Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin kan förstå vad som är fel. Jag har blivit erbjuden samtal med livscoachningsfokus (endast fokus på materiella saker som bostad och kapital) och i grunden tror jag att det är en jättebra grej att stötta patienter i att bygga upp ett hållbart liv (åtminstone ur ett materiellt perspektiv) eftersom jag inte kan neka till att det är en förmildrande omständighet att slippa oroa mig över mat på bordet och tak över huvudet. Det är dock inte allt. Jag blir helt stum när vårdpersonalen konstaterar att jag ju har det stabilt och tryggt omkring mig, så det ”finns inget att göra här”, trots återkommande inläggningar på slutenvården.

Socioekonomiska faktorer är viktiga att ta hänsyn till, men jag skäms så för att jag är på en sluten avdelning när jag faktiskt har ett fint hus och familj, eftersom jag får känslan att jag inte är önskad på avdelningen. Jag som har det så bra borde ju klara mig själv.

Som om det är helt omöjligt att ha pengar på kontot samtidigt som man är tom i själen.