Opsynligas logga

Psykiatrin förstörde mig.

När jag var inlagd på psykiatrins heldygnsvård under LPT för mina anorexia så fick jag ECT-behandling mot min vilja. Tänk er att ha en gråtandes flicka liggande på britsen som ber er desperat att låta bli, och då hålla fast henne och söva henne. Det förstörde mig. Psykiatrin förstörde mig. Jag var svårt sjuk i anorexia nervosa men ingen hjälpte mig. Tillslut gav jag upp och försökte avsluta mitt liv. Jag misslyckades. Och istället för fråga mig varför jag försökte ta mitt liv, så satte psykiatrin bara en ny diagnos på mig utan utredning, EIPS. Jag tror det var enklare att skylla mitt suicidförsök på en diagnos än att inse att det var pga totalt misslyckad behandling från deras sida. Jag var inte emotionellt instabil, det har senare konstaterats av andra inom sjukvården, jag var bara en flicka otroligt sjuk i sin anorexi som ingen på psykiatrin brydde sig om att hjälpa.

Öppenvården vill inte hjälpa

Det är inget ”ovanligt” eller nytt att jag inte längre får hjälp ifrån vården, psyk eller Öppenvården. sen runt 2019 har det gått upp och ner med maten. under detta år har det verkligen gått upp och mer än innan och blivit mycket värre. det påverkar min vardag varje dag nu. får att binga till att äta lite eller svälta sig. tänkte, en gång till så ber jag Öppenvården om hjälp. vi har inte haft kontakt på, 3 år? inskriven där men ingen kontakt (samtal eller mediciner). ssk har varit med på 1-2 sip-möten men inget annat. skrev till dem via 1177 om matsituationen och försökte vara tydlig med hur det är och vad jag ville ha hjälp med. om de kunde remittera mig eller skicka remiss där man kan få hjälp med det någonstans. de svarade nästa dag det är ”troligtvis ingen ästörning utan en ny form av ett självskadebeteende.” (är inte äs ett slags ss-beteende?) skulle ta stöd av serviceboendet, men bostödet är inte till för det och arbetar inte med det. det är inte första gg Öppenvården inte förstår hur de jobbar. det som störde mig mest var att de knappt känner mig längre, om inte överhuvudtaget men ändå efter ett meddelande beter de sig som de vet allt om mig och vad som ”hjälper.” de säger ta till verktygen ifrån DBTN. som jag redan sagt flertal gg inte hjälpte. avslutade DBT för runt 3 år sen och sen dess har jag behövt upprepa mig om det. hade nästan gett upp om Öppenvården. var på en skör tråd angående detta men nu har jag gett upp på riktigt. de bryr sig inte eller orkar inte tag i det. jag mår redan dåligt och tänker på självmord varje dag. hur långt måste de gå tills de ser det allvarliga i det? om de nu någonsin kommer göra det, men ärligt talat tror jag inte det.

Livshotande självsvält

Min son son nyligen hade fyllt 18-år hade utvecklat en stark ätstörning i början av sommaren – 23. Den hade föregåtts av år av depression och köande på BUP med bl a aptitlöshet som följd.

Sonen slutade helt äta, drack bara zero-läsk. Han led fruktansvärt och blev allt mattare för var dag. Vi åkte till akuten några gånger men de hänvisade till akutpsykiatrin som i sin tur bollade tillbaka till akuten och öppenvården inom psykiatrin som i sin tur bollade till hälsocentral som bollade tillbaka till psykiatrin. Så höll vi på. I 23 dygn utan mat och annan dryck än zero-läsk. Ingen tog ansvar.

Vi hade varit på en läkarträff på öppenvården psykiatrin, sonen orkade knappt sitta upp under träffen. Läkaren tog puls och blodtryck, sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. 23 dygn utan något annat än zero-läsk! På vägen ut kollapsade sonen och fick hjälp in på akuten. Han var döende och fick ligga på Akutmedicin en vecka med sond och dropp.

Nu är han inlagd med sond igen efter period av total självsvält. Han får alltså somatisk vård men ingen information om näring, svält etc, utredning, diagnos och plan för psykiatrisk behandling mot ätstörningstankarna. Enda kontakten han har med personal är då de kopplar av och på sonden. Han får ha besök 2 timmar/dag. Resterande 22 timmar ligger han ensam i sängen med ätstörningstankar som blir allt starkare i takt med att sonden droppar. Dygn efter dygn, vecka efter vecka. Till saken hör att sonen har selektiv mutism och social fobi så han är rädd för personal och andra patienter och förmår därför inte att kliva upp ur sängen och hitta på något på avdelningen 🙁

Tänk om någon skulle få samma bemötande om hen hade tex livshotande cancer? Att man som cancersjuk får viss somatisk behandling men ingen info om sin medicinering, sjukdomen, vårdplan eller om vad man själv kan göra för att underlätta tillfrisknande. Ambitionsnivån är ofattbart låg inom psykiatrin.

Missade primär autismdiagnos

Jag har haft mycket ångest och självskadebeteenden sedan det att jag började skolan. Mina föräldrar hörde av sig till BUP första gången när jag var 11år just för min starka ångest och att skolan uppmärksammat plåster på mina armar i samband med ombyte till idrottslektionen. Ingenting hände förrän jag hamnade på akuten efter en överdos som 15år. Jag blev då akutprioriterad till bup, men ingen behandling fick något resultat så min psykolog ville utreda mig för autism för att jag hade svårigheter som kunde tyda på det. Kort därefter sa min psykolog upp sig och trots att det var garanterat att jag skulle få en ny kontakt upprättades ingen och drygt ett år senare någon månad innan jag fyllde 18år startades en utredning för att vara klar innan min 18års dag. Jag fick diagnosen autism och när jag skulle över till vuxenpsykiatrin skulle jag få behandling/ hjälp där. Istället hamnade jag än en gång utan hjälp och det ihop med gymnasiet och min känsla över att alltid behöva prestera resulterade i att jag 18år och 4månader blev inlagd på slutenvården utbränd och suicidal. Slutenvården missade helt min primära autismdiagnos och jag blev såpass traumatiserad över bemötandet och vården att det istället försämrade det hela efter några månader som inlagd mellan det att jag var 18 och 19år. Idag är jag 20år, jag har varit utbränd 2 gånger och sjukskriven. Att psykiatrin varken reagerade eller agerade har inneburit att jag både förlorat hela min skolgång och tonår till ångest, självskada och ständigt gått med en känsla av att vara annorlunda och ”fel” utan att förstå varför. Dessutom har det påverkat min framtid, oavsett hur positivt man kan försöka se på det innebär min utbrändhet att mina förutsättningar att plugga och jobba är påverkade. Jag är numera extremt känslig för stress och krav, har flera gånger försökt ”köra på” och prestera på ett normtypiskt sätt bara för att efter någon vecka vara helt slut och sönderstressad med hjärtklappning, kräkningar och svårigheter att klara av att ens sköta de allra mest basala av mina behov. Jag är knappt vuxen men redan helt slut; jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat se ut om jag fått hjälp i tid.

En viktsjukdom

Jag har haft en ätstörning under många år. Varit inlagd på en rad olika ställen däribland bup och vuxenpsyk. Det finns mycket jag har att säga men nu tänkte jag berätta om min erfarenhet av just vuxenpsyk. Jag hamnade på vuxen första gången precis när jag fyllt arton då jag var inlagd på bup men behövde flyttas över. Jag hade träffat läkarna på vuxen psyk redan innan där det förklarat att det skulle skriva ut mig nästa direkt när jag kom dit oavsett vad. Jag hade i den här perioden varit inlagd på bup i nästan 16 månader i sträck och knappt varit hemma på permissioner. Sagt som gjort, när jag kom till vuxen psykatrin blev jag utskriven efter 5 dagar, detta trots att jag var sjukare än någonsin i min ätstörning och mitt fysiska tillstånd var riktigt illa. Även läkarna på psyk tyckte jag skulle åka till akuten för de var oroliga men ändå skrev de av lpt och skickade hem mig o sa att det var ”mitt val”. Ca 1 vecka senare hamnade jag på sjukhus och var nära på att dö fler tal gånger. Efter en längre vårdperiod inom somatiken flyttades jag åter över till vuxen psyk. Där hade det bestämt att så fort jag nått ett visst bmi skulle tvångsvården avskrivas och jag skrivas ut. Så helt plötsligt en dag kom läkarna och sa att jag skulle skrivas ut helt utan förvarning. Jag hade fortfarande en sond och sondades dagligen för att få i mig tillräckligt samt att jag dagen innan inte ens hade fått gå ut i rullstol på promenad med personal. Men nu hade jag alltså nått en vikt och sonden drogs och jag skulle stå på helt egna ben. Jag hade ingen vårdkontakt utanför avdelningen vid den här tiden, ingen hade pratat med varken mig eller mina föräldrar om plan framåt. Det hade på inga sätt ens tänkt på en plan framåt. Jag skickades hem. Jag var livrädd. Min omgivning var livrädda. Nånstans i det här bestämde jag mig iallafall att lyckas hålla mig hemma till jul. Lyckades tjata till mig en behandling i öppenvården på ätstörningskliniken och klarade mig precis. Men det jag fortfarande tänker på är hur det hade gått om jag inte hittat den där motivationen? För hade jag fallit igen, vet ingen om jag hade överlevt. Det är ett mirakel att jag klarade det trots vuxen psyk. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att det kunde skriva ut mig utan minsta lilla plan. Jag hade fortfarande begränsad rörlighet i vardagen pga en sliten kropp, jag var beroende av en sond, jag hade ingen vårdkontakt eller uppföljande, men ändå togs beslutet? Det enda som spelade roll var alltså vikten. Det gör mig arg att det är såhär en del vård ser på ätstörningar. Att det är en viktsjukdom. Jag och hela min omgivning kändes oss väldigt svikna. Vi blev lämnade helt utan något och för mig kändes det som om dem bara ville bli av med ett problem och slippa ansvaret. För vad som hände när jag skrevs ut var inte längre deras problem. Det är så otroligt skadligt hur psykiatrin och sjukvården i allmänhet ibland ser på ätstörningar. Det kan få förödande konsekvenser och det måste ske en förändring! Jag har så mycket mer jag vill skriva men det här får räcka för nu.

”Du vet inte hur det känns att ha en ätstörning”

Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.

Försök stå ut

Jag har varit sjuk i anorexi i över 20år och har hört allt ifrån att en kroniker som jag inte kommer kunna bli frisk. Till att xman vill avsluta all behandling pga att jag ändå inte kommer bli frisk. Efter en ordentlig traumabehandling som äs-mottagningen äntligen kunde erbjuda mig mår jag nu bättre än på över 20år. Så om du blivit kallad kroniker och känt att vården och du själv gett upp, försök att stå ut. Även en kroniker kan bli frisk. En sjukdom som anorexi kan ska aldrig betraktas som obotbar.

Inte vana med ”såna som jag”

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

Obefintligt stöd till anhöriga

Min dotter var inlagd på BUP slutenvård för sin anorexi ,  Tycker stödet till anhöriga var i princip obefintligt,  visst en del personal var gulliga och försökte stötta mig. Men när man läser i hennes journal vid inskrivningssamtalet ” modern ter sig mycket nervöst”. Ja hur ska jag vara, hela vårt liv har rämnat och dottern är mer död än levande både fysiskt o psykiskt. Som att de bedömde mig och man kände vid flera tillfällen skuld som att det var mitt fel att min dotter var svårt sjuk , tänker att så skulle aldrig ske inom somatisk vård. Vid utskrivningen  2 månader senare frågar de vad ” vi har för plan ” , tyckte det var en provocerande fråga ( vi är ingen vårdinstans som ska ha en plan ) så jag svarade väl lite svävande typ Ja vad sjutton ska vi göra, ja försöka göra allt för att stötta dottern. Då blir vi anmälda till soc för ” bristande rutiner”. Känns som man måste vara så oerhört stark både inför vårdpersonal samt samhället i stort. Skillnaden känns stor om hon tex hade haft dödlig cancer, men konsekvenserna för alla i vår familj är ju lika förödande och ingen prognos fanns.

Frågade vid ett tillfälle om det fanns någon stöttning för föräldrar inom ätstörningsenheten ( de kom o besökte på avdelningen en timme per vecka ) , ” nej nja jag vet inte , men vi kan kolla upp det ” helt sjukt tycker jag det borde vara en självklarhet.  ( fick sedan prata m en kurator men hen var inte så bra så det blev bara en gång)

”Träffa en kompis och köp en glass”

Jag blev inskickad till psykakuten av mina föräldrar efter att jag hade skrikit till dom att dagen var kommen då jag skulle ta mitt liv. Jag lider då av anorexia och depression. När vi kom in till psykakuten frågade läkaren om jag hade suicidplaner och jag svarade ja, varpå jag får svar från överläkaren ”men åk och träffa en kompis och köp en glass så löser sig allt”.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.