Jag har alltid haft fetma eller övervikt genom hela barndomen, och det var något jag mådde mycket dåligt över.
När jag var 14 vägde jag 90kg och började svälta mig själv. 4 månader senare när jag var 15 var jag nere på 55kg eller något sådant, men fortfarande såg jag mig som ett monster.
När jag väl sökte hjälp blev jag utskrattad.
Det där var inte en ätstörning sa de, det var bara bra att jag gick ner i vikt. Samtidigt som jag spydde upp allt jag åt och grät av tanken på att sluta med näringsdrycker och börja med vanlig mat igen då jag skulle bli ännu större.
Jag gick ner lite till, och lite till. Men ändå var det bara ”bra” att (som en personal sa till mig) en liten tjockis går ner i vikt.
