Jag har varit sjuk i ätstörning under ett antal år, och kämpade dagligen med känslan av att inte vara ”sjuk nog”, dels i andras ögon men också i mina.
Jag gick i intensiv behandling, jag hade behandlare som sa att jag skulle ta sjukdomen och mig själv på allvar, och flera gånger sa de att jag var helt fast i sjukdomen. Men det spelade ingen roll för i journalen stod det UNS. Jag var inte smal nog.
När jag berättade för min ena förälder att jag hade börjat i äs-behandling sa hen ”men du har ingen riktig ätstörning va?”.
När jag inför en operation träffade narkos-ssk för att lämna vikt och annat, sa hon ”jag skulle aldrig kunna tro att du har en ätstörning bara genom att se på dig” och skrattade.
När jag var inlagd pga suicidrisk och hade blivit inskriven från akuten med uppmaning att de skulle ha koll på mängden mat och mängden vätska jag fick i mig pga sjuk i äs, så hörde jag en skötare säga till en annan i personalrummet (med dörrarna öppna) ”jaha, men hon är inte är pga sin ätstörning”. Detta efter att den andra skötaren berättat hur jag hade gått emot tankarna och tagit del av nyårsfikan kvällen innan.

Sedan, något år efter när jag hade blivit frisk från ätstörningen och sjuk igen, träffade jag en läkare på vuxenpsykiatrin som satte den där efterlängtade och ”fantastiska” diagnosen på A. Den som skulle ge mig lugn, stolthet och bekräftelse.
Det blev ingen skillnad för mig, men i vårdens ögon blev det så.
Jag är inte sjuk längre, uppfyller inte kriterierna för anorexi, det står bidiagnos ätstörning i journalen. Ändå frågade en läkare på senaste inläggningen hur det gick med de ”anorektiska tankarna”. Jag vill inte tro att personalens fantastiska bemötande kopplat kring maten den inläggningen hade att göra med den fd diagnosen. Men med tanke på hur jag blev bemött när jag var sjuk i en ätstörning men med fel namn, så tror jag att det gjorde all skillnad.