Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Kronisk migrän och suicidprevention

Jag har kronisk migrän, förutom min psykiska ohälsa. Migränen är ofta väldigt svår, och smärtan kan ofta kännas värre än att dö. Detta har psykiatrin väldigt svårt att förstå. Och vid ett tillfälle låg jag inlagd på en särskild suicidpreventions plats, där alla smäller i de tunga dörrarna, pratar högt och det är lysrörsljus.
Självklart lyckas jag då få ett rejält migränanfall, och ligger nästan och kräks, och trots att jag har särskild migränmedicin för akuta anfall, så hjälper inte den.
Jag ber upprepade gånger om att få komma till ett rum där jag kan ha det tyst och mörkt. Men personalen vägrar. Till slut så frågar de överläkaren, och han vägrar han också.
Istället ställer han ett ultimatum: Antingen ligger du kvar på suicidpreventionsplatsen, eller så skriver du ut dig.
Jag är alltså så pass sjuk psykiskt att man behöver hålla särskild uppsikt över mig för att jag inte ska ta mitt liv, men man är ändå beredd att låta mig skriva ut mig och då eventuellt riskera mitt liv, trots att jag bara bad om förståelse och hjälp, för min fysiska ohälsa.
Jag tycker att det är sjukt att man inom den psykiatriska vården inte tar någon hänsyn till att människor med psykisk ohälsa även kan ha fysisk ohälsa.

Personal skyddade inte mot våldsam manlig medpatient

Jag är inlagd samtidigt med en man, som alla andra patienter, inklusive jag tycker är lite obehaglig.
Vid ett tillfälle när jag står och pratar med en manlig skötare, kommer denna man fram till oss och vill avbryta vårt samtal i vanlig ordning. Jag blir irriterad på honom, och ignorerar honom, och plötsligt känner jag en rejäl smäll på överarmen.
Jag blir både överraskad och rädd, och fräser ifrån till mannen, som just slagit mig hårt på vänster överarm. Mannen blir skogstokig och måste hållas fast av skötaren från att attackera mig ännu en gång.
Trots att skötaren ser vad som händer, och att jag får blåmärken av mannens slag, så får mannen inte någon konsekvens. På avdelningen är det förbjudet med våld, enligt reglerna som står fasttejpade på en garderob i varje rum, och det kan leda till utskrivning. Men mannen får vara kvar på avdelningen och flyttas inte heller. Han slår kvinnlig personal på samma sätt, utan att det leder ens till en tillsägning.
En annan kvinnlig patient tafsar han på. Och inte heller det leder till någon form av konsekvens. Jag är livrädd för mannen resten av vistelsen på avdelningen. Och detta var förra året, 2020, på ett universitetssjukhus. #MeToo kanske inte hade lyckats ta sig in innanför de tjocka väggarna?

Sadistisk sjuksköterska

Jag var inlagd på en slutenvårdsavdelning, och mådde mycket dåligt. Jag var djupt deprimerad, hade svår ångest och var i det närmaste psykotisk. Den manlige sskan som jag ska berätta om, hade ett mycket märkligt sätt. Han var lynnig, och betedde sig trevligt ena stunden, för att i nästa stund bli kall och obehaglig.
Jag misstänker att han tog anabola steroider, då han såg ut som en body builder och var väldigt biffig. Plus hans oerhört lynniga sätt.
Sskan lade sig i min medicinering, och ville bestämma över min vid behov medicin, trots att jag var ordinerad den, av överläkaren. Han började vägra ge mig den enda lugnande, icke-beroendeframkallande, sprutan jag hade varje dag. Han sa att jag har ”fixa idéer”, och förvägrade mig den när jag bad om den, trots att jag hade svår panikångest.
Han påstod att överläkaren inte ville att jag tog den medicinen, då jag hade liknande preparat som stående medicin. Han sa att det var skadligt för hjärtat, och att ingen ville ta på sig ansvaret för om jag dog. (Vilket var märkligt i första hand, om det nu var så skadligt, varför blev jag beviljad den injektionen?) Jag var alltså inte viktig, utan det viktiga var att ingen blev anmäld, om jag dog av för mycket medicin, som läkaren själv ordinerat.
Vid ett tillfälle gav han mig ”ett val”, som han uttryckte det. ”Antingen fortsätter du med de lugnande du har stående, eller så får du sprutan en gång om dagen.”
Han beslöt sig alltså för att leka doktor och bestämde sig för att ändra min ordination av läkemedel och hälsade överläkaren att jag hade ”gjort mitt val”. Och överläkaren lät honom bestämma.

En annan av alla sjuka händelser han utsatte mig för var i det närmaste sadistisk. Jag väntade på att få höra ett besked från en läkare, och hade väntat enda sedan ronden på morgonen. Sskan var den som skulle ge mig beskedet. Jag hade svår ångest över beskedet, som skulle komma att påverka mig och min vård.
Min anhöriga kom på besök under besökstiden, och vi frågade upprepade gånger om han kunde komma och lämna beskedet när min anhöriga var närvarande, så att jag skulle få stöd i det hela.
Han vägrade. Jag satt med panikångest hela besökstiden, från klockan 14.00-19.00 och höll min anhöriga i handen, som en livboj för att jag inte skulle drunkna av den konstanta panikångesten.
Oavsett hur mycket vi bad att han skulle komma och lämna besked, så brydde han sig inte om det.
När besökstiden närmade sig sitt slut, vid 19.00, så kom det in 2 stycken manliga skötare och talade om att besökstiden var slut, vilket var mycket konstigt, då det aldrig hände vanligtvis. Den ena av skötarna var mycket biffig och såg också ut som en body builder, och de var mycket fientliga och betedde sig som dörrvakter, som ville kasta ut min anhöriga.
Min anhöriga försökte en sista gång att få sskan att komma, men igen fick vi ett nekande svar.
När min anhöriga gått väntade sskan ännu en timme på att lämna beskedet, som om han ville dra ut på mitt lidande så mycket som möjligt. När han äntligen behagade komma var jag i upplösningstillstånd.
Jag frågade varför han låtit mig vänta så länge. Han svarade att han hade tänkt ge mig beskedet nu, vid 20.00 på kvällen. ”Varför berättade du inte det när min anhöriga var här?” Han tittade föraktfullt på mig och svarade: ”Äh, du regredierar bara när hen är här.” Jag hade gråten i halsen. ”Gillar du att se mig lida?” Då såg han bara ännu mer föraktfullt på mig och gick sedan därifrån.
Han återkom ofta till att jag ”regredierade” då min anhöriga kom på besök. Han var den enda i personalen som sa sådana saker till mig, och det han anspelade på var att det var när min anhöriga kom, som jag grät och var sårbar.
Jag vågade helt enkelt inte gråta när inte min anhöriga var där.

Det sista händelsen jag ska berätta om för att ge ännu en inblick i hur macho han var, var när jag vid ett tillfälle dissocierade, och var på väg in i köket för att ta något att skada mig med. Dörren till köket stod av någon anledning öppen, och om jag försökte ta min i köket när dörren var öppen vanligtvis, så brukade alla andra skötare eller sskor putta/leda mig därifrån. Men han bokstavligt talat LYFTE mig ut. Han tog ett mycket hårt tag i mina överarmar, så att det var blåmärken länge efteråt, och bar iväg med mig, (trots att jag är en vuxen kvinna, som inte väger som en fjäder), och satte ner mig en bit därifrån.
Jag blev ännu mer skräckslagen i dissociationen, och förstår fortfarande inte varför han var tvungen att demonstrera sin makt så tydligt. Som om jag vore en vikt i en tyngdlyftningstävling.

”En sådan stor risk får inte tas”

En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.

”ADHD hade synts på dig”

Min första kontakt med psykiatrin skedde när jag var 10 år gammal, och sedan dess har jag haft mer eller mindre regelbunden kontakt. Jag fick diagnos på diagnos utan att någonsin känna att det täcker in alla problem jag faktiskt har i vardagen. Vid flera tillfällen tog jag upp frågan om ADHD på BUP, men det blev inget av det, varför vet jag inte. När jag som 18-åring tog upp det hos läkaren på vuxenpsykiatrin hade hon bestämt sig så fort hon hade hört att jag hade bra betyg i grundskolan. ”Bra betyg betyder att du inte har ADHD. Och om du hade ADHD så hade det synts på dig”. Jag bytte läkare. Men det var bara min kurator som tog mig på tillräckligt stort allvar för att sätta mig i kö för utredning.

Jag hann få sju diagnoser innan jag fick en ADHD-utredning och ADHD-diagnos som 19-åring. Det ska inte behöva ta nio år att få rätt hjälp.

Runtskickad och bortglömd

Jag hade gått hos BUP sedan jag var ungefär 13 år för ångest,  depression och misstänkt personlighetsstörning. När jag fyllde 18 skulle jag remitteras till vuxenpsykiatrin för vidare vård. Jag blev inte remitterad dit, utan hamnade på min vårdcentral istället.  Genast när jag kom till vårdcentralen fick jag höra att mina problem var alldeles för grova för att de skulle kunna hjälpa mig på vårdcentralen och hänvisade mig till vuxenpsykiatrin. Jag söker mig dit och får vänta i över 1 år innan jag får träffa en psykolog för att göra en utvärdering. Efter det mötet tar det ytterligare 6 månader innan jag får träffa en läkare. Väl hos läkaren pratar vi bland annat om mitt  problem med mardrömmar, sömnterror som jag har flera varje natt och ger mig sömnbrist. Efter 15min hos läkaren får jag utskrivet beta blockerare. Han säger därefter adjö. Utan att ha diskuterat orsaken till mardrömmarna eller mina andra problem- han rusade bara vidare. 20 min totalt får jag prata med läkaren. Och får bara hastigt utskrivna piller. Som jag sedan ser efter egen research att de inte alls går ihop med mina andra mediciner eller hälsotillstånd. Jag söker mig då istället till en privat mottagning. De gör en intensiv utredning och det visar sig att jag har ADHD samt bipolär sjukdom. Den privata mottagningen remitterar tillbaka mig till vuxenpsykiatrin efter att jag fått mina diagnoser för att de ska kunna ge mig det stödet jag behöver. Vuxenpsykiatrin skriver i min journal i april månad att jag ska få träffa en läkare i juli månad. Men där är inget datum inskrivet. Månaderna går och jag väntar på att få en kallelse. Det blir november, och jag har fortfarande inte blivit kallad. Att jag ännu lever är ett mirakel jag får tacka min familj och mina vänner för.

Känner mig oönskad inom psykiatrin

Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin kan förstå vad som är fel. Jag har blivit erbjuden samtal med livscoachningsfokus (endast fokus på materiella saker som bostad och kapital) och i grunden tror jag att det är en jättebra grej att stötta patienter i att bygga upp ett hållbart liv (åtminstone ur ett materiellt perspektiv) eftersom jag inte kan neka till att det är en förmildrande omständighet att slippa oroa mig över mat på bordet och tak över huvudet. Det är dock inte allt. Jag blir helt stum när vårdpersonalen konstaterar att jag ju har det stabilt och tryggt omkring mig, så det ”finns inget att göra här”, trots återkommande inläggningar på slutenvården.

Socioekonomiska faktorer är viktiga att ta hänsyn till, men jag skäms så för att jag är på en sluten avdelning när jag faktiskt har ett fint hus och familj, eftersom jag får känslan att jag inte är önskad på avdelningen. Jag som har det så bra borde ju klara mig själv.

Som om det är helt omöjligt att ha pengar på kontot samtidigt som man är tom i själen.

Förminskad och misstrodd

När jag sökte akut till en psykiatrimottagning våren 2013 led jag av extremt svår utmattningsdepression, svår panikångest, och klarade inte längre av att leva.

Min man följde med mig för ett första möte med en psykiatriläkare och en behandlare. Jag var extremt ljus- och ljuskänslig, vilket jag hade meddelat i förväg på telefon. Till det togs ingen hänsyn. När jag berättade att starka stimuli, såsom ljud och ljus gav mig så starka och långvariga panikångestattacker att jag inte klarade av det, så ryckte de mer eller mindre på axlarna.

Jag skulle kunna berätta en en rad horribla erfarenheter där, men nöjer mig med att i min första berättelse beskriva detta första besök. Det började med att jag blev starkt misstänkliggjord; aldrig hade de väl hört talas om att någon blev extremt ljud- och ljuskänslig av utmattningssyndrom? I själva verket visste jag redan att det inte var så ovanligt, och blev chockad över hur de kunde angripa mig redan på tröskeln av vårdapparaten.

Och de fortsatte strax, och satte in stöten på skuldbeläggande: hur kunde jag göra det så svårt för min man? Och varför behövde jag ha honom med mig? Var jag inte självständig nog att klara mig själv? Läkaren och behandlare bortsåg därmed ifrån vad de redan visste om mig, dvs att min ljud- och ljuskänslighet var så otroligt stark att jag knappt kunde vara i dagsljus. Vanliga gata- och trafikljud gav mig sådana starka panikångestattacker benen bara vek sig under mig. Jag behövde alltså hjälp bara för att ta mig till psykiatrimottagningen.

Eftersom jag också sedan tidigare har haft många erfarenheter av rasism inom vården, så ville jag ha med mig min man som stöd (men just den aspekten berättade jag inte om, eftersom det säkert skulle ha kunnat uppfattas som ”provocerande”).

Det första samtalet, som jag hade hoppats kunna hållas kort, blev utdraget till nästan två timmar. Då var jag helt slut, efter att ha blivit ifrågasatt och ”kritiserad”. Man upprepade flera gånger att man inte riktigt trodde på att jag verkligen led av utmattning – trots vad jag hade berättat. Snarare antydde de av att jag led av tvångsföreställningar och inbillning. Ljus och ljud var inga farliga saker, och så var det med det.

Något de hade lovat mig inför det första besöket, var att jag skulle få hjälp med den oerhört starka ångesten. Men psykiatriläkaren skrev endast ut den mildaste dosen av Atarax, vilket endast marginellt mildrade den vilda ångesten under ca 40 minuter. När effekten klingade av, började ett panikångestanfall som, med vissa vågor och dalar, höll i sig i nära ett dygn.

Detta var mitt första möte med psykiatrin.

Injektionerna ges i rumpan

Jag var LPT:ad och hade fått ordinerat injektioner. Jag är väldigt blyg av mig inom slutenvården, det tar ett tag innan personal kan få mig att prata avslappnat, och det har blivit att jag knyter ann till någon enstaka och känner mig trygg med hen och otroligt otrygg med de andra.
Injektionerna ges i rumpan, vilket kanske är rimligt med tanke på att det är en stor muskel, och av säkerhetsskäl för patient är det två personal med. Jag får lägga mig på mage på britsen, och så drar ssk:n ner byxan så att hela rumpan visas. För dem är det väl inget konstigt, som ssk har du nog sätt mer och värre, men som blyg, otrygg ung vuxen som inte har något val, är det hemskt. En ssk gjorde det snyggt, hen vek ner byxan minimalt och tycktes förstå att det var integritetskränkande. Men de andra? Nä.
I och med LPT hade jag inte mycket att säga till om. De gick från en injektion till tre/dag, och när jag i panik sa att jag inte ville, med gråten i halsen, fick jag som svar av ssk:n : du är på LPT. Gör det frivilligt, annars blir det tvångsinjektion.
Sedan tackade hon mig ”för samarbete”, men det kändes mer som att hon tackade mig för att hon slapp tomultet med att ev behöva hålla fast och så. Det kändes som att jag istället hade behövt ett förlåt.