Tog en intox under BI, blev utkastad utan hänvisning till övrig vård.
Utkastad gång på gång
Psykiatrin kastade ut mig och bad mig fortsätta knarka när jag i desperation efter att blivit våldsutsatt av en man jag var sambo med och även blivit misshandlad som barn av min alkoholiserade pappa, jag har grov komplex ptsd på papper, jag till slut i desperation sökte hjälp för mitt benzo missbruk som läkaren kastade på mig under denna tid för att sen klippa alla mediciner rakt av. Hemlös arbetslös och nu med ett missbruk så vill ingen myndighet ta ansvar. Dom enda som kämpar är vårdcentralen men deras remisser till psykiatrin hjälper inte…blir utkastad gång på gång. Kanske för att jag alltid haft fast arbete, lägenhet och allt som hör till. Idk psykiatrin i detta landet kan lika bra lägga ner. Läkaren ja pratade med på psyket menade på att en avgiftning inte kommer hjälpa mig då min situation på utsidan kommer kvarstå så ja kan lika bra fortsätta knarka för det måste finnas en plan med soc. Soc som har sagt att de enda dom kan bistå mig med är en plats på ett härbärge där jag anser en utsatt kvinna inte ska sätta sin fot. Hemlös o arbetslös blev ja i samband med att ja till slut anmälde min sambo som fick fängelse, till soc har jag inga ord heller då de kommer med nya ursäkter varje gång till att inte hjälpa mig, den sista gången ja kontaktade dom så sa dom att jag ska ringa socialen i en annan kommun, som jag inte befunnit mig på det senaste året. Har även bevis i form av kontoutdrag på att jag befunnit mig i en annan kommun, men ingen vill ta ansvar för detta. Tillägga att ja precis fyllt 31.
Diagnos efter 10 år
Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.
Rädd att inte bli tagen på allvar
Så länge man tex inte står på tågspåret så får man ingen hjälp. Man kontaktar aldrig psykakuten för att ”det finns dem som har det värre”. Det finns en ständig rädsla för att inte bli tagen på allvar av sjukvården. Samtidigt som du försämras och faktiskt börjar agera på dina kroniska suicidtankar.
Bollas mellan vårdpersonal
Jag har fått ha samma specialistöverläkare sedan 2017. Han är fantastisk! Gör allting för att hjälpa till och ringer alltid upp direkt trots att hans chef säger att det kommer ta flera dagar. Nu är han föräldraledig och jag har inte fått någon läkare som ersätter utan bollas mellan olika ”vanliga” läkare och sjuksköterskor som inte förstår min situation eller medicin. Chefen hjälper ingenting. Längtar till min läkare är tillbaka. Han bryr sig genuint som patienter.
Suicidal, men hemskickad
Jag var där för bedömning pga en annan vårdenhet visste att jag var suicid och hade ett datum. Läkaren som gjorde bedömningen pratade knackig svenska, jag förstod knappt honom och han förstod inte alls mig, så han skickade hem mig, trots att jag verkligen hade behövt vården. Det är ren och skär tur att jag överlevde mina försök, och de borde hjälpt mig trots att jag inte hade något avbrutet försök ännu.
Allt blir EIPS men EIPS blir aldrig utrett
Att flyttas över från en psykiatrimottagning till en annan kan förändra allt.
Fem månader med djup depression blir ”en svacka i måendet” och ska inte benämnas depression. Symptomen ska beskrivas och sorteras då enkelt in som EIPS symtom; depression och ångest blir humörsvängningar, uppgivenhet, hopplöshet och meningslöshet blir tomhetskänslor och dödslängtan blir självmordstankar. Och att det vore märkligt att jag, med mer än tjugo års erfarenhet och kunskap om varningssignaler och mönstren i depressionerna, inte skulle känna igen dem, är det ingen som ägnar en tanke åt.
Psykiskt, verbalt och sexuellt våld förklaras med ”att personer med den här diagnosen ofta har intensiva relationer”. Jag kräks nästan när läkaren säger det och undrar varför den som blir utsatt landar i samma kluster B problematik som förövaren. Att läkaren nästa gång säger att hen inte menade att mina traumatiska upplevelser beror på EIPS gör ingenting det minsta bättre.
Att få nej till traumabehandlig, nej till DBT, nej till psykolog, nej till KBT och förklaringen ”vi kan erbjuda medicinsk behandling” blir vid nästa besök frågan ”vad förväntar du dig av mottagningen”. Svarar att jag längtar efter grundläggande stabilitet, en framtidstro. ”Inte intresserad av att testa antipsykotisk eller antidepressiv medicin i nuläget” antecknas. Diskuterades mediciner? Nej, inte alls. Att 12 års medicinering gett negativ effekt är också helt bortglömt.
”Säger att hon har mått dåligt i tjugo år”, skriver läkaren i journalen. ”Mått dåligt”? Förminskandet av det jag säger är på en helt ny nivå. Varför vet inte läkaren att jag ”mått dåligt” i tjugo år. Varför har läkaren inte koll på att jag rullat runt i psykiatrins system och gjort allt vad de, FK och AF begärt i 20 år? Ätit 18 olika mediciner, träffat mer än 40 läkare och varit inlagd i flera omgångar, misslyckats med att ta livet av mig tre gånger och blivit så sjuk av medicinerna så jag i perioder skurit sönder armarna. ”Mått dåligt” är en tillfällig magsjuka, en kraftig förkylning eller nåns sätt att säga att den är bakfull. Det är inte 20 års psykisk sjukdom behandlad inom psykiatrin.
Att psykiatrin ska behandla oss patienter på ett värdigt sätt med individens bästa i fokus är på den här psykiatriska mottagningen endast ord på en affisch i väntrummet. Och att EIPS ska utredas precis som vilka andra sjukdomar är en utopisk tanke. Att det är så 2024 tänker jag är en katastrof.
Inget jag säger tas på allvar
”Om du inte är missbrukare, hemlös eller våldsam så kan vi inte hjälpa dig”
Bokstavligt vad jag fått höra nu i flera år när jag sökt till psykiatrin. Det faktum att hela livet håller på att gå omkull och det är bråk hemma i princip varje dag som kan vara i flera timmar, det spelar tydligen ingen roll för vi klappar inte på varandra och går inte på droger. Vad är det för idioti?! Det är väl klart folk till slut hamnar i sådana situationer av ren desperation för man får ju inte hjälpen när man väl vågat be om den.
Jag har varit inskriven förut i flera år men sitter nu efter oerhört mycket kämpande i kön igen, där jag varit i flera år igen… Jag ville ha behandling för min ptsd. Tog ett år av frenetiskt kämpande innan psykiatrin ens gick med på att träffa mig. Vid det laget var min energi borta och jag kunde inte längre lägga samma fokus på behandlingen. Medicin däremot erbjuds det snabbt, till mig iaf, fast jag alltid varit tydlig med att jag inte vill käka massa piller. Vänner som vill ha medicin har tvärtom problem – de vägras medicin.
Alltså jag blir galen. Inget jag säger tas på allvar, alltid är det bara rutiner hit, rutiner dit, allt är bakom en byråkratisk tejp, känslan, mänskligheten är helt borta. Jag upplever att vården, och däribland psykiatrin, bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens vara ärlig med vården, för de tolkar ju allt som de vill och jag är ärligt talat LIVRÄDD för att bli tvångsinlagd. Det är något jag fruktar mer än döden. Helt sjukt när det kommit till en sådan nivå. Jag har gett upp på om vården. Jag får mer hjälp av att söka info på nätet och umgås med folk i liknande sits.
Blev hemskickad med en folder
Min dotter 14 år satt på bup akuten grät och bad om hjälp för att hon inte orka och ville leva mer, berätta om planer och avskedsbrev. Vart hemskickade med en folder med tips att avleda hennes suicidala tankar. Sökt vård för sin svåra ÄS men nekad vård pga självskadebeteende. Blir hänvisad till bup och bup skickar hem. All vård kring ÄS och självskadebeteende och suicidalitet har lagts på oss föräldrar. Mitt barn idag gråter för hon känner sig övergiven av hela vården och tappat tron på att hon någonsin kommer få må bra
Förälder gör för mycket men samtidigt för lite
Att vara vårdare och förälder är helt orimligt. Man har en relation till den sjuk*. Det är omöjligt från både förälderns och barnets håll. Ge medicin, plåstra om, försöka ge mat, trösta, ha tålamod, ta emot slag och svordomar, sopa upp krossat porslin, vaka på nätterna, inte våga sova, inte våga lämna ensam. Jag har två barn med ätstörningar, självskadebeteende, ångest, depression, suicidförsök. Ensamstående. Syskon som inte får något av min tid. Jag som mamma som inte gör annat än vårdar. Förmaningar från BUP och omgivningen att jag gör fel, gör för lite, samtidigt gör för mycket och offrar min egen hälsa. Förmaningar när jag låter någon annan vara med tonåringarna en kort stund för att få andas, men också uppmaningar om att inte glömma bort att jag med måste göra saker själv.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
