det så överbelagt att mina föräldrar inte kunde sova med mig (vilket är en del av upplägget att de ska kunna göra). I de små singelrummen var det standard att klämma i en säng till. Jag hade vak och då fick hen jag delade rum med aldrig stänga sin dörr eller vara ensam på rummet så länge jag var där inne, trots att hen inte hade lpt och därför hade laglig rätt att få stänga om sig och vara ifred. Det stressade mig väldigt mycket och jag fick ofta panikattacker där personalen tryckte på överfallslarmet och körde ut min rumskompis eftersom de skulle bälta mig.

Ett tag var det så överbelagt att en patient fick sova i ett samtalsrum som var så litet att sängen tog upp exakt hela rummet och det fanns ingen ventilation så det var helt absurt varmt. Hen var dessutom inlagd till följd av psykos av sömnbrist. Jag kan meddela att hen inte blev särskilt mycket bättre under sin inläggning.

Psykiatriakuten

På psykiatriakuten ligger det ibland patienter på golvet och har panikångest och/eller gråter. Och personalen ber dem att skärpa sig. Jag vet det för att jag sett det. Och för att vid två tillfällen var det jag.

Första gången hade min behandlare från öppenvården tagit med mig dit. Jag har svåra problem med dissociation efter trauma och tappar ibland kontakten med mig själv, eller med min kropp. Ibland tappar jag förmågan att röra min kropp, ibland delar av den och ibland hela. När det är som värst kan jag inte ens hålla uppe mitt huvud. Jag hade när det här hände dessutom svåra självmordstankar, så under dissociativa episoder där jag tappat kontakten med mig själv kunde jag gå rakt ut i trafikerade vägar utan att se mig för. Jag var på besök i öppenvården och min behandlare blev orolig för hur jag skulle ta mig hem själv. Hen hade svårt att få kontakt med mig. Hen kallade dit min läkare för bedömning. De övertalade mig att jag behövde vara inlagd, men eftersom klockan blivit så mycket fick vi åka till psykiatriakuten. Min behandlare åkte hem, och jag behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa läkare. Hens bedömning blev också att jag behövde läggas in. Sen händer någonting konstigt. Överläkaren bedömer att jag behöver läggas in, men att det inte finns tillräckligt med platser. Jag får åka hem. ”Du får söka igen imorgon”. Jag får panik. När sköterkan som släpper ut mig öppnar dörren och ger mig mina saker frågar jag hen hur jag ska överleva tills imorgon. ”Du gör som du brukar göra”. Jag frågar hur jag ska ta mig hem själv, jag är rädd att jag ska dissociera så där kraftigt igen. Hen svarar ordagrant, ”det är inte mitt problem”. Jag är där ensam. Jag är så rädd att jag får panikångest, sjunker ned på golvet och storgråter, precis utanför dörren till psykiatriakuten. Jag vill resa mig, gå tillbaka in och be om en ny läkarbedömning. Någonting måste ha blivit fel. Men jag kan inte resa mig, jag lyckas inte röra mina ben. När jag till slut tittar upp står två väktare bredvid mig. ”Du måste följa med dem ut, NU”. Hulkgråtandes försöker jag förklara att det här händer mig ofta , att det heter dissociation, att jag inte kan röra mina ben. Sköterkan tror mig inte. Hen ber väktarna sätta mig i en rullstol, och rulla mig till busshållplatsen. På vägen frågar väktaren mig vad som hänt, och hur jag ska kunna ta mig hem själv när jag inte kan röra mina ben. Jag förklarar för hen. Hen ber mig att inte berätta för någon att det här är hens idé, för hens jobb nu är egentligen att sätta mig på marken vid busshållplatsen och lämna mig där. Men hen klarar inte av att göra det, hen är för orolig, det är sent och jag är ensam, och hen ringer 112. När jag senare pratar med personalen om den här händelsen tar de undan mig, som om de inte vill att någon av deras kollegor ska se, ger mig namnet på personalen som beslutat att jag ska rullas ut i rullstol och lämnas ensam och orörlig på marken, och berättar för mig hur jag ska gå tillväga för att anmäla till enhetschefen. Jag mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska överleva, hur ska jag orka göra en anmälan?

Andra gången är värre. Jag har precis träffat läkare och är på väg därifrån, och jag minns att jag springer in på toaletten för att det känns som att jag måste kräkas. Jag låser in mig på toaletten, blir yr och tung i huvudet och blir sittandes på golvet. Jag tappar kontakten med mig själv och sitter orörlig, stirrandes framför mig. INGEN människa hade, om de kunde välja, valt att sitta på toalettgolvet på psykiatriakuten och stirra. Hade jag kunnat, hade jag såklart inte gjort så. Jag är helt borta, jag kan inte tänka klart, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag minns att personalen låser upp dörren och ber mig komma ut. Efter ett tag kommer hen tillbaka. Hen säger argt ”du kan väl åtminstone titta på mig när jag pratar med dig”, ”du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig”. Jag minns att vill skrika åt hen att sluta behandla mig som om jag är en frisk person som bara beter mig konstigt. Jag mår fruktansvärt, och jag gör så gott jag kan. Men jag har tappat förmågan att prata. Hen går därifrån. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, och jag gör allt jag kan för att hålla uppe det, jag pressar upp det med mina händer för jag VILL inte hamna liggandes på golvet. Till slut tappar jag synen. Men jag är fortfarande vid medvetande. Till slut lyckas jag börja prata. Jag hör att det är någon i närheten, och jag undrar varför ingen svarar mig, för jag antar att det är personal. Sen känner jag hur någon klättrar över mig. Och sen hör jag hur någon sätter sig och kissar på toaletten jag sitter bredvid. Jag får panik, jag ser inte om det är en man eller kvinna, jag kan fortfarande varken röra mig eller se någonting men nu skriker jag, men ingen personal är i närheten. Sen minns jag inte så mycket mer än att de sätter mig i en rullstol, men eftersom jag har PTSD och inte klarar av när någon rör mig, och befinner mig i något slags paniktillstånd där jag inte riktigt har kontakt med mig själv så skriker jag, för jag ser ingenting och främmande människor rör vid mig utan att prata med mig. Läkaren kommer dit för att prata med mig, jag är så fruktansvärt ledsen och jag är rädd och känner mig misstrodd, och hen försöker lugna mig. När jag lugnat ned mig och läkaren gått, hjälper de mig upp i en rullstol. De ger mig en lugnande tablett. Jag kan se, och prata igen. Men mitt huvud är fortfarande svårt att hålla uppe, jag är yr och illamående och jag ber dem hjälpa mig för jag har svårt att röra mig och eftersom jag har svårt att hålla mig upprätt känns det som att jag ska ramla. Jag kämpar emot, och flera gånger säger jag till personalen som sitter med mig att jag måste få hjälp att lägga mig någonstans för jag orkar inte hålla uppe mitt huvud mer. Till sist faller jag till golvet och hen säger högt ”men då får du väl ligga där”. Jag ber hen hjälpa mig upp men hen säger att det är jag själv som valt att ligga där. Jag gråter högt, kan inte röra mig, och jag är rädd och ropar åt personalen. ”Snälla låt mig inte ligga här, snälla hjälp mig”. De lämnar mig där och jag ligger ensam och gråtande på golvet tills den lugnande tabletten börjar hjälpa, och jag kan resa mig upp och sätta mig på en stol. Jag har snor i hela håret, i hela mitt ansikte och på båda mina händer, men jag vågar inte resa mig för att hämta papper. Tänk om jag hamnar på golvet igen. När en personal går förbi ber jag hen hjälpa mig. Hen tittar på mig men svarar inte. Jag ber igen, och hen går därifrån. Istället hjälper en annan patient mig.

Jag är fortfarande i behov av psykiatrisk vård. Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt ett år. Jag har hunnit få diagnoserna PTSD, borderline och depression, men jag har fortfarande inte fått någon långsiktig behandling, eller ens någon behandlingsplan. Ibland när jag dissocierar kraftigt, tappar kontakten med mig själv, har intensiva självmordstankar och impulser och behöver vara inlagd, eller bara inte vet hur jag ska göra för att stå ut, måste jag söka akut. Men jag vill aldrig sätta min fot på psykiatriakuten igen.