Opsynligas logga

Jämförde patienternas sår

Min historia med psykiatrin är lång och jag har erfarenhet av det mesta. En sak jag dock ofta tänker på är en händelse från bup’s slutenvård. Jag hade under den här tiden vak en del av dagen och personalen satt ofta och pratade med varandra samtidigt. En dag kom 3-4 personal och började prata högt inför mig och alla i korridoren om en patients självskadebeteende. De sa något i stil med att det var larvig att en patient fått vak på toa pga deras självskadebeteende och att läkaren då skulle ”ha sätt xx’s självskador när det var som värst”. Dvs en annan patients sår. Detta sas högt med namn i korridoren. Personalen sitter alltså öppet och jämför patienters självskador och värderar vilka som är värst. Detta satt kvar i mig hela vårdtiden och än idag.

Sjuksköterskan tyckte det var roligt

Jag var 17 år och tvångsinlagd på bup. Det var ren förvaring å ingen behandling alls..
En dag så skadade jag mej så illa att det nästan äventyrade livet.
Larmet gick å jag hade panik. Satt ihopkrupne i ett hörn. De lyfte upp mej på båren å det var folk överallt..
Jag var så rädd å ledssen..
Efter en stund så skulle jag köras ner till operation, var på en av sjuksköterskorna säger ” det är så roligt när det händer något sånt här så att man får använda sina kunskaper”…
Där låg 17 åriga jag som inte årkade mer å tänkte ”var detta roligt” å tog nästan det som en uppmaning att ”jag borde gjort bättre”.
Jag var helt förstörd. Efter ett par dagar så var det som inget hade hänt.. det blev förvaring igen å pratades knappt om det som hänt.

Avskiljd i 3 veckor

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning och självskadade, läkarna beslöt då att jag skulle tillbaks till psykakuten. Där hade en läkare bestämt att jag skulle avskiljas. Jag trodde själv att det skulle vara i endast nåt dygn men jag var fast inne i en sk lägenhet i mer än 3 veckor. Fick inte vara ute på avdelningen. Jag hade en personal inne hos mig för att se till att jag inte skadade mig där inne. Men jag själv fick inte då nån information till varför jag skulle vara där.

Självskada under permission

En gång när jag var inlagd så skulle jag ha permission och vara ensam hemma i någon timme. Jag förklarade för läkaren att jag inte vågade och att jag troligtvis skulle skära mig när jag kom hem. Han tyckte att jag ändå skulle försöka och jag åkte hem. Väl hemma självskadade jag och åkte in på akuten för att få det ihopsytt. När jag kom tillbaka till avdelningen någon timme senare fick jag skäll av en i personalen. ”Du kan inte hålla på och skada dig sådär, då kommer du inte få vara kvar här!” Jag skämdes och kände mig så liten och värdelös. Hade de bara lyssnat på mig så hade jag aldrig åkt hem och skadat mig.

Förklarades som uppmärksamhetsstörningar

När jag var 10år hörde mina föräldrar av sig till psykiatrin pågrund av mitt självskadebeteende, mina föräldrar blev ombedda att skicka bilder på skadorna så jag fick stå i bara underkläder medan mina föräldrar fotade mina sår. Psykiatrin gav besked att mina sår inte var tillräckligt djupa för att vara annat än uppmärksamhetsökande. Jag som gömt allt redan innan gjorde det desto mer. Jag spenderade hela min uppväxt med att lära mig gömma rakblad, dölja skador och ge sken av att vara glad. Ibland hittade mina föräldrar rakblad och straffade mig genom indragna aktiviteter eller liknande. När jag var 18år hamnade jag på slutenvården på grund av suicidförsök och självskadebeteenden samt att mina försök att dölja allting och prestera utåt slutat i att jag blev utbränd. Jag hade nyligen fått en autismdiagnos men läkaren på avdelningen uttalade att den inte var trovärdig utan att jag hade EIPS. Med det som förklaring skapade hon en bemötandeplan för personalen som baserades på att ignorera mig och att de i personalen jag verkade lita på inte skulle säga ett ord till mig. Jag fick inte någon information om detta utan plötsligt undvek alla mig. Såg man att jag var ledsen eller hade ångest stängde man dörren och gick. När jag inte kunde dölja blodet så la man skulden på mig och att jag förstörde personalens liv och fritid; trots att allt jag gjorde var att gömma mig eller spela glad och skämta för att inte få någon att känna dig illa till mods. Vid ett tillfälle när jag var på permission var enda alternativet att gipsa hela armen och dagen därpå försökte man gipsa hela den andra också men jag lyckades rymma från akutmottagningen. Läkaren sa att jag var ett förlorat fall och jag blev tillslut utskriven på grund av svår försämring och att jag som hon uttryckte det ”lika gärna kunde dö hemma”. Jag höll på och dö gång på gång året därefter. Man tog ett omtag och utredde mig för alla diagnoser det resulterade i att min autism kvarstod men utöver det även bipolaritet och ADHD samt en stor socialångest. Jag har inte EIPS och jag har aldrig haft det, inte för att det skulle spelat någon roll för en diagnos kan inte få ursäkta ett medmänskligt bemötande. Jag är nu 20år och jag mår bättre men mina ärr kommer alltid vara knöliga smärtande fysiska påminnelser om allt det jag önskat glömma. För oavsett om det var en 10åring med ytliga sår eller en 18åring med kroppen i gips så förklarades det genom uppmärksamhetsstörningar där vården, bemötandet och medmänskligheten kunde avsägas. Nu är jag 20år med kroppen full av ärr och läser till skötare för att försöka erbjuda den hjälp jag aldrig fick. För tänk om min kropp vore så gott som slät om vården fångat upp mig i tid och värderat mer än mina sårskadors djup i millimeter.

”skiter fullständigt i om du tar livet av dig”

Jag var inlagd inom slutenvården i min hemkommun. Hade smugglat in ett föremål och vi alla vet nog vid detta lag vad som skedde. Dagen efter hade jag uppföljningssamtal och då säger läkaren ” ja jag hade inte tänkt säga någonting men fan ta dig om du skadar dig igen så skiter jag fullständigt i om du tar livet av dig”..

Kan förstå att läkaren blev arg och att jag gjorde fel men tycker inte att den läkaren hade rätt att uttrycka sig så, saker och ting vart ju inte bättre eller enklare om man säger så.

Detta var x-antal år sedan, den läkaren är fortfarande överläkare och jag tänkte anmäla det till patientnämnden men det rann ut i sanden då jag visste att jag skulle ha med den läkaren att göra i framtiden då jag har ett behov av sluten psykiatrisk tvångsvård i perioder. Samt att jag tänkte att det kommer bli ord mot ord och vem skulle lyssna på mig ( vid det tillfället var det extremt dålig och oförstående vårdpersonal samt läkare ).

Den läkaren träffade jag på för ca 1månad sen då hon återigen skrev in mig enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) då vi inte kunde komma fram till en lösning och jag inte visste varken ut eller in. Fick dock ett fint och lugnt bemötande av den överläkaren vid detta tillfälle, men orden sitter ändå kvar.

Ingen informerade mig

Varje gång jag informerades om något alls när jag var inlagd så var de lika överraskade att jag inte redan visste. ”Va, har ingen berättat det för dig?” var så vanligt att höra att jag inte förstår hur de kunde fortsätta vara överraskade. Det var även ofta ingen kom ihåg att informera mig.

Lättare att bara göra det igen

När jag blev inskriven på avdelning fick jag mitt blod taget av en sjuksköterska. Väl på avdelningen kom en annan sjuksköterska upp till mig och sa att hon skulle ta mitt blod. Jag berättade att någon annan redan gjort det och hon sa att det var lättare att bara göra det igen än att hitta vad som hände med det förra. Sedan sa hon att vi skulle göra det senare den dagen och jag såg henne aldrig igen.

En viktsjukdom

Jag har haft en ätstörning under många år. Varit inlagd på en rad olika ställen däribland bup och vuxenpsyk. Det finns mycket jag har att säga men nu tänkte jag berätta om min erfarenhet av just vuxenpsyk. Jag hamnade på vuxen första gången precis när jag fyllt arton då jag var inlagd på bup men behövde flyttas över. Jag hade träffat läkarna på vuxen psyk redan innan där det förklarat att det skulle skriva ut mig nästa direkt när jag kom dit oavsett vad. Jag hade i den här perioden varit inlagd på bup i nästan 16 månader i sträck och knappt varit hemma på permissioner. Sagt som gjort, när jag kom till vuxen psykatrin blev jag utskriven efter 5 dagar, detta trots att jag var sjukare än någonsin i min ätstörning och mitt fysiska tillstånd var riktigt illa. Även läkarna på psyk tyckte jag skulle åka till akuten för de var oroliga men ändå skrev de av lpt och skickade hem mig o sa att det var ”mitt val”. Ca 1 vecka senare hamnade jag på sjukhus och var nära på att dö fler tal gånger. Efter en längre vårdperiod inom somatiken flyttades jag åter över till vuxen psyk. Där hade det bestämt att så fort jag nått ett visst bmi skulle tvångsvården avskrivas och jag skrivas ut. Så helt plötsligt en dag kom läkarna och sa att jag skulle skrivas ut helt utan förvarning. Jag hade fortfarande en sond och sondades dagligen för att få i mig tillräckligt samt att jag dagen innan inte ens hade fått gå ut i rullstol på promenad med personal. Men nu hade jag alltså nått en vikt och sonden drogs och jag skulle stå på helt egna ben. Jag hade ingen vårdkontakt utanför avdelningen vid den här tiden, ingen hade pratat med varken mig eller mina föräldrar om plan framåt. Det hade på inga sätt ens tänkt på en plan framåt. Jag skickades hem. Jag var livrädd. Min omgivning var livrädda. Nånstans i det här bestämde jag mig iallafall att lyckas hålla mig hemma till jul. Lyckades tjata till mig en behandling i öppenvården på ätstörningskliniken och klarade mig precis. Men det jag fortfarande tänker på är hur det hade gått om jag inte hittat den där motivationen? För hade jag fallit igen, vet ingen om jag hade överlevt. Det är ett mirakel att jag klarade det trots vuxen psyk. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att det kunde skriva ut mig utan minsta lilla plan. Jag hade fortfarande begränsad rörlighet i vardagen pga en sliten kropp, jag var beroende av en sond, jag hade ingen vårdkontakt eller uppföljande, men ändå togs beslutet? Det enda som spelade roll var alltså vikten. Det gör mig arg att det är såhär en del vård ser på ätstörningar. Att det är en viktsjukdom. Jag och hela min omgivning kändes oss väldigt svikna. Vi blev lämnade helt utan något och för mig kändes det som om dem bara ville bli av med ett problem och slippa ansvaret. För vad som hände när jag skrevs ut var inte längre deras problem. Det är så otroligt skadligt hur psykiatrin och sjukvården i allmänhet ibland ser på ätstörningar. Det kan få förödande konsekvenser och det måste ske en förändring! Jag har så mycket mer jag vill skriva men det här får räcka för nu.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.