När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.
Fick torka upp spyan själv
Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.
Frakturer i båda armarna
Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.
Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.
Vårdare tryckte ned patient
vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer
Diagnos undanhölls från patient
Det tog mig 6 år innan de utredde mig för min autism och ADHD, och det var inte för att de inte visste. Tvärtom, bakom min rygg har psykiatrin gång på gång noterat att jag var uppenbart autistisk + ADHD.
De struntade i att göra något även fast de visste. De sa inte ett ord till mig eller mina föräldrar.
Det var först när jag fick LPT som slutenpsyk krävde utredning som något hände.
Personalens bristande kompetens försvårar det för patient med autism
I och med min autism så har jag en hel del problem kring ljud, socialt bemötande och konsistenser på mat. När jag har varit inlagd för min anorexia nonchalerades mina ”preferenser” kring maten och jag blev tillsagd att sluta tramsa. Jag fick ofta svårt under matsituationer när personal talade otydligt eller otrevligt och kunde få ångestattacker av deras tonlägen, vilket försvårade den redan jobbiga situationen ytterligare. Hade personalen haft bättre koll på autism och samsjuklighet så hade nog mina tider inom slutenvården varit lättare
Läkaren trodde mig inte
Jag hatar att vara inom slutenvården det leder tyvärr ofta till tvångsvård men trots det så har vissa där gett mig en liten trygghet. Men efter en inläggning så läste jag en anteckning i min journal som jag och alla andra som läst det tyder på att den läkaren misstrodde mig. Och att den personen trodde jag ljugit i veckor för att sen ljuga under hela min inläggning. Det här ledde till att jag tappade det lilla förtroendet jag hade för slutenvården och psykiatrin i stort. Att jag hade lite förtroende innan är ett under. Det jag inte tror att den här läkaren förstod är att det här i slutändan bara drabbade mig. Ännu en inläggning på tvång för nu ville jag ännu mindre dit. Vågade inte öppna upp mig och nästa inläggning blev den otryggaste jag varit med om för jag vågade inte lita på någon. Dom skulle ju ändå inte tro på mig.
Trygghet på avdelningen
Jag är 18 år och har sedan i höstas varor mycket till och från på en slutenvårdsavdelning. På avdelningen jobbar det en hel del personal som inte bryr sig särskilt mycket om patienterna, som mest sitter med sina mobiler och även en del som säger rent ut sagt kränkande och förminskande saker. Jag som hade varit inlagd på bup innan (på en helt fantastisk avdelning men jättebra personal) kände mig så sjukt ensam och missförstådd på avdelningen. Men det är en skötare som behandlar mig som sitt eget barn. Varje gång hon jobbar sitter hon i timmar med mig och pratar, lägger pussel, spelar kort, ser till att jag går upp på morgonen, att jag äter och att jag inte skadar mig. Hon är helt underbar, och ser inte mig som min diagnos (till skillnad från många andra inom vården som bara ser min eips). Hon bryr sig genuint om sina patienter, och det var en så otroligt fin sak hon sa. Hon sa att hon inte brukar läsa så mycket i journalen innan hon pratar med patienterna och själva låter de beskriva sitt mående och sina svårigheter. Detta för att man lätt automatiskt bildar sig en uppfattning om en patient utifrån journalen och att det omedvetet påverkar sitt sätt att se på patienten. Jag är så tacksam för henne, hon ser mig som en person som råkar må dåligt och inte som ”hon med eips”.
Tvångsutskriven
Jag var inlagd pga krisreaktion. En läskig läkare ville ha möte och jag sa att jag inte vågade det utan tryggt sällskap. Jag fick inte välja och läkaren förklarar att han satt vårdintyg och att jag skulle isoleras pga att jag berättat för personal att jag försökt skada mig dagen innan. Jag fick panik och hamnade gråtandes på golvet och bad att få slippa. Jag har en traumatisk uppväxt med liknande bestraffningar. De lyfte upp mig på en brits för att köra mig till isolering och jag kunde inte vara still pga panik, då kom avd chefen och viskade i mitt öra att om jag inte skärpte mig så blev det bältning också. Då låg jag blickstill av ren överlevnadsinstinkt.
Jag hade panik ett dygn i isolering tills nästa läkare kom för bedömning. Hon bad om ursäkt, skrev i min journal att tvångsvård inte var hjälpsamt för mig. Efter ett bra samtal med henne valde jag ändå att stanna på avdelningen.
När den läskiga läkaren såg att jag var kvar men utan LPT så ”tvångsutskrev” han mig. Jag förklarade för honom att jag mådde likadant som när jag blev inlagd, och som när han skrivit vårdintyg och nu när han alltså skrev ut mig. Han sa att jag vägrade medverka i vård (mediciner) och att han inte kunde tvinga mig (utan vårdintyg) och att jag därför inte passade på sluten psykiatrisk avdelning. Han skrev i journalen att om jag sökte vård igen behövdes LPT för att kunna hjälpa mig.
En medpatient försökte packa ihop mina saker medan jag låg på golvet och grät. Jag hade ingenstans att ta vägen och personal kallade på läkaren och frågade vad de skulle göra. Då tittade han in och sa ”sätt patienten i en rullstol med sina grejer och kör ut till entrén och lämna där”. När jag sen låg och grät i entren ville psykakuten lägga in mig igen. De förklarade att den läskiga läkaren inte kunde skriva ut mig förrän nästa dag om annan läkaren skrev in mig.
Ingen polisanmälde övergreppen
Jag var 18 år och svårt sjuk, blev inlagd inom psykiatrisk heldygnsvård med jämna mellanrum och så hade det varit i flera år. När jag inte var på avdelningen vårdades jag på ett HVB-hem.
En skötare tog kontakt med mig på avdelningen, gav mig sitt nummer och sa att jag skulle ringa honom när jag skrivits ut. Jag förstod inte helt sammanhanget, om det var något som rörde hans roll som skötare eller ej. När jag skrivits ut ringde jag honom, det kändes säkrast att göra som han sagt. Jag var ganska tungt medicinerad, och att göra som vårdpersonalen sa var starkt inpräntat efter alla år av slutenvård. Det slutade med att vi var i hans lägenhet, han utsatte mig för sexuella övergrepp. Efter ett tag lyckades jag ta mig därifrån och tillbaka till HVB-hemmet, men vågade inte berätta för någon vad som hänt. Jag tänkte att det nog var mitt fel alltihop.
Kort därefter blev jag inlagd igen, till samma avdelning där han fortfarande jobbade. Att jag förvärrats i måendet hade att göra med övergreppet han utsatt mig för, att vården jag då fick innebar att vårdas av min förövare gjorde att jag betedde mig allt mer kaosartad med eskalerande självskador och suicidförsök. Han satt bland annat extravak åt mig. Han sa till mig att jag inte fick säga något, och att om jag sa något skulle han se till så jag inlåst på rättspsyk bland sexualbrottslingar.
Efter ungefär ett halvår av fler och fler inläggningar på avdelningen, kom det tillslut fram vad som hänt i ett samtal med en överläkar som jag litade på. Jag försökte berätta, men fick inte riktigt prata klart. Överläkaren blev upprörd och avslutade samtalet. Jag tänkte igen att jag gjort fel. Ett par dagar senare kom överläkaren in på mitt rum, sa att skötaren inte jobbade på avdelningen mer och gick sedan ut igen. Hen sa aldrig något mer om det hela. Ingen på HVB-hemmet tog upp det med mig heller, jag utgick från att de helt enkelt inte brydde sig eller att de skämdes över mig.
Den enda som över huvud taget benämnde det hela för mig var en annan skötare. Han sa till mig att det som skötaren gjort var fel, och att det också var fel av cheferna att förbjuda personalen att prata med mig om det. Jag är mycket tacksam för att han bröt mot det förbudet, det var den enda friska rösten i det hela.
I övrigt visste jag inget om hur de tänkte, vad de gjort eller inte gjort. I min journal skrevs en anteckning på två rader om att det framkommit att en skötare utsatt mig för sexuella övergrepp, inget mer.
Jag försökte glömma att det hela hänt, men mitt mående kvar kaosartat. jag blev runtflyttad mellan olika avdelningar och boenden och sågs som hopplös. Tre år senare mötte jag en annan läkare, som råkar läsa anteckningen i journalen. Hen reagerar och frågar mig mer om händelsen. Det blev första gången någon pratade med mig om det. Jag fick bättre hjälp kring det, och det hela ledde till att jag ville förstå mer om hur vården resonerat. Jag kontaktade överläkaren, hen berättade tillslut i ett mail att hen och en chef konfronterat skötaren. Han hade först nekat och sagt att jag hittat på, men så småningom erkänt det hela. Han fick sparken. Överläkaren mindes inte hur de tänkt kring polisanmälan mer än att det inte gjordes någon sån. Men de hade informerat mitt HVB-hem om vad som hänt. Jag lyckades även kontakta den som varit föreståndare för HVB-hemmet, hen mindes att de fått infon men kom inte ihåg vad de gjorde med det. Sammanfattningsvis var det ingen av alla dessa skötare, sjuksköterskor, socionomer, psykologer, psykoterapeuter och psykiater runt mig som pratade med mig om det som hänt, trots att de visste. Och då hade ändå skötaren ifråga erkänt vad han gjort.
Jag har ingen aning om fall jag orkat med att göra en polisanmälan, men jag hade velat få frågan och få veta att någon varit beredd att stötta mig i det. Jag hade velat att någon tydligt och spikrakt förklarat för mig att det som hänt inte var mitt fel. Jag hade velat få berätta vad som hänt och få rätt hjälp med att hantera det. Jag hade velat känna att professionen slutit upp runt mig och stod på min sida.
Faktum är att vårdens tystnad var det som fick mig att känna mig mest värdelös. Med tiden kunde jag i någon mån förstå att skötarens stördhet var något som drabbat mig utan att det var mitt fel. Men att professionen medvetet agerat som de gjorde var svårare att förklara på något annat sätt än att jag inte varit värd att hjälpa. Den där tystnaden kan jag fortfarande ha mardrömmar om. Drömmar i stil med att jag ligger fast i ett brinnande hus, brandkårspersonalen kommer fram, tittar på mig och så går de ut igen. Ingen av dem säger något.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
