Jag har haft en ätstörning halva mitt liv. För tre år sedan så gick jag tolv veckor dagvård och jag hade hoppats på att bli frisk efter det. Det blev jag inte, men det blev en väldigt stor positiv förändring kring mitt tänkande och agerande kopplat till anorexin.

Efter två års öppenvård kommer jag gå över läkaren överens om att prova att avsluta helt för att ”släppa fokus” på ätstörningen, vilket jag var helt med på. Det kändes bra från början och jag kände mig  ”fri” på ett sätt, ,men läkemedelsförändringar som påverkade min aptit triggade ett återfall, som jag till stor del lyckades vända på egen hand.
Min öppenvård på psykiatrin fick tillslut min tillåtelse att skicka en ny remiss till Ätstörningsenheten och efter att ätstörningen avbokat tiderna så lyckades jag fullfölja och komma dit på bedömning hos en behandlare som jag lärde känna under dagvården. Då jag inte är tillräckligt motiverad för behandling (man är inte det om man inte vill gå upp i vikt tydligen) så kom vi fram till att det vore bra med en stödjande kontakt bara, lite uppföljning om hur det går och även motiverande samtal och hjälp att nå de färdigheter jag faktiskt har. Jag vet att mottagningen är under stor press och det är många som får vänta på vård.

Jag kände mig hemsk som skulle ”ta upp en plats” för jag är ju ”gammal” och de unga med fortfarande formbara hjärnor borde få gå först. Men då försäkrade hen mig om att ingen blir utan vård pga mina tider där, och att det är de som gör prioriteringarna och de har helt enkelt prioriterat att jag ska ha dessa stödjande samtal som kommer att glesas ut med tiden. Nu när jag funderat lite så inser jag hur hemskt det är att jag som patient ska behöva känna så ens, att vara rädd för att någon annan blir utan stöd för att jag får det.

Jag var inlagd som 15-åring, jag blev sondmatad under en längre period och levde på det. Under en period blev jag bältad flera gånger om dagen varje dag för att få i mig näring. För att straffa mig. Jag ”gjorde det ju ändå mot mig själv” sade de så det gjorde ju inget. Idag har jag PTSD.

När jag kom in till BUP akuten så hade jag först legat inne på barnavd för att jag hade gått ner x antal kilo på en vecka så min läkare blev orolig för mig och la därför in mig på barnavd där jag var ensam vid varje måltid och där med spolade ner maten medans sjukhuspersonalen tyckte det var så bra att jag åt upp all mat. Inne på mitt rum fanns det även en våg och jag vet inte hur många gånger i timmen som jag helt maniskt ställde mig på vågen. Efter två dygn senare så blev jag utskriven därifrån och snabbt inpå blev inlagd på BUP akuten där jag vägdes i underkläder två gånger i veckan, hade matschema och åt jag inte upp allt så blev det näringsdryck. Det var också vila efter måltider under filt och jag fick knappt gå men ändå så sa personalen till mig att dom ”inte behandlade mig som en ätstörningspatient” trots att jag fortsatte gå ner mer och mer i vikt… dom skyllde på min depression och inte på att jag var ätstörd.

På en ätstörningsbehandling för hetsätning var en uppgift att vi skulle skicka in en bild på oss själva där vi upplevde att vi såg tjocka/fula ut. Mottagningen tryckte sedan upp enkäter med bilden och frågor om vårt utseende som de andra patienterna skulle låta sina vänner och bekanta fylla i. Sedan fick vi tillbaka enkäterna ifyllda, på en av enkäterna hade någon skrivit bredvid min bild att jag var överviktig och tjock. Och att jag borde testa att äta mindre. Detta fick mig att hamna i en depression och sen banta 20 kg.

Jag träffade en ny läkare inom psykiatrin och pratade om min ätstörning. Hon bad mig berätta vad jag äter en vanlig dag, och när jag sa att jag äter ris förklarade hon att det ”inte är så bra att äta ris”

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Detta året har två av mina vänner gått bort. De blev enbart 23 och 28 år gamla. Båda dessa tjejer var sjuka i ätstörningar och blev utsatta för vanvård och övergrepp inom psykiatrin, och båda vägrades därefter att få vård TROTS att de FRIVILLIGT bad om hjälp. De båda dog av sina ätstörningar eftersom de vägrats hjälp. Jag personligen är helt förkrossad hur två unga tjejers liv förlorats på grund av vårdens och politikers ignorans. Jag blir så arg att vanvården som sker i psykiatrin tillåts hända!!!! Trots alla vittnesmål!!!

Var under en period inlagd pga anorexi då jag ej klarade av att äta hemma; på avdelningen däremot gick det lite bättre. Innan utskrivning skulle jag slussas över till dag- och öppenvård och då att äta själv hemma. Jag klarade dock fortfarande inte att sköta maten när jag var själv utan svälte mig i princip hela tiden då jag inte befann mig på avdelningen. Detta berättade jag flera gånger för personalen på avdelningen men de tyckte att jag överdrev. De tyckte att jag var för frisk för att vara inlagd. Trots att min vikt rasade skrevs jag ut och skulle då behandlas i dag- och öppenvården. Redan innan jag skrevs ut hade dock personalen från dagvården bedömt att jag var för sjuk för att gå i dagvård. 

Resultatet blev att jag gick direkt från slutenvård till öppenvård även om alla egentligen var överens om öppenvård inte var tillräckligt. Men slutenvården ansåg att jag var för frisk för att vara där och dagvården att jag var för sjuk för att vara hos dem. Eftersom ingen ville ta ansvar hamnade jag i ett tomrum där ingen riktigt brydde sig om vad som hände med mig.

Jag arbetade extra på vårdavdelning där vi hade en patient med ätstörning som gjorde att hen bara kunde äta flytande mat. Det var ett jätteproblem för patienten som skulle påbörja terapi för detta ett par veckor senare. Vid skiftbytet kom den nya sköterskan och sa att han tyckte att patientens ätstörning var trams och påhittad och han förbjöd övrig personal att servera annan mat än fast mat. Inte den flytande kost som var beställd till patienten. När det här med mig och tänker ofta hur det gått för den patienten den kvällen och hans förtroende för personalen efter det.