Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Varför blir det liv när en patient dör?

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

”Sätt inte på dig den där jävla offerkoftan”

Jag var en gång inlagd på en låst avdelning efter ett suicidförsök och jag var en sucidrisk hela min vistelse. Jag hade försökt hänga mig flertalet gånger och 5e försöket den dagen började en skötare skrika åt mig.
”sätt inte på dig den där jävla offerkoftan” sa hon när jag tillslut bröt ihop i tårar.

Övervåld och minnesluckor

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

Ingen tog mig seriöst – min ptsd blev mycket värre

Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

Hittade inte hem efter ECT

Jag hittade inte hem efter att jag fått ECT. Blev så panikslagen av min förvirring och kontrollförlust att jag gjorde flera suicidförsök tills behandlingen avbröts. Vissa minnen har inte kommit tillbaka och jag upplever att jag har svårare att skapa nya.

Pyjamas i nattkylan

Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Hemskickad trots självmordsplaner

Blev skickad från min psykolog till akutpsykiatrin med adekvata självmordsplaner.
Blev hemskickad med en burk Lergigan och en klapp på axeln ”hoppas det löser sig för dig”.

Nekad inläggning på grund av autism

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.

”du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”

Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

”Du har en pojkvän, du har ett bra liv”

När jag var 18år gammal för ca 13år sen)  så tog jag  en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..