Opsynligas logga

Antidepressiva för att gå upp i vikt

Som 17-åring blev jag inlagd på psykiatrisk avdelning pga anorexia. Läkaren satte dag 1 in höga doser antidepressiva för att jag förhoppningsvis skulle få biverkningen att man går upp i vikt. Då skulle jag ju bli frisk snabbare enligt honom…

Framgångsrik ätstörningsbehandling

Jag drabbades av en ätstörning när jag var 17 år i samband med att det skakade ordentligt i några av mina viktigaste kompisrelationer. Min familj tog detta tidigt på allvar, och därför sökte jag hjälp innan det hade hunnit bli riktigt allvarligt. Jag ringde ett samtal till vuxenpsykiatrin (hade då hunnit fylla 18 år) och fick komma och träffa både psykolog och fysioterapeut utan krav på någon remiss eller så. Det första psykologen sa till mig var: Här kommer vi inte hålla på och väga dig eller så, vi kommer bara prata om hur du mår psykiskt. Och så blev det verkligen. Hos fysioterapeuten fick jag arbeta med min kroppsuppfattning, t ex stå framför en spegel tillsammans med henne och titta på olika delar av min kropp på ett sätt som kändes tryggt. Även massage och att jag fick rita teckningar som illustrerade min kroppsuppfattning ingick i behandlingen. Hela behandlingen, både hos psykolog och fysioterapeut byggde på att jag själv verkligen ville ta emot hjälp och bli frisk, och att jag tog ansvar för att göra min del. Detta var behandlarna tydliga med från start, och det fick mig att känna mig som en viktig ”medspelare” och känna stolthet inför dem när jag successivt gick upp i vikt. Idag har jag en sund, normalviktig och vältränad kropp och en frisk kroppsuppfattning. Jag har gått upp i vikt i samband med två graviditeter, och kunnat gå ner mina extrakilon utan att triggas eller återfalla i ätstörningsproblematiken. Jag vill dela min upplevelse som ett föredöme för hur en framgångsrik ätstörningsbehandling kan se ut.

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

”inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare”

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

Antidepressiva istället för rätt behandling

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Ätstörningsenheten vill inte skriva ut näringsdrycker

Jag har flertal gånger det senaste året legat inlagd på psykiatrin och vårdats för ätstörningar och självmordstankar. Där har de då tvingat mig att äta alla måltider och proppat mig full med mediciner. Sagt att jag skulle få samtalskontakt. Sista gången nu fick jag måltidsdrycker men väl ute från sjukhuset så vill inte ätstörningsenheten skriva ut näringsdrycker åt mig för att jag inte är underviktig. Och så fick jag en anmälan till socialen. Allt har lagts ner men jag kan inte säga att psykiatrin gör det dom ska. Det är skrämmande att jag ska behöva börja om på nytt hela tiden. Nu får jag inte vara kvar på ätstörningsenheten för att de tror jag hanterar ätstörningarna pga min ptsd. Men jag hävdar att ska man kunna hantera en ptsd behandling så behöver jag ju kunna äta ordentligt utan att få ångest, vara rädd att kräkas, lyssna på den där djävulen på axeln vad det gäller maten, vikten, mitt utseende och allt som hör till. Så när det kommer till slutenvården så litar jag inte mycket på dom. Över lag känner jag inte mycket förtroende för psykiatrin då de säger en sak och nu i efterhand så får jag ändå inte det dom säger. Suck för vården!

Från LPT till ingen kontakt

Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.

Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.

Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.

Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.

Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?

Bristande barn- och ungdomspsykiatri

Som barn och ung vuxen hade jag mycket problem med anorexi, självskadebeteende och depression. Jag hade i perioder kontakt med BUP, men har tyvärr inte någon bra erfarenhet, som många andra. Kontakter byttes ut, tider flyttades fram och det kändes aldrig som att någon verkligen brydde sig om och såg en på riktigt, man var bara ännu ett problem. Jag fick även höra att jag log för mycket när jag pratade om svåra saker, att det var svårt att tro på mig då.

I något familjemöte vi hade någon gång fick jag även höra ifrån psykologen efter att jag berättade om mitt mående och självskadebeteende att ”men såhär kan du ju inte hålla på för du ser väl hur ledsen din förälder blir av det här?”. Så jag höll snällt tyst efter det och på nästa familjemöte ljög jag om att jag mådde bättre, jag ville ju såklart inte att min förälder skulle må dåligt av något jag sa.

När jag var runt fjorton år fick jag för första gången antidepressiv medicin utskrivet, med information om att det var normalt att må sämre i början och att jag skulle höra av mig om det blev så. Mina självmordstankar blev värre och när jag hörde av mig pga det så fick jag veta att min bup-kontakt var på semester och att jag fick återkomma efter sommaren. Jag slutade självmant med medicinen den gången men berättade inte förrän långt senare att jag hade slutat ta den, utan gömde istället tabletterna.

Men en av mina värsta upplevelser inom vården var när ja som 17-åring överdoserade i ett försök att ta mitt eget liv. Jag minns att ambulanssjukvårdaren som satt med mig i resan fick mig att känna mig som att jag var ett problem, hon uttryckte saker som ”Det här var väl ganska onödigt, va?” i ett irriterat tonläge. Jag mådde otroligt dåligt men utöver det så kände jag även skam och dåligt samvete.
Jag fick stanna över natten och när jag var somatiskt stabil var vi tvungna att åka till BUP där det skulle beslutas om jag behövde läggas in eller inte. Det här var inte på mitt vanliga BUP, och när vi kom dit fick vi veta att mina föräldrar inte fick följa med in på mötet.

Jag gick in själv och bakom ett stort bord satt 4-6 för mig främmande personer. Jag minns bara ansiktet och rösten på läkaren, då det mest var han som pratade. Jag tror att det bara var en person till som pratade, jag vet inte vilka de andra var och upplevde det som obehagligt att jag behövde möta dessa personer själv, och att de tillsammans skulle ta ett beslut om huruvida jag skulle bli inlagd eller inte. Jag satte mig på stolen mittemot dom och bordet, och kände mig väldigt utstirrad.

Läkaren började ställa frågor till mig, som jag svarade ganska kort och motvilligt på. Går det bra för mig i skolan? Ja. Om jag hade vänner? Ja. Om jag hade någon romantisk relation? (varför detta är relevant att fråga en 17-åring i ett första möte kan man ifrågasätta), Ja, det hade jag. Sen säger han ”Du verkar ju vara en så smart tjej, och du ser ju bra ut också, du verkar inte ha några större problem i livet, så jag förstår inte hur du kan må dåligt?”. Övriga runt bordet log (på ett ironiserande sätt, upplevde jag) och nickade åt varandra, jag kände mig förnedrad. Som att mitt självmordsförsök ”bara” var något löjligt rop på hjälp, jag som hade det så bra kunde ju inte må dåligt Egentligen.

Sedan fick jag gå sa dom så då gjorde jag det, jag fick själv berätta för mina föräldrar att jag inte behövde läggas in, och vi kunde åka hem. Jag ville inte prata om vad som hade sagts på mötet. Jag mådde så otroligt dåligt och ville bara dö, igen.
Jag tror inte att han ens tittade i min journal, och jag tror inte att mötet varade längre än kanske 10 min trots att tiden därinne för mig kändes som att den aldrig tog slut.

Det tog många år innan jag självmant sökte mig till vården igen, i rädsla av att inte bli trodd på.

Jag vill tillägga dock att personalen på sjukhuset var helt fantastisk, dem fick mig att känna mig sedd och utöver att ständigt kolla till mitt allmäntillstånd så kom de in för att småprata om mina hobbies, vad som låg framför mig de närmsta veckorna, vad jag gillade för musik. Det var tufft att vara inlagd på sjukhuset och det förstod dom, och hanterade på ett jättefint sätt.

Blir lurad ”hjälp” i en sårbar situation

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Bestraffning istället för behandling

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.