Opsynligas logga

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Var är medmänskligheten?

Jag är inlagd och mår mycket dåligt. Jag har stark ångest, depression och och har inte sovit på flera veckor. Jag har svårt att äta och har gått ner mycket i vikt pga mitt tillstånd. Anhöriga kör mig till akutpsykiatrin för att jag ska få hjälp. Jag är inte förmögen att själv ta de kontakterna eller besluten.

Jag  blir inskriven och förpassas till ett eget rum där jag vistas utan att gå ut. Jag kan inte. Jag vill inte för jag mår så dåligt. Jag är så rädd för min ångest, hur den greppar tag i mig och det enda jag kan göra är att ligga still i sängen.

Olika personal kommer in i rummet med många timmars mellanrum och ger mig medicin. Det är det enda. En morgon vaknar jag tidigt och timmarna går. Jag är oförmögen att flytta mig ur sängen. Jag glöms bort. Ingen kollar till mig. De missar att  påminna mig om att det är lunch. Jag missar den och blir utan mat.  Timmarna går. Det blir kväll och de kommer med medicin. Något att sova på misstänker jag att det är. Ingen talar ens om för mig vad jag får, men jag är så dålig att jag inte ens bryr mig. De hade kunnat ge mig vad som helst.

Det blir natt och morgon igen. Jag ligger där på rummet ensam och plötsligt kommer en läkare in. Han ställer frågor. Minns inte vad han frågar. Tror det är frågor om hur jag mår, men hans attityd och sätt gör mig  extremt obekväm. Jag blir upprörd och säger att jag vill hem. Jag hoppar upp ur sängen och börjar klä på mig. Packar mina saker. Läkaren lämnar rummet och jag gör mig redo att fara hem i ett mycket upprört tillstånd.

Jag upplever personalen som väldigt ironisk och hånfull då de såg mig i detta tillstånd som var fullständig panik och upprördhet. En håller t o m upp dörren för mig , ler och säger att här kan du gå ut. Jag glömmer aldrig den stunden. En stund av fullständig utsatthet. Jag ville ju inte detta innerst inne.  Jag var bara så sjuk och rädd och ångestfylld. Jag reagerade på ett sätt som hörde till mitt tillstånd. Min sjukdom. Såg inte utbildad, erfaren personal detta? Varför behandlade de mig så här har jag tänkt efteråt. Vad får dem att vilja se en människa som redan är utsatt och sjuk brytas ner ännu mer?

Jag kommer ut i sjukhusets lobby och ringer min man i panik. Han måste hämta mig. Jag vill hem. Jag kan inte var kvar här. Orsaken vet jag inte. Men denna läkare utlöste något i mig. Jag har full panik och ångest. Jag vill bara hem fast jag vet att jag är dålig och jag vet att jag kommer att må lika dåligt då jag kommer hem. Men just nu är min man och mitt hem min trygga punkt. Dit vill jag till varje pris. Allt detta hörde till min depression, min ångest, mitt psykiska tillstånd just då. Det fanns ingen logik i att jag ville hem. Det var inte mitt eget bästa. Det borde de inom psykiatrin ha hjälpt mig att förstå istället för att hålla upp dörren och leende visa mig ut.

I sjukhusets långa korridor känner jag på mig att någon från avdelningen följer efter och har koll på vart jag går. Varför gör man så? Är det inte bättre att redan på avdelningen ha lugnat ner mig och bara funnits där. Varför utsätta patienter med svåra psykiatriska tillstånd för ”experiment” av denna sort? Liksom se hur lång hon tar sig i mitt fall. Jag fick veta efteråt då vi samtalade med läkaren innan utskrivningen att det var någon som följt efter. Fick också en fråga vad jag ”tänkte” när jag satt där i lobbyn vid fönstret och inte tog mig någonstans.

Jag är alltså helt oförmögen att ta egna beslut och kan inte ens läsa av en busstidtabell för att ta mig iväg så jag blir sittandes i lobbyn medan min man och mina anhöriga är oroliga där hemma av vad som händer. Jag börjar gå tillbaka till avdelningen. Knackar på och blir insläppt. Ingen bemöter mig nämnvärt. Jag får bara sitta i deras sällskapsrum i timmar i väntan på skjuts hem. Jag säger till en av personalen att det kanske vore bäst om jag stannade kvar ändå men får ett snäsigt svar: Ditt rum är redan städat och väntar på ny patient.

Jag har inte ätit, inte druckit. Jag är helt trasig som människa. Ångesten är enorm och jag är så rädd och utsatt. Ingen frågar hur jag mår. Ingen kommer ens med ett glas vatten.  De ser liksom bara rakt igenom mig. Ignorerar mig. Min man kommer efter några timmar  (vi bor på annan ort) Vi får efter en stunds väntan prata med läkaren och ingen nämner något om det som hänt för honom. De justerar bara min medicin och skriver ut mig.

Jag vet att vårdas man i icke slutenvård som fallet var då så har personalen kanske ”rätt” att göra så här. Enligt lagar och regler har de väl inte gjort fel då patienten är fri att lämna på eget beslut till skillnad från slutenvården.

Förstår bara inte var empatin, förståelsen och medmänskligheten  finns då man arbetar med svårt sjuka människor som jag var i detta fall. Som sagt det var utbildad personal inom psykiatri som behandlade mig så här.

Medpatienter upptäcker suicidförsök

Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.

Antidepressiva istället för rätt behandling

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Bristande barn- och ungdomspsykiatri

Som barn och ung vuxen hade jag mycket problem med anorexi, självskadebeteende och depression. Jag hade i perioder kontakt med BUP, men har tyvärr inte någon bra erfarenhet, som många andra. Kontakter byttes ut, tider flyttades fram och det kändes aldrig som att någon verkligen brydde sig om och såg en på riktigt, man var bara ännu ett problem. Jag fick även höra att jag log för mycket när jag pratade om svåra saker, att det var svårt att tro på mig då.

I något familjemöte vi hade någon gång fick jag även höra ifrån psykologen efter att jag berättade om mitt mående och självskadebeteende att ”men såhär kan du ju inte hålla på för du ser väl hur ledsen din förälder blir av det här?”. Så jag höll snällt tyst efter det och på nästa familjemöte ljög jag om att jag mådde bättre, jag ville ju såklart inte att min förälder skulle må dåligt av något jag sa.

När jag var runt fjorton år fick jag för första gången antidepressiv medicin utskrivet, med information om att det var normalt att må sämre i början och att jag skulle höra av mig om det blev så. Mina självmordstankar blev värre och när jag hörde av mig pga det så fick jag veta att min bup-kontakt var på semester och att jag fick återkomma efter sommaren. Jag slutade självmant med medicinen den gången men berättade inte förrän långt senare att jag hade slutat ta den, utan gömde istället tabletterna.

Men en av mina värsta upplevelser inom vården var när ja som 17-åring överdoserade i ett försök att ta mitt eget liv. Jag minns att ambulanssjukvårdaren som satt med mig i resan fick mig att känna mig som att jag var ett problem, hon uttryckte saker som ”Det här var väl ganska onödigt, va?” i ett irriterat tonläge. Jag mådde otroligt dåligt men utöver det så kände jag även skam och dåligt samvete.
Jag fick stanna över natten och när jag var somatiskt stabil var vi tvungna att åka till BUP där det skulle beslutas om jag behövde läggas in eller inte. Det här var inte på mitt vanliga BUP, och när vi kom dit fick vi veta att mina föräldrar inte fick följa med in på mötet.

Jag gick in själv och bakom ett stort bord satt 4-6 för mig främmande personer. Jag minns bara ansiktet och rösten på läkaren, då det mest var han som pratade. Jag tror att det bara var en person till som pratade, jag vet inte vilka de andra var och upplevde det som obehagligt att jag behövde möta dessa personer själv, och att de tillsammans skulle ta ett beslut om huruvida jag skulle bli inlagd eller inte. Jag satte mig på stolen mittemot dom och bordet, och kände mig väldigt utstirrad.

Läkaren började ställa frågor till mig, som jag svarade ganska kort och motvilligt på. Går det bra för mig i skolan? Ja. Om jag hade vänner? Ja. Om jag hade någon romantisk relation? (varför detta är relevant att fråga en 17-åring i ett första möte kan man ifrågasätta), Ja, det hade jag. Sen säger han ”Du verkar ju vara en så smart tjej, och du ser ju bra ut också, du verkar inte ha några större problem i livet, så jag förstår inte hur du kan må dåligt?”. Övriga runt bordet log (på ett ironiserande sätt, upplevde jag) och nickade åt varandra, jag kände mig förnedrad. Som att mitt självmordsförsök ”bara” var något löjligt rop på hjälp, jag som hade det så bra kunde ju inte må dåligt Egentligen.

Sedan fick jag gå sa dom så då gjorde jag det, jag fick själv berätta för mina föräldrar att jag inte behövde läggas in, och vi kunde åka hem. Jag ville inte prata om vad som hade sagts på mötet. Jag mådde så otroligt dåligt och ville bara dö, igen.
Jag tror inte att han ens tittade i min journal, och jag tror inte att mötet varade längre än kanske 10 min trots att tiden därinne för mig kändes som att den aldrig tog slut.

Det tog många år innan jag självmant sökte mig till vården igen, i rädsla av att inte bli trodd på.

Jag vill tillägga dock att personalen på sjukhuset var helt fantastisk, dem fick mig att känna mig sedd och utöver att ständigt kolla till mitt allmäntillstånd så kom de in för att småprata om mina hobbies, vad som låg framför mig de närmsta veckorna, vad jag gillade för musik. Det var tufft att vara inlagd på sjukhuset och det förstod dom, och hanterade på ett jättefint sätt.

Ingen hjälp, ingen hänvisning

När jag var tonåring gick jag KBT-behandling via BUP, sedan tog det några år. När jag var i tidiga 20-årsåldern tog jag mod till mig och sökte mig till Vuxenpsykiatrin i den region som jag då bodde i.
Jag fick komma på ett bedömningssamtal hos en psykolog, och jag beskrev min bakgrund och mina symptom:
– Trauma i barndomen då min ena förälder tog sitt liv.
– Utsatt för mobbning i grundskolan.
– Trichotillomani (Ett tvångssyndrom där man plockar sitt hår och i vissa fall äter det. Många med TTM skäms och kan få stora kala fläckar på huvudet.)

Jag hade tidigare gått till BUP för detta.
– Nedstämdhet, oro och ångest under en längre period. Troligtvis hade jag en pågående depression och social fobi/ångest.
– Erfarenheter av sexuellt ofredande.
– Erfarenhet av ett destruktivt förhållande med en person som var svartsjuk ock kontrollerande. Det var dessutom mitt första förhållande.
– Mycket låg självkänsla.
– Oro för att bli övergiven, rädsla för att personer i min närhet skulle dö.

Några veckor efter besöket fick jag beskedet över telefon att jag inte ansågs vara tillräckligt sjuk för att få hjälp från dem. Jag hade ju inte något pågående självskadebeteende eller självmordstankar, var deras förklaring.

Om jag minns rätt så fick jag inga förslag på vart jag skulle vända mig istället. Jag själv visste inte då att jag som psykiskt sjuk t.ex. kunde vända mig till vårdcentralen för att få hjälp. Jag trodde på riktigt att vården var uppdelad mellan psykiatri och fysiska sjukdomar, så att det bara fanns ett ställe att gå till som vuxen. När jag var barn så hade jag ju direkt fått komma till BUP när min familj förstod att jag led av trichotillomani.

Jag bor i en annan region nu. Nu snart 8 år senare har jag haft flera depressioner och självmordstankar har tillkommit, så pass att jag behövt läggas in på psyk och nu är sjukskriven på heltid. Trichotillomanin har inte blivit bättre, inte heller min sociala fobi.

Men det känns i alla fall bra att äntligen få specialistvård. Nu i höst tog vuxenpsykiatrin emot mig och genomförde en utredning. Jag fick diagnosen Ängsligt/Fobiskt personlighetssyndrom och nu väntar jag på att få påbörja psykoterapi.

Jag önskar att jag hade fått specialiserad hjälp mycket tidigare. Det känns som att jag pga mitt mående har förlorat så mycket från mina unga vuxna år gällande kompisar, resor, evenemang, normal dejting, fritidsintressen, träning och annat som gör att livet ändå känns ganska bra.

”Var rädda om era barn (sök andra vägar)”

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Personal kletar tuggummi i patients trosor

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.

Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16  år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen.  Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade  anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat.  Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.