Min kontaktperson på psykiatrin som skulle ge stödjande samtal och stöta mig till att kunna må bättre var flertalet gånger tydlig med att hon tyckte att jag inte borde plugga till sjuksköterska, vilket var mitt mål och dröm. Hon sa att jag inte borde jobba inom vården och absolut inte ha hand ansvar över läkemedel i mitt yrke. Även om jag försökte förklara hur jag aldrig skulle riskera att förlora min yrkeslegitimation pga att jag mår dåligt eller att jag ser stor skillnad på mina egna läkemedel och någon annans. Har aldrig ens provat narkotika, röka eller dricka alkohol. En kontaktperson på öppenvården borde stöta mig att gå mot mina mål och inte gång på gång påpeka hur jag aldrig skulle klara av att jobba som sjuksköterska och om jag mot förmodan skulle klara det tror hon jag skulle göra något så jag blir av med min legitimation. Jag kände mig redo att prova att börja studera och följa min dröm men hon gav råd att fortsätta vara 100% sjukskriven och typ bara gå hemma. Tog ett halvår sedan gick jag emot hennes råd och började studera. Pratade med henne efter studerat 1 hel termin på högskola 100% och mådde bättre än någonsin inte ens då kunde hon säga något positivt om mitt val att studera trots hennes starka avrådan att börja plugga. Även då skulle hon säga att ja men du lära aldrig bli klar du mår snart dåligt igen och om du skulle klara studierna klarar du inte arbetet sedan. Önskar att jag hade haft mod att våga säga ifrån och byta kontaktperson när jag mådde dåligt och behövde psykiatrin men vågade aldrig det. Stod bara ut med henne och hoppades att hon skulle sluta eller bli sjukskriven så jag kunde få en ny. Hörde av mig till någon chef eller reception och bad om att få byta kontakperson men fick svar att jag måste ta det personligen med kontaktpersonen vilket jag inte vågade.

Som tur är hittade jag stöd från boendestöd och andra insatser runt mig som trodde på mig. Så jag följde min dröm och började plugga till sjuksköterska. Studierna har räddat och hjälpt mig så jag nu mår mycket bättre. Från att kämpat nästan dygnet runt mot stark ångest till att jag varit självskadefri sen studiestart för 1 åt sedan och sällan har ångest på den nivån. Som tur är hade jag andra runt om som trodde på mig och peppat mitt annars hade jag aldrig vågat börja plugga på högskola och troligtvis inte mått så bra som jag gör.