Fick eips-diagnos ”av” ätstörningsenheten när de inte visste vad de skulle göra eftersom komplex ptsd och DID gjorde allt svårt. Traumaenheten tog inte emot så DBT blev ett försök att ge redskap för att överleva typ. Färdighetsträningsgrupp fungerade ganska bra men alliansen med min individuella terapeut var katastrof. Slutade med att jag berättade att sättet hon bemötte dissociationen på var jämförbart med att felsöka en transperson och förminska och osynliggöra vilken minoritets-person som helst. Dessutom trodde hon inte själv att hon kunde hjälpa så hon avslutade vår behandling direkt trots att jag ville slutföra sista modulen som ironiskt  nog var känslomodulen som jag då aldrig hann få. Inte för att jag tror det hade gjort så stor skillnad men ändå.
Jag tänker att min berättelse om DBT:n visar att DBT anpassad efter personer med eips inte fungerar för mig (som har komplex ptsd, DID och Ätstörning) trots att de utger sig för att fungera med sådan (liknande) samsjuklighet.
Nu flera år senare tillhör jag äntligen tre enheter (traumaenheten, ätstörningsmottagningen och allmänpsykiatrin) för att få nästan allt stöd jag behöver. I dagens psykiatri finns det väl i stort sett ingen enhet som klarar komplex samsjuklighet egentligen även om de säger det så för mig har detta varit det närmaste trygghet jag kommit hittills.