Prövat allt. Från slutenvård t öppenvård t boendestöd o stödteam. Av alla dessa läkare, sköterskor, boendestödjare med el utan utbildning har jag blivit bemött m förståelse el åtminstone av vilja t förståelse av kanske 5 procent.  Ingen har ansvar, personal byts ut, får man överhuvudtaget träffa läkare är det oftast at-läkare som man träffar en gång. Nu tycks alla ha gett upp. Min ”känsla” (andras ord, jag vill säga fakta) är att jag får skylla mig själv som blev psykiskt sjuk. Nu är jag dessutom för gammal o därmed lågprioriterad.  Min ”hjälp” nu är ett stödteam. Fungerar inte alls. Det låter bra, på pappret. Verkligheten är en annan. Fick veta att mina behov styr osv. Visst, de frågar om jag behöver hjälp m något. Vid det här laget borde jag veta bättre än att svara. För ”stödet” har inget m mina behov att göra. Det är andra som bestämmer vad/om jag behöver något. Jag har inga som helst rättigheter. OM jag driftar mig till att uttrycka behov visar det sig att ”chefen” ”kommunen” ”policy” säger att det går inte. För mig är ärlighet, tydlighet, empati viktigt. Jag har väl fel uppfattning om vad som är lögn men om någon säger att de vill hjälpa mig men inte gör det då anser jag att det är lögn. Ord. Tomma ord. Det är väl i gärningar det visar sig om någon menar vad han/hon säger? Jag är så maktlös, förtvivlad, uppgiven. Har inget liv alls. Visst, jag har skrikit, svurit, hotat. Men borde inte personal som jobbar m psykisk ohälsa se igenom sånt? Se att det inte är ondska utan förtvivlat rop på hjälp? Varför finns det lagar? Om lika rättigheter? Om värdigt liv? Varför får vårdpersonal bete sig hur de vill? När någon av oss lyckas dö (jo, jag vill dö) och det föregåtts av åratals felbehandling finns ingen som har ansvar. Ivo? Glöm det. Är man sjuk, ensam, svag orkar man inte ens försöka. Är man död lär det vara svårt..  det händer att psykfall har någon anhörig som anmäler missförhållanden. Vad händer? Det läggs ner. För personal håller ihop. Vem blir trodd? Jag? Eller 10 stycken ”proffs ” som hävdar att honnju tyvärr led av vanföreställningar, inbillade sig saker. Och att de gjort ALLT för att hjälpa. De är sååå ledsna. Politiker? De lever i en annan värld. De är så välkomna att tillbringa en vecka i mitt helvete. Känner att det här blev osammanhängande och rörigt. Jag är så slut efter 3 års sömnbrist, ångest, gråt, hjälplöshet. Kan inte längre hålla ihop,tankar. De har nog rätt. Allt är mitt fel.