När mitt barn blev inlagd för andra gången på en vecka för suicidrisk och självskador är jag desperat när vi ska bli hemskickade igen. Jag gråter och säger att vad är det som säger att hon inte ställer sig framför en bil när vi kommer ut. Vi får då svaret att vi föräldrar måste acceptera att den risken finns.
Jag kommer ALDRIG acceptera att den risken finns. Nu är vi vårdare och ska punktmarkera henne dygnet runt.
Psykologen bad om intima detaljer
År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.
Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?
Vård uteblir under sommaren
Sommaren har alltid varit svår för mig. Rubbade rutiner, återkommande suicidförsök och bristande uppföljning i öppenvården. Min behandlare är på semester i fem veckor. Fem veckor där jag inte för terapi, där jag inte kan prata med någon jag känner mig trygg med. Ensamheten bygger upp ångesten. Utebliven uppföljning får mig omotiverad till att inte använda de färdigheter jag lärt mig. Dessutom innebär sommaren för mig mycket minnen, flashbacks och dissociation. Trauman och självdestruktivitet tar inte fem veckors semester.
Mår sämre efter kontakt med vården
Gått hos BUP sedan 13 års ålder, var delvis suicidal redan från början men inget jag delade med min dåvarande kontakt.
När jag var 14-15 fick jag en psykolog och efter ungefär 4 månader hos honom mådde jag sämre än någonsin.
Till slut bröt jag totalt ihop, satt och grät hysteriskt under ett helt möte och sa att jag inte ville leva mer.
Han frågade om jag tänkte ta livet av mig idag och jag tittade ner i bordet och skakade lite lätt på huvudet.
Han funderade en stund och sa sedan ”vet du vad att jag har hört värre än detta så jag tror inte att det är så illa ändå”.
Jag blev helt paff och förstörd ville bara så så så gärna få hjälp. Jag skickades ut ur rummet och skulle åka hem.
Dom kommande 5 veckorna kom jag tillbaka till samma psykolog och sa gråtandes att jag ville ta mitt liv, varje gång möttes jag med samma ord om att det ”nog inte var så illa ändå” och fick under samtalen inga vidare frågor eller stöd.
Sista veckan precis när jag är påväg ut genom dörren säger han efter förtydligande om att det inte alls är illa med mig att han ska ringa min mamma. Jag bönade och bad om att han inte skulle göra det men gick till slut därifrån med vetskapen om att han skulle ringa min mamma.
När jag kom hem efter det mötet försökte jag ta mitt liv.
Försöket var grovt misslyckat och har först nu 3 år senare berättat det för någon.
2 veckor efter detta sa psykologen till mig att jag var friskförklarad och inte längre skulle ha någon samtalskontakt med BUP utan bara skulle vara inskriven hos en läkare för medicinering.
Kommande åren skulle bestå av grovt självskadebeteende och suicid tankar som vid vissa tillfällen höll på att bli till verklighet.
Aldrig känt mig så osynlig och förbisedd som då och det har fått mig att i efterhand må mycket sämre än vad jag gjorde innan.
”Inte ens psykiatrin litar på psykiatrin”
Varenda gång. 12 år i psykiatrin. Varenda gång jag har varit tvungen att byta vårdkontakt.
”Men är du säker på att du inte har EIPS, du självskadar och misstror folk.”
Jag misstror inte ”folk”, jag misstror specifikt psykvården efter vanvård. Dessutom har jag inga sociala problem, och min så kallade ”instabilitet” är när jag blir suicidal pga jag hamnat mellan stolarna igen och kanske blir av med medicinen som får mig att fungera (ej narkotikaklassad utan Litium.) Utöver det, har gjort en jäkla SCID-II och guess what? Ingen EIPS! Det står i min journal, jag är bipolär typ 2. Allt som behövs är litium så löser jag resten.
”… Men är du säker på att du inte har EIPS?”
Ja. Ja det är jag. Och jag har papper på det. Inte ens psykiatrin litar på psykiatrin.
”Främst av allt vill jag bli tagen på allvar”
Jag har haft problem med maten i tolv år men av någon jäkla anledning blir jag aldrig nämnvärt underviktig, hur mycket jag än lyder rösterna i huvudet. Det i sig är såklart väldigt frustrerande för jag känner mig som världens sämsta anorektiker som inte är värd hjälp. Mina bättre vårdkontakter pratar om genetik och att vissa har svårare/lättare att ändra sin vikt hur sjuk man än är, men mina sämre vårdkontakter ignorerar mina problem med maten eftersom jag är fysiskt hälsosam.
Jag mår så dåligt av att aldrig få hjälp med ätstörningen att jag flertalet gånger försökt ta mitt liv. Då blir jag inlagd för suicidprevention men får noll hjälp med anledningen till att jag vill dö. På avdelningen finns ett fåtal platser för de som blivit inlagda för anorexi, så kompetensen finns på avdelningen, men jag får aldrig ta del av den eftersom det inte är därför jag är inlagd.
Jag kan inte ens förklara hur invaliderande det är att se de som får den hjälp jag redan anser att jag inte förtjänar (eftersom jag är normalviktig). Nu bekräftar vården att jag inte är sjuk på riktigt och inte förtjänar hjälpen som andra människor tydligen förtjänar, och mitt huvud exploderar av självförakt. Jag vill bara vara smal som alla andra, men främst av allt vill jag såklart bli tagen på allvar.
Dokumentationsbrister
Vid ett öppenvårdsbesök sa jag av rädsla för att dokumenterade självmordstankar i en mer akut situation skulle leda till tvångsinläggning: ”det är väl bara att låta bli att dokumentera det så har du ryggen fri om jag dör” till läkaren. Sedan dess är det exakt vad som händer. Ingenstans dokumenteras mitt mående som jag återger det. Om jag dör framöver, vilket skulle kunna ske, kommer ingen att förstå sammanhanget, eftersom det jag har sagt vid vårdbesök inte finns. Något jag slängde ur mig i desperation av rädsla för slutenvård blev tydligen ett tips till läkaren.
Äntligen rätt diagnos
Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.
Hemskickad trots suicidal
Blev hemskickad av läkare på psykakuten, även fast jag sa att jag måste bli inlagd NU pga suicidala impulser, tankar och planer. Ambulansen fick hämta mig på en bro sen
Autism missförstods som EIPS
Större delen av 2022 och 2023 spenderade jag på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under denna period var det oändligt många upplevelser som var fruktansvärda. Flera av dem med läkare. Jag mådde väldigt dåligt, var suicidal och fast i ett självskadebeteende. Jag hade lpt och flyttats till en ny avdelning. Jag har autism och har svårt med förändringar. Så att komma till en ny avdelning var fruktansvärt. Så jag hanterade det på enda sättet jag visste, att självskada. Jag bad om läkarsamtal för att bli utskriven direkt när jag kom dit. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle skrivas ut trots att hen till och med skrev i min journal att jag skulle gå och suicidera, slutade med att jag hamnade på akuten några timmar senare efter ett suicidförsök. Men det värsta var vad jag såg att hen skrivit i min journal om min extremt korta tid på avdelningen. Där står det bland annat ”vill hela tiden visa att hen mår dåligt och försöker skada sig framför folk” och ”under den korta perioden på avdelning ** försökte patienten hela tiden att skära sig eller dunka huvudet i väggen, för att klart och tydligt visa att hen mår dåligt och det är typiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, att man vill ha uppmärksamhet”. Jag blev så ledsen när jag läste detta. Är detta vad de tror om mig? Det är ju helt fel! Jag gjorde allt för att skada mig för att det var det enda sättet jag visste att hantera svåra situationer. Jag har ingen som helst aning om hur hen helt plötsligt tror sig veta att jag har vissa baktankar med mina handlingar. Baktankar som inte ens stämmer! Hen satte dessutom diagnosen EIPS på mig efter denna korta interaktion.
Samma läkare har även sagt till mig att jag kan fortsätta att försöka ta livet av mig för jag kommer ändå inte lyckas, jag är ju ung. Min kropp vill leva
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
