Jag var inlagd för min anorexi för 8 år sen, hade gått upp en del i vikt (dock inte till normalvikt) och skulle åka på permission. Hade därför tagit på mig jeans till skillnad från mjukisbyxor som jag annars brukade ha. Då säger en sjuksköterska till mig att jag har ”så snygga ben”. Först blev jag glad eftersom jag kände mig bekräftad, men sen började tankarna komma om att jag inte behöver gå upp mer i vikt, att jag inte kommer ha snygga ben om jag går upp mer osv. Det satte väldigt starka spår i mig och jag kan än idag tänka att nu när jag har gått upp mer i vikt så hade hon tyckt att mina ben är fula.
Våld premieras
Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”. Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.
De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.
Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.
Tröst hade kunnat hindra tvångsåtgärder
Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.
”Främst av allt vill jag bli tagen på allvar”
Jag har haft problem med maten i tolv år men av någon jäkla anledning blir jag aldrig nämnvärt underviktig, hur mycket jag än lyder rösterna i huvudet. Det i sig är såklart väldigt frustrerande för jag känner mig som världens sämsta anorektiker som inte är värd hjälp. Mina bättre vårdkontakter pratar om genetik och att vissa har svårare/lättare att ändra sin vikt hur sjuk man än är, men mina sämre vårdkontakter ignorerar mina problem med maten eftersom jag är fysiskt hälsosam.
Jag mår så dåligt av att aldrig få hjälp med ätstörningen att jag flertalet gånger försökt ta mitt liv. Då blir jag inlagd för suicidprevention men får noll hjälp med anledningen till att jag vill dö. På avdelningen finns ett fåtal platser för de som blivit inlagda för anorexi, så kompetensen finns på avdelningen, men jag får aldrig ta del av den eftersom det inte är därför jag är inlagd.
Jag kan inte ens förklara hur invaliderande det är att se de som får den hjälp jag redan anser att jag inte förtjänar (eftersom jag är normalviktig). Nu bekräftar vården att jag inte är sjuk på riktigt och inte förtjänar hjälpen som andra människor tydligen förtjänar, och mitt huvud exploderar av självförakt. Jag vill bara vara smal som alla andra, men främst av allt vill jag såklart bli tagen på allvar.
Tappar allt hopp om hjälp
Mitt 18-åriga barn blev inlagd på Vuxenpsykiatrin pga anorexia och svår svält. Han har selektiv mutism vilket är en ångestdiagnos där talet försvinner likväl som att det kan bli omöjligt att kommunicera med kroppsspråk. Han har även autism och social fobi. Han var livrädd för personal och att vara inlagd då han inte kunde kommunicera med någon.
Under inläggningen blev barnet allt mer skräckslagen och ångestfylld. Han började hyperventilera, skaka, föll ihop på golvet, självskadade genom att riva sig blodig var gång besökstiden närmade sig och det var dax att gå in på avdelningen. Viss personal var ok, de satte sig ner och pratade, erbjöd vid-behovs-medicin och betedde sig som folk. De flesta var dock som fångvaktare med stenansikten som inte kunde vänta några minuter utan larmade så 5 – 6 personal och ibland väktare släpade in mitt barn skrikandes och gråtandes på avdelningen. Under inläggning blev barnet totalt mutistisk, även med oss som han tidigare pratat med. Han tappade allt hopp om hjälp, ville att jag skulle låta han få dö för han var övertygad om att ingen ville eller kunde hjälpa honom.
Vi har många gånger frågat oss vad som hände innanför de låsta dörrarna. Efter att barnet äntligen blivit remitterad till riktig ätstörningsvård har han i sms förmedlat hur han blev utsatt för kränkningar och övergrepp av en nattssk. Han skriver mycket, bl a:
Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. Till sista hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig. En gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det.
Barnet har som sagt autism och selektiv mutism och KAN inte svara.
Fy fan för sadistisk personal som söker sig till psykiatrin. Fy fan för tystnadskultur där ingen vågar se och ryta ifrån när flera gränser mot det omänskliga passeras.
Många försök att sätta ut medicinen
Jag har äntligen lyckats sätta ut Paroxetin 10 år efter friskrivning! Har provat många många gånger genom åren men har aldrig stått ut med utsättningssymtom. Jag fick läkemedelet insatt mot min vilja som 17-åring då läkaren tyckte att biverkningen ”viktuppgång” skulle gynna mig pga då sjuk i anorexi. Sådant svek som har följt med i 13 år nu…
”Jag tappade det lilla hoppet jag hade”
Jag hade 2021 kontakt med en ätstörningsenhet och min ”vanliga” mottagning. Dom skulle ha ett möte där jag inte var med. Jag ville såklart veta vad som bestämdes under det här mötet så direkt när anteckningen kom upp läste jag den. Där står det ”*Mitt namn* är mottagningens svåraste patient pga hennes komplexa problematik” jag blev jätte ledsen även om dom suttit o sagt det på mötet så är det inget jag vill höra. Det gjorde att jag tappade det lilla hoppet jag hade där och då.
”Matstödet ljög i min journal”
Matstödet ljög i min journal om att hon pratat,stötat och påmint mig under måltiden. Hon hade inte sagt något förens tiden var slut och näringsdrycker för ”övertid” kom fram. Hon nämnde inte min panikattack efteråt eller hennes hot om indragen permission utan i journalen hade hon påmint mig flera gånger om tiden och sen att jag låg back från middagen och därefter att jag tagit igen.
Ätstörning i skov räknades inte
Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
