Jag fick diagnosen anorexia nervosa av min dåvarande behandlare. Våra samtal gick ut på att hen berättade om andra patienter hen haft under åren som var citat ”sjukare än mig”, eller citat ”smalare än mig”. När vi gick igenom veckans matdagbok sa hen ofta att det såg bra ut, att det inte var så farligt, för andra patienter har ju ätit mindre.

Jag hade dock krav och överenskommelser på mig från behandlingshemmet jag bodde på om att äta enligt matschemat jag hade när jag skrevs ut från en allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, så det gjorde att personalen på boendet såg till att jag fick i mig mer mat, enligt vad de fått till sig för ”regler”. Vilket skapade ännu mer krig i mitt huvud än vad anorexia redan gör.

Så att jag enligt behandlaren åt ”bra” när jag åt mindre än vad som var överenskommet med personalen på boendet, gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös. För om det jag åt så som när min behandlare sa att jag åt ”bra”, hur skulle jag då kunna äta som jag egentligen skulle och behövde? För hen sa ju att det var ”bra” när jag åt mindre än det.

Varje gång jag skulle väga mig hos hen var också hemskt. Att väga mig var redan svinjobbigt på grund av anorexian och så, men även här sa hen ”men det var ju inte så farligt”, när hen såg min vikt. Och jag ville bara sjunka genom golvet.

Jag upplevde att jag blev sjukare i min ätstörning under tiden jag gick hos den här behandlaren. Det i princip enda bra hen gjorde, var att remittera mig vidare till dagvården. Dagvården hjälpte mig, istället för att fortsätta att göra mig sjukare.