Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.