Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Utskälld av avdelningschef och läkare

Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.

Hjälp först när checkade alla boxar i suicidriskmallen

Jag var tvungen att i månader fejka att jag planerade ett självmordsförsök för att få vård. När jag kom till psykriatrin och sa att jag var rädd för mitt liv, att mina suicidtankar är så pass intensiva att jag måste ha hjälp,  – så blev jag invaliderad och inte tagen på allvar. Min suicidrisk bedömdes som låg och jag blev hemskickad trots att jag redan hade tre suicidförsök bakom mig. Jag fick först hjälp när jag spelade teater för att checka av alla boxar i den mall som används för att bedöma suicidrisk.

Sjuksköterskan sa att jag var barnslig

Jag åkte till psykakuten på grund av mina konstanta självmordstankar men de vägrade lägga in mig. Jag sa att om ni inte hjälper mig kommer jag att ta mitt liv men fick ändå ingen hjälp. Jag åkte hem och tog alla mina tabletter. En ambulans kom och hämtade mig och jag blev inlagd på psyk några dagar efter. Den första sjuksköterskan jag träffade sa: Vad barnslig du är som gjorde såhär för att ge tillbaka på oss

Selektiv mutism som förvärrades av förbud om att prata om självmordstankar med vården

De sa till mig att jag inte fick prata om mina självmordstankar och planer om jag ville fortsätta gå till mottagningen annars kunde de inte hjälpa mig. Det får dig bara att må sämre! Jag kunde inte längre uttrycka det jag mådde som sämst av och blev ännu svårare att prata om hur jag kände pga av min selektiva mutsim. Så jag har inte sedan dess kunnat prata om det med någon.  Och fick man någon  hjälp för man gjort som det sagt, nej! Tvärtom ingen samtalskontakt längre, utan enbart glesa besök hos läkare när det passar dom. Nu är jag istället ensam i mörkret. Nu vill jag inte längre ha hjälp. För jag vet när man behöver och vill ha hjälpa är man bara en damtuss för dom! Där ens tankar inte blir tagna på allvar!

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Varför blir det liv när en patient dör?

Senast jag var inlagd hade jag kommit dagen efter att en patient tagit sitt liv inne på avdelningen. Jag frågade en vårdare om saken och hen svarade att hen ”inte förstår varför det blir ett sådant himla liv när en patient dör här, för vi har de sjukaste patienterna på hela sjukhuset och om någon dör på någon annan vårdavdelning så nämns det aldrig något om det.”

Jag svarade att deras patienters död lätt kan undvikas om de bara gör sitt jobb och hen frågade mig om jag verkligen trodde att de ”kunde ha koll på exakt alla patienter hela tiden.”.

Den skötaren springer f.ö efter mig varje gång jag är inlagd och kommenterar hur snygg jag är, men understryker alltid att hen absolut ”inte flirtar med dig och det förstår du väl?”.

”Sätt inte på dig den där jävla offerkoftan”

Jag var en gång inlagd på en låst avdelning efter ett suicidförsök och jag var en sucidrisk hela min vistelse. Jag hade försökt hänga mig flertalet gånger och 5e försöket den dagen började en skötare skrika åt mig.
”sätt inte på dig den där jävla offerkoftan” sa hon när jag tillslut bröt ihop i tårar.