På sociala medier och på tv. När man hör om psykisk ohälsa så säger man alltid: ”Sök hjälp, det finns hjälp att få”. Jag har alltid tänkt, att de snackar så mycket skit. Har ropat på hjälp så länge. Vart är hjälpen? ”Vad är det för hjälp du vill ha?” Är svaret. Som om man är en börda och inte kan ta emot hjälp. Jag har ju inte ens fått det jag eftersökt. Fått mediciner och diagnoser. Man känner sig så förvriden och maktlös. Precis som i en dysfunktionell relation där man är i underläge och i detta fall har psykiatrin har det narcissistiska övertaget. Man har inte mycket att säga till om, allt bara snurrar runt i ens eget huvud. Ingen att bolla med på evigheter så det blir bara ett större och komplexare nystan för var dag. Man  hinner ruttna bort snart. Så hemska känslor kopplat till ett fördärvat liv. Och så förväntas man ta tag i sitt eget liv, för det är det enda som finns kvar. Men man är oförmögen att göra det… och fortsatt ingen som bryr sig. Men ja, det finns ju hjälp att få. Antar jag…