Jag va alltid uppe först. Svåra sömnstörningar pga PTSD och äs. Larmet går. Det springer personal till min ”granne”, all personal från alla avd springer dit. En skötare hade precis gått dit för att kolla läget innan rapport på morgonen. Personal leder ut henne från rummet. Hon ser svimfärdig ut. Jag går förbi. Där hänger hon i gardinstången. Tagit sitt liv. Jag försvann i allt. Men skriken som hennes barn skrek när dom kom ekar fortfarande i mitt huvud och synen försvinner aldrig från min näthinna.
Mamma kom och stöttade mig i det hela. Personalen stöttade varandra.
Det va fruktansvärt och kommer nog alltid va.