Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Skuldbelagd av BUP för mina suicidplaner

Jag har haft svårt ångest och depression sedan jag var 13. När jag var ungefär 14 år gammal hade jag tankar om att ta mitt eget liv och även planer på hur jag skulle gå till väga. Mina föräldrar fick reda på detta och ordnade en akut tid på BUP. Där fick jag träffa en man och en kvinna som i grund och botten hotade mig med att lägga in mig på ungdomspsykiatrin om jag inte slutade ha såna tankar. De sa att det var synd om mina föräldrar som behöver gå igenom detta eftersom att jag var väldigt tillbakadragen. Jag var självklart rädd för att bli inlagd så jag sa att jag skulle sluta. De fick mig att känna mig rent av värdelös och som en börda för alla andra. Efter detta skickade dem hem mig utan återkoppling eller rådgivning. Jag har aldrig vågat söka akutvård sedan dess.

Läkaren föreslog att jag skulle ”gå hem och bli gravid” som lösning på min djupa depression

Hade en djup depression och fick träffa en ny ung kille till läkare på min psykiatrimottagning då min ordinarie läkare va sjuk. Han tyckte inte jag verkade så deprimerad då jag var sminkad och såg välvårdad ut (trots att jag pratat om mina suicidala tankar). Han frågade mig om jag hade pojkvän och jag svarade ja men förstod inte vad det hade med saken att göra. Han sa då ”men vet du, jag tycker att du borde gå hem och bli gravid. Barn är ju roligt och då skulle du ju få någonting annat som tar upp din tid och dina tankar.”
Satt bara där och gapade och trodde att han skämtade. Det gjorde han inte.
Blev otroligt stött och svarade att jag nog inte alls tänkte gå hem och bli gravid. Satt sedan tyst resten av tiden med noll förtroende för honom. Träffade honom aldrig igen som tur är.

Selektiv mutism som förvärrades av förbud om att prata om självmordstankar med vården

De sa till mig att jag inte fick prata om mina självmordstankar och planer om jag ville fortsätta gå till mottagningen annars kunde de inte hjälpa mig. Det får dig bara att må sämre! Jag kunde inte längre uttrycka det jag mådde som sämst av och blev ännu svårare att prata om hur jag kände pga av min selektiva mutsim. Så jag har inte sedan dess kunnat prata om det med någon.  Och fick man någon  hjälp för man gjort som det sagt, nej! Tvärtom ingen samtalskontakt längre, utan enbart glesa besök hos läkare när det passar dom. Nu är jag istället ensam i mörkret. Nu vill jag inte längre ha hjälp. För jag vet när man behöver och vill ha hjälpa är man bara en damtuss för dom! Där ens tankar inte blir tagna på allvar!

Återkommande avfärdad som ”överreagerande”

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

För högfungerande för att vara deprimerad, enligt läkaren

Fram och tillbaka in på samtal och ut. Nej men du är bara nedstämd fick jag höra. Tillslut sa dem att jag var deprimerad. Det var för 8 år sedan.

Idag när jag frågar min sjuksköterska om varför det inte står tydligare i min journal. Får jag detta till svar:
”Det vet jag inte. Men din läkare har tyckt att ditt mående har varit beroende på omgivningen. Du har varit med om väldigt mycket saker som kan leda till att man mår såsom du gör.”

Jag tittade förvirrat upp och hon tittade lika förvirrat. Hade inte jag haft min sjuksköterska hade jag inte levt idag. Kämpar än idag med jobbiga tankar, ”röster” och dagar då allt är åt helvete.

8 år senare står jag på maxdos 200 mg sertralin, mår nästintill lika dåligt som jag mådde för 8 år sedan. Och det står i min journal: ”medelsvår episod, depression.” Min läkare (har bytt nu) vill hellre trycka i mig fler mediciner som gör mig till en zombie.

Denna läkare uttryckte sig såhär förra gången vilket ledde till att jag aldrig igen går till h*n.
”Du verkar inte må så dåligt. Du är mer högfungerande än andra personer som är djupt deprimerade. Så om du mår sämre får du höra av dig.”

”Rör på dig mer då och sluta lata dig”

Har varit deprimerad i många år nu och upplever fortfarande inte att man tar det på allvar. Numera så lyssnar man inte längre, utan man blir arga istället. När vården frågar hur man mår så är svaret som deprimerad oftast att man är trött. Jag som patient får då höra ”det säger du jämt’ eller ”rör på dig mer då och sluta lata dig”. Träffar man inte vård som tror att promenader är enda lösningen så träffar man de som tror piller är det enda. Man har nu skrivit ut och testat så många mediciner att jag inte längre vet hur många jag faktiskt testat. Men det jobbigaste är att när man går till vården och söker hjälp, öppnar sig och berättar. Så svarar dom att man bara är lat, att andra har det värre och att alla blir deprimerade ibland. Man fullständigt minimerar problemen och vänder det till att jag bara gnäller, när jag desperat försöker få hjälp.

”Kom tillbaka om hon mår dåligt”

När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning)  så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.

13 år av chanser

Jag träffade min första kurator när jag var 9 och gick på lågstadiet. Henne fortsatte jag träffa även på högstadiet fast det var en annan skola, på grund av att jag blev deprimerad när jag var 11 och började självskada. Men det var inte till någon stor hjälp för att det kändes som att hon fortfarande såg mig som ett barn och inte en tånåring så mina problem och tankar var inte tagna seriöst trotts jag blev inlaggd 2 gånger innan jag blev 14.
Senare i livet när jag var 16 så funderade jag på om jag kanske var autistisk då en nära nyss blivit diagnoserad och jag kände igen mig.
Jag fick ett samtal med en man där jag försökte förklara vad jag kände osv och han sa till mig. ”Du värkar lite förvirrad över vad du känner, kanske du ska gå hem och komma tillbaka när du listat ut det mer” så jag gick hem och kom alldrig tillbaka för jag var ju bara ”förvirrad” och ”ville känna mig speciell”.
Jag blev diagnoserad med Autism och ADD när jag nästan var 22 år gammal och för dem så värkade det solklart. Jag må vara kvinna men hur kunde jag gått med samtalskontakter i 13 år utan att någon snappat upp på det? Säger att jag är kvinna för att vi ska vara svårare att snappa upp men det fanns så många chanser. 13 år av chanser. Mitt liv och nuvarande situation kunde vart så anourlunda och jag sörjer det, ingen lyssnade värkligen förens det var på gränsen till försent.

Min autismdiagnos blev osynlig

För flera år sedan gick jag in i väggen. Jag hade 1,5 år tidigare försökt söka hjälp pga att jag var helt utmattad utan att riktigt förstå mig på varför. Redan tidigt i tonåren diagnostiserades jag med autism men fick ingen hjälp med att förstå den diagnosen eller vad det innebar.

Jag hade precis fått en fast anställning och kände att jag bara blev mer och mer utmattad och deprimerad. Jag såg dessa tecken och kände igen mig och försökte då söka mig till vården innan det blev så pass illa. Ingen psykiatri ville ta emot mig, de ansåg att jag inte alls mådde så pass dåligt att jag behövde stöd. Jag skickades runt till 5 olika mottagningar innan jag tillslut fick någon som bokade in en tid hos en läkare. Jag blev sjukskriven nästan direkt men 7 månader senare blev jag akut inlagd. De såg att jag hade ett självskadebeteende, att jag hade starka tankar om döden och satte dit en EIPS diagnos. Jag ansåg inte att jag kände igen mig i den diagnosen och jag har fått den borttagen i en annan kommun men när jag flyttade tillbaka till den kommun som satte dit den så var den tillbaka.

Psykiatrin kollade bort från min autism diagnos och fokuserade endast på min EIPS diagnos, när jag påpekade detta och undrade varför så sa dem  ”det finns inga mediciner för autism-diagnosen”

Flera år senare och jag har fortfarande inte fått hjälp med att komma på fötter så att jag kan börja jobba då det enda de ser är EIPS och jag kan säga att det är nog den värsta diagnosen du kan ha på papper. Du blir automatiskt tilldelad en etikett som säger att du bara manipulerar alla omkring dig, du ljuger och du överdriver. Jag kommer aldrig glömma den gången jag åkte in akut till slutenvården pga att jag var påväg att ta livet av mig och läkaren säger ”jaha du har EIPS, du menade inte handlingen utan det var bara en impulsiv handling i stunden”
Jag är inte impulsiv och jag har än idag inte fått rätt hjälp så att jag kunnat ta mig upp på fötter då ytterst lite dränerar mig på energi och jag är väldigt stress känslig när jag känner mig utmattad. Min autism diagnos är fortfarande osynlig i deras ögon.

ECT är det värsta och bästa som hänt mig

ECT är det värsta och bästa som hänt mig. Efter första omgången gick jag från att vara sängliggande apatisk och endast velat dö till att känna en liten livsgnista igen. Problemet var bara att mitt minne blev permanent påverkat. Då stördes jag inte så mycket av det, visst jag mindes inte personer jag vuxit upp med eller resor jag gjort men jag ville leva leva och fick en chans till det igen.
Nästa gång jag blev deprimerad var ECT första valet, denna gången hjälpte det tyvärr inte utan det enda som hände var att jag inte hittade på jobbet när jag väl blivit bättre igen. Gick runt som en idiot och letade efter ett samtalsgrupper, så otroligt tufft.
Livet med återkommande depressioner gjorde att jag blev sjuk igen några år senare, då vägrade jag ECT, men alla läkare hävdade att det var det bästa. Blev nästan tvingad till det ändå men hade en vän som pratade med läkarna om den relativt nya mildare behandlingen mot depression TMS. Då svår depression egentligen inte är en indikation på TMS var alla tveksamma, men tillslut gick alla med på att jag skulle få prova. Varje vardag i samanalgt 10 veckor fick jag behandling och det hjälpte tillslut.
Fler borde veta att denna behandlingen finns, även om man eg inte ska vara svårt deprimerad för att få det. Kanske något att önska när man känner att man är på väg ner i en depression?