Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Runtkastad inom öppenvård

Min historia börjar med skolkurator, gick vidare till psykologen och psykiatrin.. Jag har talat med psykologer som trodde att jag hade problem med att jag är adopterad – jag har pratat med läkare som trodde att jag hade en ospecificerad ätstörning – sedan nämndes en depression och blandad ångest – jag har fått olika läkemedel och motion på recept – jag hade knappt hunnit öppna munnen innan dessa läkare hade kommit med en ny diagnos som skulle förklara varför jag mådde dåligt…

Jag tycker det är så tråkigt att dem flesta jag mött inom vården tror att dem kan kasta mig fram och tillbaka inom öppenvården – olika läkare vid varje möte, aldrig någon ordentlig uppföljning och vissa gånger så sa dem att det är så tråkigt ”att man hamnat mellan stolarna, så många gånger”  och sen ändå köra på med sin idé och helt utan uppföljning, även då jag ber om att få någon fast kontakt så finns inte den möjligheten.

Outtalade diagnoser

Jag har haft kontakt med psykiatrin i 6 år och ingen av dessa år har någon läkare eller annan vårdpersonal sagt rent ut sagt vilken diagnos hen misstänker att jag har. Ingen har sagt till mig bokstavligen att jag lider utav depression, ångest och panikångest, samt att jag har drag från eips. Detta får jag läsa i min journal. Varför tar dom inte upp detta med en på riktigt? Ibland funderar och tvekar jag att undra om jag verkligen har dessa diagnoser eftersom ingen sagt det till mig, men jag får läkemedel och hjälp mot detta men ändå, tycker det är så oklart.

”Vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos”

Jag har vad som brukar kallas en komplex problematik där alla egentligen vet att (komplex) ptsd troligen är grundproblemet men eftersom vår traumaenhet inte kunde ta emot mig av flera olika anledningar, bl.a. ätstörningen försöker folk hitta på andra diagnoser som kan ge mig annan hjälp som kanske eventuellt skulle kunna hjälpa, litegrann ändå… Det är så slitsamt att bli runtkastad till olika personer som inte kan hjälpa fast de vill.
Så när jag inte blir frisk från ätstörningen, inte är nog stabil för deras variant av traumabearbetning så får läkaren plötsligt för sig att det måste vara DBT som är det bästa nästa försöket. Så hon börjar lägga allt fokus på min emotionella instabilitet och drar igång eips-utredning efter som vår dbt-enhet kräver den diagnosen.

”-Nästa gång är vi klara och då ska vi fördjupa oss i om det här du svarat ja på verkligen är ett problem och om diagnoskriterierna stämmer på dig.

-Men vi är inte ute efter en diagnos egentligen?

-Nej, vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos.”

(ur en Eips-utredning av psykolog på ätstörningsenheten.)

Jag får diagnosen och blir emottagen på dbt-enheten. Går där ett år och kämpar med en individualterapeut som inte förstår strukturell dissociation men eftersom jag inte har någon diagnos på den tycker hon att det är okej att inte prata om den fast jag ber henne om det. Jag ber också om att få testa att byta behandlare men det går inte. Tillslut känner jag mig så osynliggjord att jag säger att det känns som psykisk misshandel att bli bemött som om jag inte finns. Då bestämmer de att jag inte kan gå kvar och ska remitteras till allmänpsykiatrin.

Läkaren väckte skam hos mig

Under autismutredning träffade jag som del av processen en läkare vars uppgift var att undersöka mig fysiskt(balans, hållning etc), max 30minuter. Hon avslutade med att säga ”du behöver inte oroa dig, du har absolut inte autism, jag har träffat många såna och du är ingenting som dem, du mår bara väldigt dåligt just nu”. För att förtydliga var jag inte orolig över diagnosen(som hon förresten hade fel i) eftersom jag till skillnad från henne inte tycker att det är något fel på autister, däremot väckte hon skamkänslor i mig och enorm sorg och oro för alla dem hon möter i sitt jobb.

Utredningarna är utformade efter män

Min första utredning gav endast subklinisk ADD. Alltså att alla kriterier för att kunna sätta en ADD diagnos inte var uppfyllda. Det blev en besvikelse, för jag kände ju på mig att jag var annorlunda. Någonting kändes fel. Ca. 1,5 år senare träffade jag en läkare i slutenvården som tyckte att det skulle göras en komplettering, eftersom – jag citerar – ”utredningarna är utformade efter män” (jag är kvinna).
Så en komplettering gjordes och jag fick diagnosen ADD. Så många bitar föll på plats, och det var början på att återfå en betydligt bättre livskvalitet. Jag önskar bara att jag hade fått diagnosen tidigare, och sluppit mycket lidande.

Elvanse utan diagnos

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

”Jag är bara hon med EIPS”

Jag fick diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning efter två veckor på en avdelning. Hade aldrig i hela mitt liv varit där förut och jag kunde inte prata om hur jag kände eller mådde. Tidigare hade jag den som misstänkt diagnos i ett annat län och på BUP när jag sedan blev inlagd på ett nytt sjukhus mot min vilja valde de att sätta den diagnosen utan någon som helst utredning. Jag mådde dåligt och självskadade och ville dö men jag tror faktiskt inte jag har diagnosen såhär flera år senare. Att de satte den som diagnos har gjort att folk inte tar mig på allvar. Jag är bara ”hon med eips”. Idag går jag ändå i DBT och har bott på behandlingshem. Dbt har dock aldrig känts som det hjälpt mig och jag har försökt förmedla det till vården utan att de lyssnar.

Åtta år innan rätt diagnos

Jag är 24 o har nu fått 2 diagnoser som förklarar varför jag mår dåligt/hur jag fungerar. Har varit inom psykiatrin sedan jag var 16 år. Hur kan man inte sett detta innan? Kan inte sluta tänka på hur jag hade mått idag om jag hade fått diagnoserna tidigare. O fått behandling snabbare.

Som att läkarna vill bräcka varandra

Här kommer en del av de diagnoser som läkare tror att jag har:

Emotionellt instabil personlighetsstörning

Diagnos (Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD))

Diagnos (Blandade ångest- och depressions-tillstånd)

Diagnos (Avsiktligt självdestruktiv handling genom förgiftning med sömnläkemedel)

Diagnos (Läkemedelsintoxikation)

Huvuddiagnos
Blandad ångest-, depressivt tillstånd

Bidiagnos
Personlighetsstörning

Huvuddiagnos
Ångest

Bidiagnos
Irritabel tarm

2015-11-25 – 2022-05-05 …läkarna håller på än, varje gång man kommer till en ny läkare, det är tröttsamt, dem har hållt på sedan 2015, det hade varit så skönt att slippa tusen frågor, finns det ingen som kan visa lite medkänsla, jag vill inte vara ledsen varje dag, jag vill inte känna att självmordstankar kommer var och varannan dag..

..finns det ingen hjälp att få, det känns som om alla läkare vill bräcka varandra: ”åh, men jag tror att du har den här diagnosen, så dessa läkemedel ska du få”

…kan ingen se bortom alla diagnoser som finns lagrade i 1177.. ..jag vill bara må bra..

Jag känner mig så förvirrad också, vad är rätt och vad är fel, kan dem ha skrivit in fel diagnos, för när jag läser vissa saker och försöker fråga mig fram inom vården, så är det sällan saker och ting stämmer, känner jag, men, visst jag kan ha fel..

Jag hoppas att jag kan få någon form av hjälp, för jag vill inte må dåligt mer. Jag vill kämpa på och få ett liv jag trivs med..

Diagnostiserad med EIPS efter 5 minuter

Första gången jag lades in på vuxenpsykiatrin diagnosticerade överläkaren mig med EIPS efter vårt första samtal, ett samtal som knappt varade i 5 min. Det var 6 år sedan och jag har blivit ordentligt utredd för EIPS två gånger sen dess, och ingen av utredningarna har visat att jag uppfyller kriterierna för diagnosen. Ändå hänger den fortfarande kvar i min journal än idag.