Jag var hos min psykoterapeut och vi pratade om min depression och min starka prestationsångest gällande studierna. Jag har alltid haft höga krav på mig själv för att nå mina mål. Jag berättade att mina mål var det enda som höll mig kvar i livet och ifall jag skulle misslyckas med dem hade jag lika gärna kunnat dö, det var så det kändes. Det jag får som svar är ordagrant ”Skrota dina drömmar och mål, det är inte något för dig”.
Där och då rycktes min sista anledning att leva bort. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, smällde igen dörren och gick hem för att planera hur jag skulle avsluta mitt liv. Som tur är lever jag fortfarande.