Kuratorn och läkare byter samtals ämne så jag nämner självmord. Ingen vill lyssna utan skyller på att jag bara har ångest och eftersom jag inte har gjort ett ”riktigt försök” kommer jag inte göra det. Då jag har kroniska självmord tankar. Men jag känner mig oviktigt och som ingen tar mina tankar på allvar. Ibland har jag gått från ett besök med starkare tankar och planer än innan för ingen vill lyssna