Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Misstrodd

Under en av mina inläggningar inom vuxenpsyk tog jag en överdos.
Hamnade på somatisk avdelning i fem dagar pga akut leversvikt och var nära att få en levertransplantation. Varför det tog sex timmar innan de skickade iväg mig efter de upptäckt händelsen är för att arbetsledaren inte trodde mig.

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Nekad vård på akuten

För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Vad hände med tystnadsplikten?

Under ett av mina läkarmöten på vuxenpsykiatrin lyckades jag framföra att jag mår lite sämre än vanligt. Inget farligt, men lite sämre allmäntillstånd bara.

Läkaren frågar om jag vill bli inlagd men jag säger nej, hen frågar även om hen ska ringa mina föräldrar och förklara att jag mår sämre men jag säger nej då jag inte vill att någon annan ska prata om mitt mående med mina föräldrar. Så vi kommer överens om att jag säger till de istället så får jag säga det viktigaste.

En kvart efter att jag kommit hem efter mötet kommer mamma inspringandes i panik, hon har tagit taxi från jobbet, tio minuter senare kommer även pappa, han är stressad. Jag frågar vad som händer varpå de svarar att min läkare har ringt och sagt att det tydligen är riktigt dåligt och att folk från psykiatrin är påväg hem.

Strax därefter kommer mycket riktigt två personer, en sjuksköterska från öppenvården och en som jobbade i slutenvården. De förklarar att de måste lägga in mig så jag får se till att följa med de. (Och ja, jag är fullt medveten om mitt mående och mina behov och jag behövde inte läggas in.)

Jag får en panikattack, två okända människor bara klampade in i mitt trygga hem och vill tvångsinlägga mig pga läkaren som varken håller vad hen säger eller talar sanning. Vad hände med tystnadsplikten?

Det hela slutade som tur var med att mamma bad om att få prata med läkaren igen och hon förklarade ännu en gång med samma ord jag använt om att jag klarar mig och behöver inte bli inlagd. Då förstår läkaren och ursäktar sig till mamma. Jag fick dock aldrig någon ursäkt av hen.

Jag kände mig så fruktansvärt liten och obetydlig då, ingen lyssnade på ett ord jag sa, men när mina ord kom från mamma hörde de.

Det är så sjukt.

Låtsas vara heterosexuell

Är bisexuell, växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang och mådde dåligt över att inte vara normal. Som 19-åring fick jag vård för anorexia och depression. Tre gånger vågade jag mig på att berätta om min sexualitet och hur det påverkade mitt mående. Två gånger fick jag till svar: ”vetenskapen har bevisat att det är normalt så det är inget du behöver må dåligt över”. Som om jag hade bett dem att bota mig och göra mig heterosexuell, men det var ju inte det jag bad om. Eller som om min skam skapats av dålig logik och inte hur jag behandlats av människor. Tredje gången undrade en psykolog hur jag kunde vara bisexuell och vara i en relation med min pojkvän, och började prata om att jag kanske borde göra slut.
Där och då bestämde jag mig för att aldrig prata om det igen.
Jag har inte funderat över min sexualitet på många år utan bara tryckt undan det, men när jag hörde om den här hemsidan så kom det tillbaka. Jag har låtsas vara heterosexuell i flera år, för att det är enklast så, och för att jag är rädd för att man varken kan eller vill hjälpa mig att hantera det.

Man vinner inte mot psykiatrin

Jag varnar, detta är mörkt..
Och det är svårt att skriva om..
Jag far hemskt illa över detta, även om det var flera år sen det hände..
Och även om jag vet att jag var otroligt sjuk, far jag fortfarande illa över detta..
Jag ger bara min egen bild av detta, och vill inte ha problem med någon för att jag skriver det här..
Jag har varit, i mina, och många andras ögon, orättvist frihetsberövad under flera år, Jag vet folk som kanske haft det ännu värre.. Psykiatrin kan vara en hemsk plats. Så jag ställer inte detta över någon annans historia.
Jag och min familj har gråtit floder över detta i vilket fall..
Frågan jag ställer mig är hur kunde detta hända mig?..
Och hur vården skyller allt på mig, och själva är de onåbara..

Jag har haft perioder då allt funkat i min tillvaro, men också hemska, brutala perioder utan motstycke..

Det börjar så här..
Jag var inlagd inom psykiatrin. Mina föräldrar skjutsade mig efter att jag förberett att bränna mig själv på Bol, och skriva Free Tibet på en skylt framför mig, som den första europé som gör något liknande det de gör, för landet Tibet, under ockupation av Kina..
samt tänkte jag skänka alla mina pengar till en familjemedlem med dålig ekonomi.. skrev det också..
Mina föräldrar kom dock på mig..
Efter många år av psykisk ohälsa, kom jag in i ett psykotiskt och ohållbart, hemskt tillstånd. Jag sprang fram och tillbaka i mitt rum och dunkade huvudet i väggen, hade kramper i hela kroppen, och Jag ringde mina föräldrar var femte minut för att veta att de var okej.. Jag trodde att rymdskepp skulle komma o hämta dem, och att de skulle torteras i evighet, samt trodde jag att Jorden skulle lämna solen, och att det var mitt fel.. allt höll på och upplösas, och svarta former flög runt i mitt rum, och försökte skada mig, och jag trodde jag skulle förlora min själ.. Jag höll på att tappa förståndet. Och min självkontroll. Jag fick höra av röster jag då hade konstant, från kanske 20 olika osynliga individer att jag var tvungen att skada någon för att rädda både min familj, och jorden..
Att tillägga är att jag aldrig i mitt liv har skadat någon.. innan och efter detta.. Jag är en gammal hippie, som springer runt och sprider glädje och kärlek. Och det är så folk känner mig. Ingen som känner mig skulle någonsin kunna tro att jag skulle skada någon med mening, men jag ringde iaf min far och syster, då läget var mer än kritiskt och jag höll på att tappa självkontrollen, och sade att nu är jag väldigt labil, och är en risk för mig själv och andra.. Ni måste göra något, innan något hemskt händer.. Min syster och far ringde in till psykiatrin, och berättade vad jag hade sagt.. De hade pga mitt tillstånd redan vak på mig, men det var en personal som satt vak.. Denna personal gick på toaletten och glömde att be någon ta över, straxt efter att min syster och far ringt.. Jag går helt sonika ut ur rummet som i trans. Går in i rökrummet, och lägger en tröja jag har i handen, om halsen på en äldre medpatient.. Det hela känns som ett tv-spel, och jag förstår efter dagar av hallucinationer, inte att detta är på riktigt.. först när mannen ligger ned och lyfter sin hand mot mig, så ser jag hans skakande hand med en ring på, jag ser på ringen, och jag grips av panik.. Detta är på riktigt.. Jag släpper mannen som ligger på golvet, och springer in på mitt rum.. Jag står och tittar, och försöker ta in vad som just hänt.. De hittar honom inom vad som känns som några sekunder, och de släpar iväg honom för att tvätta honom och kolla till honom. Jag börjar skrika hur är det med ….  Hur är det med honom!? Jag har aldrig i mitt liv skadat någon så.. Jag tror på kärlek och harmoni och vänskap.. De håller mig undan honom, och jag får inte vara där.. Jag tycker om denna man.. Genuint.. Jag tror på Peace Love and understanding, och denna man är kristen, och lyckoönskar alla människor hela tiden, att Gud ska vara på deras sida och så.. Detta är hemskt.. Jag hade aldrig gjort något som detta om jag varit frisk.. i rätten vill de få mig att säga att jag inte var mig själv.. Att detta var inte jag.. Då jag är livrädd för detta uttalande, vilket menar på att jag skulle varit besatt skrämmer mig utav bara helvete, både att ha varit, vara eller bli det.. och då jag självcecurerar mig själv, säger jag inte detta.. De beskyller mig istället för att ha slutat för att jag blivit äcklad av denna man, och blodet. som om jag vore en hemsk psykopat utan samvete, eller helt oempatisk och ond.. kommer till detta senare. Men jag upplever att de målar upp en bild av mig som absolut inte stämmer.. Mer och mer. Jag har i rättegångar fått gräva i detta, om och om igen, och de har bett mig att minnas detta hemska. Och de har förvrängt historian. Det har tagit år för mig att lära mig hantera detta minne.. och tycker fortfarande det är jobbigt  att skriva om, och vill få allt rätt.. Och det har varit jättesvårt för mig att sluta dömma mig själv..
Det var först efter det hände, som jag förstod att detta var på riktigt.. Efter detta inträffat fick jag ett möte med en polis.. hen har en pärm med bilder på mannens skador, och jag mådde dåligt, och for illa.. Hur kan jag ha gjort något sådant, frågar jag mig själv om och om igen.. Polisen frågar om hen ska ta bort några sidor åt mig, så jag slipper se det hela.. jag frågar om det påverkar, eller har någon inverkan över den rättsliga biten, minns inte exakt mina ord, men hen säger att det gör ingen skillnad.. Efter detta så frågar hen mig varför jag gav mig på denna man.. jag hade ju ingen aning och är fortfarande i chock, så jag sade att därför att han var äldst.. För polisen kräver ett svar..

Senare i rätten, inför varje möte, så möter jag mannen jag skadat, och kramar honom.. och han kramar mig.. Han skylde på min medicinering, och jag på vården.. Jag hade ju ringt vården, och sagt till.. Jag är en fara för mig själv och andra.. Min familj är hela tiden med mig, och stöttar mig.. De vet liksom jag att det brustit i vården, och framförallt i kommunikationen Men jag döms för detta.. Jag fattade någonstans att det fanns en risk då jag var sjuk, och jag bad om vak. Hade de haft en person på vak, hade detta aldrig hänt..
Både jag och denna man skyllde på vården.. Och han vill ha pengar i ersättning från vården..
Man sätter inte en personal på vak vid en farlig människa, och hen ska absolut inte gå på toaletten utan att meddela någon som byter av.. Jag beskyller inte hen, men jag är ledsen att jag fick skulden..
I rätten sade de att jag slutade strypa denna man för att jag kände mig äcklad av hans blod.. Var i helvete fick de det ifrån? Jo från papperna jag inte ville se, då det var för tungt att se.. Det skulle inte inverka sa polisen.. De målar upp sin egen bild. Så smidigt för dem..
Min far gjorde vad han kunde, och fick tag på en framstående advokat, och bad honom om råd..
Man vinner inte mot psykvården sade han.. Så var det.. Vården kan inte ha fel.
Då måste de anmäla sig själva antar jag.. jag är ingen rättslig expert..
I vilket fall
Efter att detta inträffat, släpper de mig i april, då jag mer eller mindre är frisk.. och släpper mig som om ingenting hänt.. och jag inväntar en rättegång som ska vara i november.. Jag åker till Mongoliet med en vän, för att träffa en shaman, en riktig, vars, yrke gått i arv sen tio generationer tillbaka.. en stor resa, för att för gott bli av  med mina problem som varit med mig sen år tillbaka, fast översättningen är katastrofal. Problemen som varit med mig, ibland större, ibland mindre fortsätter… och sen blev det Korea där en vän bor, tillsammans till Japan, och sist åker jag själv till Thailand, och får en fruktansvärd psykos igen.. Alla guesthousets hundar sov bredvid mig. Åtminstone Fem stycken.. Jag ligger i vattnet och tittar på rymdskepp, och öppnar upp transdimensionella dörrar i mitt rum, till olika universum.. Och grannöarna spelar musik för mig, samt träden.. Jag är dock i detta inte farlig för någon denna gång..
Men mår väldigt dåligt.. Jag böjer och vrider på universum, och besöker en massa planeter.. och ser igenom min mun, och hör musik från hela universum, medans det håller på att kollapsa.
Alla livsformer från andra galaxer skyller på mig, och jag blir konstant lurad, och är i oerhörd förvirring..

Jag kommer hem till Sverige själv, trots att familjen nära på, åkt till Thailand för att hämta mig.. Jag träffar min moster, och blir mer eller mindre direkt frisk.. Jag är med familjen, någon jag känner och lyckas vakna ur min psykos.. Jag har rättegången, och livet fortsätter.. i början nästa år är jag hos en nybliven flickvän, och kan inte sova på flera dygn, som så många ggr tidigare, men försöker låsa in mig på rummet och ta två kartor Imovane, för att göra slut på eländet, och letar efter vassa föremål att avsluta mitt liv med..
Min syster och flickvän beslutar att ringa det mobila teamet.. och jag är därefter frihetsberövad för år framöver.. De sätter mig efter förflyttning på en avdelning som är rättspsykiatrisk, men skickar upp mig på en vanlig avdelning, och ner på rättspsykiatrisk igen.. om och om igen.. varje gång jag flyttas, får jag tio minuter på mig att plocka ihop mina grejor.. Detta är omöjligt, så saker hamnar lite varstans i förråd.. när jag går ut för att titta på klockan i korridoren på natten när jag vaknar, då jag tappat bort min klocka, skriker de till mig att gå in på mitt rum, och pekar.. När man ber om hjälp, sitter sju personer o tittar på tv, de tittar på varandra, tills någon suckar och reser sig upp.. Alla ser ut som dörrvakter.. Det är en hemsk och oförlåtande miljö.. som känns som om den är byggd för att man ska lida. Det var dock en o annan person där som var snäll.. Men man är helt totalt inlåst.. bara en korridor att gå i.. och så är det i månad efter månad.. Det finns ett team som gör utflykter med patienterna, men bara några timmar om dan,  några ggr i veckan.. dessa människor som ansvarade för detta var underbara.. Men detta team finns vad jag vet inte längre..
Jag flyttas dock efter en tid till en bättre plats, och då min syster efter på våren, för första gången får se mig utanför byggnaden, står hon med en bukett blommor till mig, och gråter, hennes underläpp skakar, hon försöker att inte gråta, men det går inte, och jag som har fått gjuta mig själv till sten, för att gå igenom detta helvete, fäller också en liten tår.. Glömmer aldrig detta.. Min Familj har varit med mig genom alla svårigheter.. Jag tackar dem så för det, de skulle följt mig till månen och tillbaka om så krävdes.. Jag är nu nästan helt fri, men detta kommer hänga med mig länge.. Det var aldrig meningen att jag skulle skada mannen.. Är så ledsen för detta.. Och vill bara ha fred och frid nu, för alla.. Vill så väl, och ändå allt detta.. Kram

Skaffa pojkvän så löser det sig

Det här hände för ca 2 år sedan.

Jag besökte en överläkare på vuxenpsykiatrin i min stad för att få min sjukrivning förlängd. Jag är sjukskriven för depression, bulimi och ångest och har varit det i olika grad de senaste 10 åren. När jag kom in till hen så sa hen direkt att hen hade läst min journal och undrade vad hen kunde hjälpa till med. Jag svarade att sjukskrivningen behövde förlängas och sen ville hen att jag berättade hur jag hade det idag. När jag berättade att jag hade mycket ångest så avbröt hen mig med orden ”om du går ner i vikt så skulle du må mycket bättre”. (Jag vägde då ca. 110 kg) Jag sa att jag redan försöker att göra det för att mina knän ska göra mindre ont och att jag gör det på ett hälsosamt och väldigt försiktigt sätt pga att jag har bulimi och inte vill att den ska förvärras. Till svar fick jag: ”VA!! Har du en ätstörning? Hur länge har du haft det?” Jag hade då haft bulimi i 9 år och fick kontinuerlig samtalshjälp för det, vilket står i min journal. Hen gick vidare med att fråga: ”Vill du verkligen gå ner i vikt då?”  Detta efter att jag nyss hade berättat att jag har bulimi!!. Jag hade då redan lyckats gå ner 5kg på ett hälsosamt sätt vilket jag berättade.
Då sa hen: ”Ja, men om du skaffar dig en pojkvän så ska du se att allt löser sig. För du är väl heterosexuell??” Jag försökte förklara för hen flera gånger att det inte fungerar så att man automatiskt mår bättre bara för att man är i en relation.
I slutändan så gav hen upp diskussionen om att ha pojkvän och förlängde sjukskrivningen. Jag gick därifrån både arg och fruktansvärt kränkt bla. eftersom hen hela tiden hade ifrågasatt om jag verkligen hade provat att göra si eller att göra så. För om jag nu hade gjort det varför hade det då inte någon effekt på mitt mående?
Jag anser att det visst har haft effekt eftersom jag ”bara” hetsåt och kräktes 2-3 gånger dagligen då i stället för, som förut, 7-8 gånger dagligen. Det har gått väldigt sakta men framsteg har jag ju gjort.

När jag träffade min samtalskontakt tog jag upp det som hände på mötet med överläkaren och hen sa bara ”du är inte den enda som har sagt det här om hen”, men jag tror inte att det hände något utav att jag berättade för när jag blev kallad nästa gång för att förlänga sjukskrivningen igen så hade jag fått en tid till samma hemska överläkare. Jag ringde då till sekreterarna och begärde en tid till en annan läkare eftersom jag hade blivit så kränkt av hen förra gången.

Jag kunde inte tro att en läkare i dagens samhälle kunde vara så okunnig och ignorant och speciellt inte en ÖVERLÄKARE!!

Berättar om sig själv

Jag berättar för min samtalskontakt om konflikterna som jag och min sambo brukar ha. Konflikterna är hemska; vi kastar saker, jag självskadar och vi är våldsamma mot varandra så att grannarna ringer polisen. Jag behöver verkligen hjälp för det här.

Min samtalskontakt kommenterar det med att hen blir så trött på sin partner ibland och att de tjafsar om hushållsarbetet. Att hen berättar det hjälper mig inte ett dugg, istället känner jag att hen inte alls tar mig eller mina problem på allvar! Jag vet att andra också bråkar, men jag är där för att prata om mig och få hjälp för mina problem.

Måste man vara självmordsbenägen?

2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa  jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade  fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.