”Jag tänker minsann inte tycka synd om dig, tycker bara synd om de som är bipolära eller har schizofreni! Eller tänk på de patienter som inte ens gått ut grundskolan.”

Överläkare vid vårt första möte, efter att jag berättat om min mångåriga depression med konstanta självmordstankar.
Jag hade själv inte sagt ett ord om att det var synd om mig.

Sa även ”Det är inte sjukligt [depressionen], det ingår i det mänskliga lidandet.”

Absolut, en kort tid/enstaka perioder- men givetvis är konstant depression i nästan tio år en sjukdom.

Hon avslutade abrupt lång sjukskrivning, fick absolut inte ens börja arbetsträna utan skulle genast gå till arbetsförmedlingen enligt henne.

Funkade såklart inte med mitt hälsotillstånd och tack och lov fick jag efter mycket tjat träffa annan läkare, som hjälpte mig och bad om ursäkt å hennes vägnar.

(Fick senare veta av annan personal att det var standard att patienter mådde sämre efter möten med henne.)

Idag har jag sjukersättning och det har räddat mitt liv.