Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om hur illa ätstörningsvården fungerar. En av de mest förödande sakerna är att vården i de flesta aktiva behandlingar ges efter en exakt, väldigt fyrkantig mall. Ofta är den också tidsbegränsad. Passar du inte in, försämras du under tiden, är du körd. Ansvaret för utebliven förbättring läggs nästan alltid helt på patienten som då inte bedöms tillräckligt motiverad. Det är ett enkelt sätt att skylla ifrån sig på när behandlingen inte fungerar, att det är patientens fel – inte behandlingen. Dessutom anser jag att även de patienter som inte ständigt har motivationen på topp förtjänar vård. Vården behöver individanpassas mycket mer, speciellt för oss med flera samtidiga diagnoser. Men som det är nu på många ställen straffas patienter som inte klarar de högt ställda kraven med att bli avslutade från kliniken. Jag undrar vad som skulle hända om man gjorde så i den somatiska vården. Skulle en diabetiker som trots standardmedicinering fortfarande har för högt blodsocker helt sonika kastas ut från mottagningen?