Jag hade legat inlagd för både anorexi och bulemi från när jag var 13 år och haft psykiska problem sen jag var 10 år gammal
När jag sen var runt 20 gjorde jag ett självmordsförsök för jag såg ingen annan utväg. Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset efter att någon hittat mig utomhus och ringt ambulans och har då mitt psykiatriska läkarsamtal. Han frågar då om jag vill dö? Då sa jag nej för jag va livrädd för vad som skulle hända om jag sa ja. Får då svaret av läkaren att vad bra – vi ser detta som en liten fadäs och jag blir utskriven en timma efter. Jag blev alltså magpumpad och var helt borta 24h och vi ser detta som en fadäs utan inbokad uppföljning. Kände sån skam och otroligt oviktigt efter detta.