Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

När hela systemet fallerar

En nära vän till mig som sedan länge varit diagnostiserad med Bipolär typ 1, med en tidigare historik av bland annat självmordsförsök, drogmissbruk, psykoser och längre sjukhusvistelser fick en psykos för ungefär 2 år sedan.

I flera månader var hon omöjlig att få tag i, varken jag, hennes föräldrar eller hennes bror visste vart hon var eller vad hon gjorde. En dag hörde hon plötsligt av sig till mig och uttryckte stor rädsla över vad som höll på att hända henne och sa uttryckligen att hon varit psykotisk och inte visste vad hon skulle göra. Jag stämde träff med henne och hon var orolig över att denna lucka av sjukdomsinsikt inte skulle vara länge. Vi kom fram till att det vore bäst att vi gick till psykakuten, innan hon förlorade sig själv psykosen igen. Jag följde henne dit och satt i väntrummet i ca 6h in på natten. När hon togs emot av personalen gick jag hem.

Någon timme senare hör hon av sig igen till mig och berättar att hon blivit hemskickad med ett par lergigan och meddelande om att ett ”psykosteam” kommer att ringa henne dagligen och göra hembesök om hon inte svarar. Detta var ca 2 på morgonen. Dagarna därpå när jag ber henne om uppdateringar berättar hon att psykosteamet plötsligt slutat höra av sig.

Kort därpå faller hon in psykosen igen och jag får höra från hennes pojkvän att hon har försvunnit. Hon anmäls som saknad till polisen. Hon är försvunnen under ca 3 månader mitt i vintern och psykotisk. Vad jag senare fått berättat från henne kan summeras med att hon är livrädd pga vanföreställningar om att alla i hennes närhet vill döda henne, hallucinationer och har sovit på en bänk i skogen och levt i stort sett på stulet smågodis.

Under denna vinter hittas hon om vart annat av polisen som för henne till psykiatriakuten, som inte lägger in henne utan anser att hon är frisk nog att släppas ut. Tillslut hittas hon av sin egen mamma som för henne till psykakuten, igen, och hon läggs in. Ett par dagar senare hör hennes mamma av sig till psykiatrin för att få en uppdatering, och får då veta att hon släppts ut bara några timmar efter att hon lagts in och har då varit saknad i flera dagar utan att någon anhörig vetat om det. Efter påtryckningar från mig och hennes familjemedlemmar beslutar sig psykiatrin för att själva göra en anmälan till polisen — då polisen vid det här laget står fast vid att hon är försvunnen av egen vilja i och med psykiatrins påstående om att hon är frisk nog att fatta ett sådant beslut.

Hon hittas aldrig utan tar sig självmant till psykiatrin och lyckas få hjälp i form av massa tunga mediciner efter ca 1 år av psykos.

Tolv klistermärken

Min läkare som varit bra på många sätt skrev att jag hade en personlighetsstörning efter nån inläggning då jag var helt galen för ofrivillig överdos på smärtstillande för min opererade rygg. Jag såg inte det förrän jag flera år senare var tvungen i ett ärende att läsa min egen journal. Då stod det det där tillsammans med bipolär och svår utmattningssyndrom. Kände det som ett svek, som att hen skrev det till sina kolleger bak min rygg. Att aldrig informera mig ansikte mot ansikte och tala om det. Jag hade ju kämpat med hens annars bra hjälp. Jag har frågat under åren vad det innebär för hen. Hen sade första gången att det är inget att bry sig om, det försvinner ofta när man är femtio åt. Okej? Frågade för ett tag sedan igen då allt jag varit med om under åren, både utanför och innanför psykiatrin har blivit övermäktigt. Hen sade att jag kan vara dramatisk och bildlig. Alltså att jag talar i metaforer. Okej? Men bipolär är ju allt det där. Är jag nere när jag kommer dig glor jag i bordet och nästa gång kan jag inte hejda mig utan talar fort. Jag vet inte. Hela grejen känns så onödigt, hur många klistermärken skall jag ha på mig. När det står personlighetsstörning så vet jag ju att nästa som läser journalen går dit med den tanken. Det är som en klisterlapp som aldrig lämnar fingrarna hur mycket jag än viftar. Man är som i våldet på journalen. Se där, nu talar jag i mitt bildspråk igen. Jag frågade hen sist att om de sätter det på en person och jag skall gå nån jävla mindfulness kurs. När vi skall observera tankarna, är det en störning som glor på sina tankar då? Sade inte de orden, men finns det något friskt jag alls då eller. Hen blev stum inför min fru och jag, kanske aldrig fått de frågorna. Hen var tyst, sen mumlade hen lite fram och tillbaka att det är svårt att veta om det är när jag är hypoman eller i totalt sammanbrott eller personlighetsstörning. Okej tänkte jag, det är lite att gardera sig. Men för vem tjänar det roll. Blir det bättre för mig. Risken är att jag ex bedöms fel om jag bönar och ber att få tala med någon. Nu överdriver hen? Skulle för nån månad sedan få en utvärdering av en psykolog vad jag skall få härnäst. Hen säger att jag har ju läst din journal. Å fuck tänker jag, here we go. Hen ser ju inte på mig då med nya färska ögon. Det är så roligt när jag läste Kullbergs bok för 15 år sedan. Den som har en personlighetsstörning kan förstå det, om den inte erkänner det för sig själv är det ett tecken på att den har det. För mig blir det som jakten på häxorna. Sjunker kvinnan eller flyter hon. Kvittar vad hon gör, häxa ändå. Kvittar vad patienter gör även om de inte håller med, det står kvar.

Medveten om övergreppen inom psykiatrin

År 2011 blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Detta skedde efter en längre period av ett maniskt skov som slog om till djup depression och risk för suicid.
Jag är liten i kroppen och känslig för bl.a lugnande läkemedel, så när jag tidigare haft sömnproblem och fått theralen utskrivet har det varit i tablettform samt barndosering.

När jag hade varit på plats i ett par dagar hade jag insomningsproblem. Jag gick ut till nattpersonalen och bad specifikt om ett läkemedel, påpekar även att jag inte tål theralen.

Efter en kort stund kommer en skötare in på mitt (singel)rum med en mugg theralen. Jag tittar på den och ser att det är rätt mycket i. Säger till personen att jag inte kan ta så mycket theralen och att det är insomning jag behöver hjälp för och inte själva sovandet. Personen svarar då att vi kan göra det här på det enkla sättet, eller det svåra.

Då jag redan då var medveten om övergreppen som pågår inom psykiatrin valde jag att inte få reda på vad det ”svåra” sättet innebar.

Detta resulterade i att jag var helt borta i nästan två dygn, och första 36 timmarna kom jag inte upp för att äta. Jag hade en kontaktperson från en annan instans som kom och tittade till mig en gång per dag, och den berättade för mig att det enda svaret den fått på frågan varför jag var så utslagen var att jag bara var väldigt trött.

I efterhand begärde jag ut mina journaler för granskning. Ingenstans i dessa står det om vad som hände. Ingenting. Min andra medicinering är nedskriven, men inte ett ord om att jag blev neddrogad mot min vilja och under subtilt hot.

Använd appar och följ upp

Min läkare är bra på många sätt men bara värderar allt från samtal. Det tog sex år för mig att få rätt diagnos bipolär. Hade hen eller många andra i psykiatrin följt upp hur man mår på papper dagligen. Både hur andra ser en om dagarna och värdera dagarna själv. Idag finns det ju appar eller dokument i mobilen man kan fylla i. Hade jag gjort det hade jag kunnat undvika minst sex år av jäkla lidande…

Du är inte sjuk, bara utbränd

Ny psykolog. Bipolär sjukdom. Jag var vid världs ände. Kunde knappt ta mig dit men hen sade själv att hen ville ta an mig. Lite typ rädda mig. God tanke. Men hen frågade mig om mina mediciner och hur länge jag haft dem. Jag berättade och sade flera år. Men herre gud, det skall du ju ha max ett år, du är ju inte sjuk bara utbränd och behöver tillbaka igen. Jag blev i det stadiet glad att hen sade att jag inte var sjuk och kan komma tillbaka till livet igen. Jag slutade med medicinen och efter någon vecka blev jag naturligtvis så sjuk att jag fick läggas in igen….

Narcissist och drömtolkning

Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.

Bipolär är en modediagnos

Skulle gå till en ny psykolog. Bara någon träff in så säger jag att jag tror att jag är bipolär. Mina vänner säger det och jag själv känner det. Jag hade då varit enormt sjuk i flera år och varit inlagd tre gånger. Hen säger nej nej, då hade din läkare sett det och du hade gått på lithium. Dessutom tycker jag att bipolär är en modediagnos. Jag sökte en privat specialist, fick direkt diagnosen och lithium mm. Det räddade mitt liv, jag har fått leva åtta år mer pga av det.

Ersatt mina föräldrar?

Inlagd första gången på psyk för svår depression och totalt sammanbrott. Fick svåra självmordstankar för första gången under just den sjukdomsperioden. På psyk frågar jag en kvinna och en man, som verkar sympatiska om de vill gå en promenad med mig varje dag. Jag var tvungen att ha med någon som kollade mig för de trodde jag var mer suicid än jag var. Men när jag sedan kom ut efter en vecka och kom åter till min psykolog så blev hen helt vansinnig. Hen var av den gamla skolan att allt beror på mamma och pappa. Jag har idag äntligen rätt diagnos, bipolär. Vi hade snackat, vridit och vänt om mina föräldrar i två år. Hen tyckte att jag varit duktig och befriat mig från dem och att jag verkade så glad och frisk. Hen blev kränkt av hela grejen och sade till mig att de två jag gick promenad med var en ersättning för min riktiga mamma och pappa. Att jag var dålig och inte kunde bryta mig loss mentalt. Hen slängde pennan på sitt block och stormade ut. Den sekunden lovade jag mig att aldrig öppna mig mer och sedan sluta.

Varför ringer du mig?

Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.

Ifrågasatte min diagnos

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.