Opsynligas logga

Att behöva kämpa med näbbar och klor

Jag har fått kämpa med näbbar och klor för vård av och till, och så även när jag flyttade förra året. Det tog månader innan jag ens fick kontakt med vården, och sedan fortsatte det bara i samma lunk. Man höjde min antidepp och pratade om sjukskrivning men det var allt. Nån satte mig på en psykoedukation om depression efter 11 år… hur det skulle hjälpa mig fattade jag inte. Har man levt 11 år med skiten så vet man vad det är, man vet hur man copear. Utbildningen slog dock helt fel. Den kändes skuldbeläggande och lade allt ansvar på mig. Det tog en månad till uppföljningen.

Här kommer dock ett stickspår. Jag flyttade för att studera på folkhögskola, och fick här kontakt med en skolkurator som försökte hjälpa mig. Vid ett tillfälle kommer diagnoser upp. Vi vet att det inte är NPF, och personlighetssyndrom verkar det inte heller vara, jag säger att det som står i journalen är Recidiverande depression och tar upp att det väl skulle kunna vara traumarelaterat eller bipolär, fast jag är ju inte manisk hahahah. Då tittar hon på mig och säger att hon funderat på om jag är Bipolär typ 2. Jag skjuter undan det, jag har ju inga manier, men får då förklarat om hypomani. Kort innan har en vän till mig tagit upp att hon tror jag är feldiagnosticerad. Vännen i fråga är, you guessed it, bipolär.

Tillbaka till psykvården. Efter en månad kommer utvärderingen och man konstaterar att slår den utbildningen så fel, är det kanske något annat i grunden. Man gör SCID-II men hittar inget personlighetsrelaterat. Under ett läkarbesök lyfter jag frågan om bipolär. Det utreds inte här, men läkaren håller med, och jag ska nu få pröva lithium. Det tog en jävla tid, men det känns som att jag nu har en vårdkontakt som lyssnar. Och jag har lite hopp igen.

Tvångsvården inte dokumenterat i journalen

Det här hände för några år sedan på en slutenvårdsavdelning inom psykiatri. Jag hade legat inne många gånger på grund av min bipolaritet och var väl 21/22 år när det här hände. Jag hade haft ett lpt beslut på mig innan och visste vad det innebar så jag visste mycket väl att dom måste vara jätte noggranna, visa papper på beslutet samt informera mig längs vägen hur allt går till. Och det gjorde dom, första gången. Andra gången jag fick lpt hade jag försökt att livet av mig för säkert för 7 eller 8 gången, kommer inte ihåg exakt. Men jag blev informerad om att man hade beslutat om lpt då jag vägrade vård och medicin och befann mig i en blandad episod i min bipolära sjukdom. Jag fick bara ett muntligt besked om lpt och såg aldrig något papper. Det blev möte med överläkaren och han sa likadant att jag var satt på tvångsvård och att jag var tvungen att ta mina mediciner annars skulle andra åtgärder göras. När kvällen kom vägrade jag mina mediciner och dom försökte fram och tillbaka med olika metoder men jag vägrade. Jag fick då information om att jag skulle få en injektion med antipsykotiskt medel i. Eftersom att jag vägrade ta mina mediciner. Här någonstans förstod jag att om jag vägrar injektionen kommer jag bältas och det ville jag verkligen inte så jag gick med på injektionen. Efter tre dagar släppte dom på lpt beslutet och jag tog mina mediciner igen och hade förstått att jag behövde vård. Inte för att den avdelningen va så mycket till hjälp men det va bättre än att sitta ensam hemma med alla mörka tankar samtidigt som det rusar i huvudet och sömnen är obefintlig. När jag ca ett år senare hämtade ut alla mina journaler från psykiatrin från det att jag var 18 fram till då dagens datum så upptäckte jag att första beslutet om tvångsvård fanns väl dokumenterat med beslut och motivering osv. Men när jag letade efter andra tvångsvårdsomgången så hittade jag ingenting. Det va dokumenterat att jag legat inne. Men det stod inget om lpt, inget om mötet jag haft med överläkaren, inget om min vägran av medicin eller vård. Ingenting om injektionen i låret. Ingenting om att jag inte fick gå ut på promenader. Det stod ingenting. Jag kände mig så jäkla lurad. Som om någon hade bedragit mig. Som om allt dom gjort mot mig under tvång inte fanns. Aldrig hade funnits. Länge efter det här har jag ifrågasatt mig själv om jag har drömt ihop allt i någon psykos eller om jag bara hittat på. Men jag har fått bekräftat av mina anhöriga att dom mycket väl minns när jag låg inlagd på lpt, hur ledsen jag hade varit och hur arg jag blivit när dom nekat mamma och pappa till att komma på besök. Jag känner mig fortfarande lurad, vården svek mig.

Tog fyrtio år att få rätt diagnos

Som så många andra var jag feldiagnosticerad i många år. Men först tog det nästan tjugo år innan man ens gjorde någon grundlig diagnosutredning. Då fick jag diagnoserna bipolär typ två och GAD. Samtidigt som flera jag träffade inom psykiatrin skrev ”misstänkt aspergers” i journalen. Tillslut gjordes en riktig aspergersutredning. Som sedan fick göras om (pga slarv från psykiatrin). Men tillsist, efter fyrtio år, fick jag en autismdiagnos. Nu är det bara rätt hjälp som ska till. Vilket kommunen vägrar. ”Vi vill inte att funktionsnedsatta ska bli beroende av hjälp.” Mina funktionsnedsättningar är medfödda, de kommer aldrig att gå över.

Personal kletar tuggummi i patients trosor

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.

Namngivet medium i grannkommunen skulle bota bipolariteten?

Jag har erfarenhet av vuxenpsykiatrin. Där fick jag bland annat veta att anledningen till att jag är bipolär är att jag har oförlöst sorg och jag skulle kontakta ett namngivet medium i en grannkommun. Av en patient? nej av en sjuksköterska. samma inläggningsperiod sprang även personalen och låste in sig när en medpatient skulle slå ner mig
men när det hände så anmälde jag till ivo. och i intervjun med sjuksköterskan så sa hon att hon brukar rekommendera människor att söka upp medium

Feldiagnostiserad och övermedicinerad

Jag var länge feldiagnosticerad med bipolaritet. Trots flera olika stämningsstabiliserande läkemedel i kombination blev jag bara sämre. Och då satte de in ännu fler mediciner. Till slut var jag som en zombie, jag sluddrade och kunde inte gå rakt. Mina anhöriga kände inte igen mig och alla minnen från den här tiden är en dimma.

”Kontakta ett medium”

Jag är bipolär typ 1, och har varit inlagd x antal gånger. Både med LPT och utan. Det absolut konstigaste och mest oproffisionella var dock den gången så sjuksköterskan sa till mig att hon trodde att jag skulle bli frisk om jag kontaktade ett medium. Hon namngav mediumet och frågade om jag ville ha hennes nummer.

Pappa förändrades efter diagnosen

Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.

Bättre vård för adopterade

Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem  adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.

Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.

Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.

”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.

Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.

När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.

Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.

När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.

Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.

Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.

Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.