Jag har kronisk migrän, förutom min psykiska ohälsa. Migränen är ofta väldigt svår, och smärtan kan ofta kännas värre än att dö. Detta har psykiatrin väldigt svårt att förstå. Och vid ett tillfälle låg jag inlagd på en särskild suicidpreventions plats, där alla smäller i de tunga dörrarna, pratar högt och det är lysrörsljus.
Självklart lyckas jag då få ett rejält migränanfall, och ligger nästan och kräks, och trots att jag har särskild migränmedicin för akuta anfall, så hjälper inte den.
Jag ber upprepade gånger om att få komma till ett rum där jag kan ha det tyst och mörkt. Men personalen vägrar. Till slut så frågar de överläkaren, och han vägrar han också.
Istället ställer han ett ultimatum: Antingen ligger du kvar på suicidpreventionsplatsen, eller så skriver du ut dig.
Jag är alltså så pass sjuk psykiskt att man behöver hålla särskild uppsikt över mig för att jag inte ska ta mitt liv, men man är ändå beredd att låta mig skriva ut mig och då eventuellt riskera mitt liv, trots att jag bara bad om förståelse och hjälp, för min fysiska ohälsa.
Jag tycker att det är sjukt att man inom den psykiatriska vården inte tar någon hänsyn till att människor med psykisk ohälsa även kan ha fysisk ohälsa.