Opsynligas logga

Fel vård och övermedicinering

Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.

Läkare rusar argt ut – Patient inser risken

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Ingen röd tråd i kontakten

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Hemskickad på grund av diagnos

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Ingen utredning

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Diagnos efter 10 år

Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.

Ingen vård utom psykofarmaka och förvaring

Jag fick diagnosen kronisk suicidalitet och förstod inte alls vad det innebar och det var heller inget som förklarades för mig. Lät ju som att det aldrig skulle kunna bli bättre. Idag har jag inte haft kontakt med psykiatrin på snart 10 år och har inga suicidtankar alls. Fick hjälp av psykolog privat. Psykiatrin gav ingen vård förutom psykofarmaka och förvaring.

Våldsutsatthet och diagnostisering

Hade nyligen en tid hos psykiatrin. Själva mötet i sig gick helt ok, men det var med någon som arbetar under handledning och därav inte själv var den som tog beslut.

Under mötet bad jag bland annat om att jag ville se över den diagnos som sattes på mig när jag var ca 20 (nu är jag 38.) Då jag inte tror att den stämmer av flera orsaker.

När personen jag träffat hade pratat med sin handledare återkom hon till mig.
Psykologen/handledaren tyckte inte det var meningsfullt att kolla på den diagnosen alls. Att det var nästan omöjligt att bli av med.
Men det som gjorde mig både chockad, ledsen och irriterad var hans motivering.
Han motiverade detta med att jag haft svårt I relationer vilket ju hör till diagnosen. Därför ansåg han diagnosen högst troligt rätt.

Det triggade mig väldigt mycket och jag grät och tappade helt fotfästet i några dagar.

Till saken hör (Vilket jag varit ärlig om till dem så det är något de vet.)
Att jag blivit utsatt för våld i nära relation och går i samtal för hjälp att läka från det hos kommunens stödberksamhet som arbetar enbart med våld i nära relation. Det är en förälder och senare även personen jag var gift med som gjort detta.
Det är även detta som påverkar mitt mående och min funktion mycket just nu, vilket var geundorsaken till mötet.

Så att påstå att en diagnos är rimlig endast baserat på det och att uttala sig så till någon som försöker läka från att ha blivit våldsutsatt nästan hela sitt liv.
Att använda det som argument för en diagnos endast.
Inte ok.
Kändes som han mer eller mindre sa att våldet jag utsatts för är pågrund av vem jag är. Att jag har en diagnos. För om inte ser jag inte relevansen.
Visst kan trauma vara en faktor till att man utvecklar en diagnos men oavsett kan man ju inte ensamt heller sätta diagnos endast pga det.
Kändes extremt nedvärderande och beskyllande och triggade alla mina rädslor av…

Kanske? Tänkt om mina förövare igentligen inte var förövare? Tänk om de hade rätt hela tiden? Tänk om jag är fel som människa? Tänkt om problemet ligger i vem jag är precis som de antytt, sagt och betett som som tills jag trode på det? Tänk om vi alla har fel och ”förövarna” alltid haft rätt?

Om en psykolog på öppenvårdspsykiatrin på ett stort sjukhus ser det så??? Tänkt om det är sanningen?

Min samtalskontakt kallade psykologen för jubelideot när jag återberättade. Berättade för det de gjorde mig rädd att gå till henne med. Gav mig känslan av: Tänk om alla bara kommer bevisa för mig att något I min innersta person är fel och allt är mitt fel endå? Fast ingen kan säga vad jag gör fel eller borde istället.
Aja jag kommer komma förbi det och tror inte på honom längre. Men känns inte alls ok att uttrycka sig så. Extremt nedvärderande!

Dissociation uppfattades som psykos

Har haft mycket svåra dissociationer tidigare. Minns inte alls när jag var i dissociationen. Det utlöstes alltid när tex personal inom vården blev fysiskt nära. Reaktionen är från tidigare mycket svåra trauman. Kunde fastna i hyperventilation i timmar. Helt okontaktbar och ingen reaktion på smärta. Jag uppfattades psykotiskt och plötsligt stod det att jag hade paranoid schizofreni som var terapi resistent. Det finns överhuvudtaget inte något sådant antydan idag och vården idag blir chockad över hur det så lättvindigt skrevs in som diagnos.

Ingen kunskap om dissociation

För några år sen led jag av dissociation, depersonalisation och derealisation. Det varade i ungefär två år och var verkligen skitläskigt, för jag visste inte vad som höll på att hända och trodde jag hade blivit galen. Läkaren sa att det var en blandning av autism och ångest, vilket skulle kunna varit fallet, men det kändes samtidigt förminskande då han inte heller gjorde några åtgärder för att jag skulle få hjälp. En vanlig ångestfylld tjej typ, trodde han väl. När jag gick på utredning senare sa dom att jag var psykotisk och proppade i mig nästan ett dussin olika neuroleptika (som givetvis inte hjälpte). Dom gick över huvudet på mig och min röst blev inte hörd för fem öre. Så den ena var förminskande och den andra tog till mer drastiska åtgärder än det behövdes, allt för att dom inte har någon kunskap om dissociation.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.