Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Mellan stolarna

Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.

Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.
Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.
Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.
Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.
Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.
Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.
Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.

Långa väntetider och ingen tydlig plan

Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.

Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig  konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Flera diagnoser

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sjutton år i olika omfattning. Idag är jag trettiotre. Jag har autism, ätstörning och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Mina trauman kommer enbart från händelser som utspelat sig när jag varit inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag har både varit utsatt för sexuella övergrepp av medpatienter och en stor mängd tvångsåtgärder som bältningar, fasthållningar och tvångsinjektioner. När någonting triggar traumatiska minnen får jag kraftiga flashbacks där jag återupplever det jag varit utsatt för. Jag känner fysiskt ovälkomna händer som tar på min kropp, jag känner remmarna från bältessängen som spänns åt. Ångesten är outhärdlig, jag har vid flera tillfällen hyperventilerat i flera timmar när jag varit fast i flashbacks. Det gör att jag inte kan vårdas på någon av de avdelningar som jag har trauman från. Jag bor i en stor stad, så det borde gå att lösa. Men Norra sidan av stan vägrar ta emot mig, jag hänvisas till Södras avdelningar trots att de triggar flashbacks. Efter min senaste intox för en dryg månad sedan fördes jag med tvång och polis till den avdelning där de värsta händelserna utspelat sig. Personalen fick bokstavligen släpa in mig eftersom jag bara hyperventilerade i panik och var okontaktbar pga alla flashbacks. Personalen var otrevlig, de sa åt mig att skärpa mig och gav intrycket  att de ansåg att jag bara gjorde detta för att jävlas med dem. Efter två dygn av kontinuerliga lugnande injektioner insåg läkarna att det inte var rimligt att utsätta mig för en miljö jag var traumatiserad från och jag skrevs ut trots stort vårdbehov. De sa att det inte gick att flytta mig någon annanstans. Nu är jag hemma och försöker hålla nere ångesten genom att isolera mig och svälta. För jag har ingenstans att vända mig om jag blir självmordsbenägen igen, då händer bara samma sak igen, att de lägger in mig någonstans jag är traumatiserad från. Och jag överlever inte det igen. Ätstörningsenheterna vill inte veta av mig längre, min neuropsykiatriska mottagning har inte ställt upp med någonting och jag är för instabil för traumabehandling och psykoterapi. Jag är för komplex för vården. Eftersom jag har flera diagnoser som kräver ett samlat omhändertagande vill ingen ta ansvar. Alla skyller på varandra och hänvisar till att någon av mina andra diagnoser behöver tas hand om först. Jag önskar bara att någon kunde se att jag är EN människa.

De ville inte hjälpa mig

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Ingen tar ansvar

När man har en diagnos inom autismspektrat (t ex Asperger syndrom) så kan man inte söka hjälp för annan psykisk ohälsa (t ex depression, ångest, självskadebeteende). Jag har blivit runtbollad i flera år mellan psykiatrin som hänvisar till habiliteringen och habiliteringen som hänvisar till psykiatrin. Psykiatrin har t om skickat remiss till vårdcentral som naturligtvis skickade tillbaka den eftersom jag inte tillhör deras ansvarsområde. Jag tillhör tydligen ingens ansvarsområde. Jag får ingen hjälp för depressionen och psykiatrin vägrar erkänna att det är deras ansvar eftersom jag också har Asperger.

Min erfarenhet av vuxenpsyk

Barnpsyk var helt okej men sedan fick jag ingen hjälp efter jag hade fyllt 18 eftersom jag brukade cannabis, trots att jag har allvarliga dissociativa syndrom och att min läkare och psykolog sa att jag behövde fortsatt hjälp och skickade 3 remisser.

Vuxenpsykiatrin ignorerade min läkare och psykolog i ungefär ett år, ignorerade som man gör med en kompis man inte vill hänga med längre. Jag fick aldrig någon hjälp och det hade varit väldigt nice om jag fick en psykologkontakt men det kommer jag aldrig få för att jag pissade positivt när jag var inlagd 2016.

Mellan stolarna

Jag har nu skickats fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatrin i 9 år. Innan dess hade jag endast kuratorn i skolan i 5 år. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar så länge jag kan minnas men ingen tar mig på allvar.
Senaste gången jag blev utskriven från psykiatrin var den värsta. Jag fick träffa en läkare efter flera månaders väntetid då vårdcentralen ännu en gång kommit fram till att de inte klarar av att hantera min depression. Jag bad läkaren att inte skriva ut mig, jag började nästan gråta. AT läkaren sa till mig att vi skulle höja dosen antidepressiva och se hur det gick.
När jag höjde dosen började jag må sämre. Jag försökte få tag på någon inom psykiatrin men enligt dem var jag utskriven även om jag inte fått reda på någonting och precis påbörjat ny behandling. Jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen och enligt dem hade jag inte blivit utskriven från psykiatrin så jag var inte deras ansvar. Det enda de kunde göra var att skicka in en ny remiss. Så innan jag kunde stabilisera min medicin dröjde det. Nu 1 år senare har jag precis lyckats få byta mediciner och mår äntligen bättre.
Hur jag mår, vad jag vill eller om jag ens lever är alltså inte lika viktigt som vems ansvar jag är och att kasta runt bollen för att slippa ta tag i det.

Vakna upp psykiatrin!

Jag blev remitterad till psykiatrin. Jag blev kallad till en läkare efter någon månad och blev satt på väntelista för terapi. Sedan hände ingenting. Tiden gick, jag ringde upprepade gånger först till sekreterare och sedan till verksamhetschef. Jag fick inte veta någonting, inte vad jag väntade på eller hur lång tid det skulle ta. Jag mådde periodvis otroligt dåligt och var i stort behov av stöd och hjälp. Detta påtalade jag för verksamhetschefen men det verkade inte inverka alls. Efter 4-5:e samtalet och c:a nio månader ordnade verksamhetschefen så att jag fick en tid till en skötare för stödsamtal (alltså inte terapi). Hen sa att de inte förstått (trots flera av dessa samtal där jag uttryckt desperation) att jag var intresserad av stödsamtal. Jag fick en kallelse men tiden var inte praktiskt möjlig för mig som jobbar och dessutom hade jag utöver det blivit sjuk, så jag lämnade återbud med avsikten att återkomma för att boka en annan tid. Efter ytterligare någon tid ringde så en dag den så kallade terapeuten. Hen var otroligt otrevlig och det visade sig att hen endast arbetade på mottagningen en dag/vecka med sin KBT-terapi, en veckodag som jag överhuvudtaget inte skulle ha någon praktisk möjlighet att komma. Hen sa att hen skulle prata med sin chef eftersom denna situation (att någon inte kunde komma denna enda veckodag hen arbetade hade inträffat tidigare) och återkomma till mig. Det gjorde hen inte. Istället fick jag ett brev veckan efter undertecknat  av verksamhetschefen och en hyrläkare jag aldrig träffat som meddelade mig att jag skulle avskrivas från vårdbehov vid denna mottagning eftersom jag tackat nej till de erbjudanden de gett mig. Enligt min uppfattning är detta en verksamhet som inte bedriver någon vård. Hur kan man i psykiatrin ha väntetider på 9 månader?! Förmodligen längre eftersom jag tryckte på gång på gång. Detta är ju en verksamhet som har en specialistfunktion i vårdkedjan, man blir remitterad om den vanlig vården inte räcker. Här borde ju finnas tillräckligt med kompetent personal och framför allt psykologer så alla som behöver får SPECIALISTHJÄLP  för just deras problem inom säg en månad! Vilket århundrade eller decennium lever psykiatrin i egentligen?! Följer de inte med i forskningen? Vet de inte att den psykiska ohälsan kostar samhället 40 miljarder/år. Här behöver man ju utöka och vara på tårna med snabb hjälp så att inte problemen permanentas och blir allt mer svårbehandlade. Hur ser det ut med självmordsbenägna, får de omgående hjälp? Det psykiska lidandet är stort i Sverige, vi blir allt ensammare som folk och en fungerande psykiatri allt mer angelägen. Istället sitter man här och gör ingenting, i fullständig passivitet utan kompetens. Vakna upp psykiatrin och sätt igång och jobba, och se till att väcka upp politikerna också! Om de nu överhuvudtaget tilldelar tillräckligt med medel så får de i alla fall inte ut någon vård att tala om för slantarna. Och hur kommer det sig att de accepterar det, och inte bryr sig?! Helt ofattbart!

Måste man vara självmordsbenägen?

2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa  jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade  fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.