När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.
Tog bort diagnos
Efter att jag hade gått upp i vikt och min kropp hade förändrats så tog överläkaren bort min diagnos ”Anorexia Nervosa” och gav mig diagnosen ätstörning UNS istället. På ett sätt är det väldigt tufft att inte ha den bekräftelsen längre. Jag ville bara svälta mig direkt efter att hon tagit bort diagnosen! Det var så oprofessionellt, jag hade ju kvar samma problematik och hon hade aldrig ens ett möte med mig om det.
Får inte hjälp
Är inte tillräckligt smal för att få hjälp
Fick torka upp spyan själv
Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.
”Läkaren sa att det var roligt att se att jag lever”
Jag är 33 år och hade gått till psykiatrin under 10års tid. Jag har blivit slussad till psykiatrin för att jag från början led utav anorexi. Det visste dock inte vuxen psyk när jag började att då dit. Det var inget som utreddes och jag blev medicinerad för allt möjligt. Jag ville inte berätta om anorexin eftersom jag tyckte det blivit min livsstil. Jag har ätit alla möjliga sömnmediciner. Fått ECT och adhd diagnos som tagits tillbaka när jag förklarade att jag haft anorexi. Det har synts tydligt då jag ofta varit underviktig. Men jag kom ändå undan med det i många år. I slutet nu har jag fått utskrivet iktorevil och innan det xanor för att sova. När jag och läkaren missförstått varandra att jag skulle ta två /kväll och han menade att han sagt 5 ggr i veckan men inte helg. Så fick jag slut medicin för tidigt. Jag var vaken 5 dygn sa upp mig från jobbet och började på allvar tro att jag skulle dö. Jag sökte upp stafettläkarna men ingen ville gå emot överläkarens recept. Nästa gång dom missade att skriva ut receptet i tid fick jag ett ep anfall och slog upp ansiktet efter tre dagar. Läkaren sa under nästa videosamtal att det var roligt att se att jag lever. Jag anmälde stafett läkaren som inte ville skriva ut medicinen när den tagit slut.
”Fick ECT mot min vilja”
Jag var inlagd under LPT på psykiatrins heldygnsvård för anorexia nervosa och fick ECT mot min vilja. Mitt närminne blev så dåligt att jag upprepa saker 10 gånger utan att veta om det. Jag kunde helt plötsligt packa min väska och tro att jag skulle resa hem. Det är mycket jag inte minns från den tiden, men vad jag minns tydligt är att läkaren trodde att jag fejkade minnesförlusten. Det gjorde ont i mig. ECTn var hemsk och gav inget mer än svåra biverkningar.
Vårdpersonal triggar ätstörning
För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.
Psykiatrin förstörde mig.
När jag var inlagd på psykiatrins heldygnsvård under LPT för mina anorexia så fick jag ECT-behandling mot min vilja. Tänk er att ha en gråtandes flicka liggande på britsen som ber er desperat att låta bli, och då hålla fast henne och söva henne. Det förstörde mig. Psykiatrin förstörde mig. Jag var svårt sjuk i anorexia nervosa men ingen hjälpte mig. Tillslut gav jag upp och försökte avsluta mitt liv. Jag misslyckades. Och istället för fråga mig varför jag försökte ta mitt liv, så satte psykiatrin bara en ny diagnos på mig utan utredning, EIPS. Jag tror det var enklare att skylla mitt suicidförsök på en diagnos än att inse att det var pga totalt misslyckad behandling från deras sida. Jag var inte emotionellt instabil, det har senare konstaterats av andra inom sjukvården, jag var bara en flicka otroligt sjuk i sin anorexi som ingen på psykiatrin brydde sig om att hjälpa.
Öppenvården vill inte hjälpa
Det är inget ”ovanligt” eller nytt att jag inte längre får hjälp ifrån vården, psyk eller Öppenvården. sen runt 2019 har det gått upp och ner med maten. under detta år har det verkligen gått upp och mer än innan och blivit mycket värre. det påverkar min vardag varje dag nu. får att binga till att äta lite eller svälta sig. tänkte, en gång till så ber jag Öppenvården om hjälp. vi har inte haft kontakt på, 3 år? inskriven där men ingen kontakt (samtal eller mediciner). ssk har varit med på 1-2 sip-möten men inget annat. skrev till dem via 1177 om matsituationen och försökte vara tydlig med hur det är och vad jag ville ha hjälp med. om de kunde remittera mig eller skicka remiss där man kan få hjälp med det någonstans. de svarade nästa dag det är ”troligtvis ingen ästörning utan en ny form av ett självskadebeteende.” (är inte äs ett slags ss-beteende?) skulle ta stöd av serviceboendet, men bostödet är inte till för det och arbetar inte med det. det är inte första gg Öppenvården inte förstår hur de jobbar. det som störde mig mest var att de knappt känner mig längre, om inte överhuvudtaget men ändå efter ett meddelande beter de sig som de vet allt om mig och vad som ”hjälper.” de säger ta till verktygen ifrån DBTN. som jag redan sagt flertal gg inte hjälpte. avslutade DBT för runt 3 år sen och sen dess har jag behövt upprepa mig om det. hade nästan gett upp om Öppenvården. var på en skör tråd angående detta men nu har jag gett upp på riktigt. de bryr sig inte eller orkar inte tag i det. jag mår redan dåligt och tänker på självmord varje dag. hur långt måste de gå tills de ser det allvarliga i det? om de nu någonsin kommer göra det, men ärligt talat tror jag inte det.
Livshotande självsvält
Min son son nyligen hade fyllt 18-år hade utvecklat en stark ätstörning i början av sommaren – 23. Den hade föregåtts av år av depression och köande på BUP med bl a aptitlöshet som följd.
Sonen slutade helt äta, drack bara zero-läsk. Han led fruktansvärt och blev allt mattare för var dag. Vi åkte till akuten några gånger men de hänvisade till akutpsykiatrin som i sin tur bollade tillbaka till akuten och öppenvården inom psykiatrin som i sin tur bollade till hälsocentral som bollade tillbaka till psykiatrin. Så höll vi på. I 23 dygn utan mat och annan dryck än zero-läsk. Ingen tog ansvar.
Vi hade varit på en läkarträff på öppenvården psykiatrin, sonen orkade knappt sitta upp under träffen. Läkaren tog puls och blodtryck, sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. 23 dygn utan något annat än zero-läsk! På vägen ut kollapsade sonen och fick hjälp in på akuten. Han var döende och fick ligga på Akutmedicin en vecka med sond och dropp.
Nu är han inlagd med sond igen efter period av total självsvält. Han får alltså somatisk vård men ingen information om näring, svält etc, utredning, diagnos och plan för psykiatrisk behandling mot ätstörningstankarna. Enda kontakten han har med personal är då de kopplar av och på sonden. Han får ha besök 2 timmar/dag. Resterande 22 timmar ligger han ensam i sängen med ätstörningstankar som blir allt starkare i takt med att sonden droppar. Dygn efter dygn, vecka efter vecka. Till saken hör att sonen har selektiv mutism och social fobi så han är rädd för personal och andra patienter och förmår därför inte att kliva upp ur sängen och hitta på något på avdelningen 🙁
Tänk om någon skulle få samma bemötande om hen hade tex livshotande cancer? Att man som cancersjuk får viss somatisk behandling men ingen info om sin medicinering, sjukdomen, vårdplan eller om vad man själv kan göra för att underlätta tillfrisknande. Ambitionsnivån är ofattbart låg inom psykiatrin.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
