Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Ingen hjälp utan att involvera föräldrar

Trodde att det svåra skulle vara att be om hjälp. Att när jag väl tog det enorma klivet att erkänna att jag mår dåligt, skulle det sedan gå uppåt och jag skulle få den hjälp jag behövde. Inte visste jag då att våran psykiatri är lika med bajs.

Har mått dåligt hela mitt liv. Bad mamma om hjälp när jag var 15. Ville egentligen inte prata med henne men sa att det var viktigt och bad henne boka en tid åt mig. Tydligen ringde hon bup som hänvisade till umo, dit jag fick en tid två månader senare. Gick dit några veckor, men pratade bara med en kurator som inte kunde göra något.

Hon bad mig kontakta bup, som sedan sa över telefon att mina problem inte var tillräckligt allvarliga- gå till första linjen. (Bara för att jag inte ville tala om att jag hade ett självskadebeteende pga då skulle ju mina föräldrar få redan på det!!) ”Första linjen” var inte till hjälp, min psykolog var värdelös och ställde in flera månader i rad. Började även någon online kbt som bestod bara av att jag skulle läsa massa texter om mindfullness.. fick ingen hjälp så jag hoppade av.

Ringde massa andra ställen som inte tog emot mig. Försökte komma i kontakt med en läkare / psykiatriker för eventuell medicin, för jag ville inte leva och var enormt deprimerad med sjukt stor ångest. Kunde inte heller sova. Läkarna kunde inte göra något. Skrev remisser till varandra utan att jag fick någon hjälp. Träffade en ny psykolog som ställde otroligt konstiga frågor. Fick leta vidare.

Började hos en privat psykolog som hjälpte mig kartlägga mina problem och faktiskt stöttade mig. Både hon och min skolläkare har skrivit en remisser till läkare för jag behöver extra hjälp att komma ur min depression, men hon hänvisar sedan till någon annan. Nästan tre år har gått och känner fortfarande inte att jag har fått hjälp överhuvudtaget. Bara för att jag inte vill involvera mina föräldrar.

Detta är bara en BRÅKDEL av de strulet jag upplevt inom psykiatrin och hela tjotafräset. Allt är helt knas

Snart är jag 18 iaf

Åkte till Danmark för att få hjälp

Jag började misstänka att jag har adhd för några år sedan, när jag var 23-24. Jag hade för första gången sökt psykologhjälp för min depression och ångest, som jag gått och burit på sen mellanstadiet. När jag tog upp med psykologen att jag skulle vilja göra en utredning för adhd sa han att jag absolut inte kunde ha det, jag kunde sitta på min stol under besöket, hade gått ut gymnasiet med bra betyg och pluggade på universitetet. Alla mina symptom kunde förklaras av depression och ångest. Jag försökte förklara att jag trodde att det var tvärt om, att min psykiska ohälsa berodde på adhd. Men han vägrade att lyssna. Trots jättehöga poäng på skattningsskalor och en textbook-upplevelse av att växa upp som ”duktig flicka” som kraschar när det inte finns externt stöd längre. Det har jag insett i efterhand.

Det har tagit mig ÅR att hitta någon som lyssnade på mig. Psykologer som säger ”du behöver inte medicin, du behöver bara träna mer”, ”nej, du kan inte ha adhd, du är ju inte hyperaktiv”, och när jag äntligen fick en remiss skickad till specialistpsykiatrin i januari 2021 avvisades den med motiveringen att jag har ett jobb och ett hem, så då har jag inget hjälpbehov och får inte ens stå i kö till utredning. Trots utbrändheter oavslutade studier, ångest, depression, ätstörning, och att jag inte kunde vara tydligare med att jag behöver hjälp. I min region krävs det remiss från specialistpsykiatrin för att man ska kunna söka privat utan att behöva betala hela utredningen själv, vilket kan kosta 30 000 kr, men de ville inte ens ge mig den möjligheten.

Efter att min remiss avvisats fick jag via en fb-grupp kontakt med en klinik i Köpenhamn som utreder svenskar som inte får hjälp av vården hemma, och jag åkte dit för att göra utredningen i våras. Jag har aldrig känt mig så sedd och bekräftad. När jag åkte hem visste jag tre saker: att mitt iq är klart över genomsnittet, att jag har adhd, och att jag är autistisk. Psykologen som utredde mig kunde inte förstå hur man kunde prata med mig så mycket som mina tidigare psykologer gjort och inte se det.

Det är både en sorg och en lättnad att äntligen ha fått svar. Men det är så mycket att bearbeta och jag önskar att jag förstått mina svårigheter tidigare, för då hade jag kanske inte behövt må så dåligt innan jag fått hjälp. Psykiatrin tar bara emot de som mår allra sämst, som exempel vill habiliteringen inte ta emot mig trots att jag nu har en autismdiagnos, och jag förstår att man måste prioritera, men det finns också en vinst i att arbeta förebyggande för att förhindra att fler kraschar totalt och får en onödigt lång väg tillbaka.

Bättre vård för adopterade

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem  adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!

Nekas utredning trots långvariga problem

När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”?  Tappade tron lite där..

”Den som talar om det gör det inte”

Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:

* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.

Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.

”En sådan stor risk får inte tas”

En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.

”Barn tycker om att experimentera”

När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.

Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.

Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.

När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.

Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.

Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.

Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.

Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.

Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

”Skrota dina drömmar och mål, det är inte något för dig”.

Jag var hos min psykoterapeut och vi pratade om min depression och min starka prestationsångest gällande studierna. Jag har alltid haft höga krav på mig själv för att nå mina mål. Jag berättade att mina mål var det enda som höll mig kvar i livet och ifall jag skulle misslyckas med dem hade jag lika gärna kunnat dö, det var så det kändes. Det jag får som svar är ordagrant ”Skrota dina drömmar och mål, det är inte något för dig”.
Där och då rycktes min sista anledning att leva bort. Jag reste mig upp utan att säga ett ord, smällde igen dörren och gick hem för att planera hur jag skulle avsluta mitt liv. Som tur är lever jag fortfarande.

”Svarta kvinnor är aggressiva”

På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.

På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.

Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.