När jag var 14 ca insjuknade jag i svår anorexi. Varje gång vi kontaktade vården sa de att jag inte kunde få hjälp för att jag vägde för mycket. Varje gång vi ringde ville de veta min vikt. Jag förstod att för att klassas som tillräckligt sjuk och förtjäna hjälp måste jag gå ner mer. Inför varje samtal hade jag gått ner mer. En natt hade jag sån dödsångest när jag inte hade ätit på flera dagar att jag ringde en skolkamrat och berättade att jag trodde att jag skulle dö. Hennes mamma ringde och berättade detta till skolsköterskan som kallade in mig på sitt kontor dagen efter och sa att jag måste åka in till akuten. När jag kom dit blev jag direkt inlagd på en medicinsk akutvårdsavdelning eftersom det fanns risk att mitt hjärta skulle stanna. Personalen sa att de inte visste om jag skulle överleva natten.