Jag utvecklade ätstörningar i tidiga tonåren. Man märkte det tidigt men jag stretade emot desto mer folk var på mig, lärde mig nytt vartefter och eftersom jag inte var psykiskt stark nog att ta strider eller prata om det så blev det endast bara mer hemligheter. Jag längtade efter att någon skulle höra mig, men ångrade mig direkt efter. Jag slogs med tankarna, men också ville jag ju göra rätt (med rätt menar jag det som omgivningen tyckte).
Jag kämpade i flera år. Mot slutet av tiden som minderårig började jag också få övrig ångest som inte hade någon direkt koppling till maten. Flyttade hemifrån. Började hetsäta och spy. Ljög för alla. Tror ännu idag det inte finns så många människor som vet hur det faktiskt var. Min dåvarande terapeut ville att jag skulle fylla i matdagbok, vilket jag skämdes mera över än min egen existens. En gång då jag hade berättat om en episod då jag hade gått på buffé bara för att jag skulle kunna spy efteråt, satte hen sig med datorn och villa räkna ut exakt hur många kalorier jag hade fått i mig innan kompensationen… I mitt huvud lät det mest som hen ville få mig att inse att jag ljög, eller att det inte var så farligt som jag trodde. Jag svarade inte. Ville mest gråta och springa därifrån för att gömma mig under ett stort täcke och aldrig någonsin visa mig för någon igen. Jag vågade sist och slutligen inte prata med hen om något alls, och nämnde egentligen ingenting sanningsenligt igen angående maten efter det. Hen gissade min vikt när jag inte berättade det själv, och jämförde med sin egen där hen skulle behöva gå ner i vikt. Kan säga jag aldrig känt mig så patetiskt i hela mitt liv. En som gissar jag väger mindre än jag gör och där har människan som ska hjälpa mig mage nog att säga sin egen vikt och vad hen har för BMI och varför hen ska gå ner i vikt.
En annan gång slutade jag med en medicin som hjälpt mig men det triggade gamla hetsätningstankar och episoder just pga kraftig hunger. En vårdare berättade åt mig på avdelning att ”du väljer ju själv vad du stoppar i munnen”. AJJ VAD?
Till slut kommer tanken vare sig man vill eller inte: Lika bra att vara tyst och reda upp egna problem, då kan jag i alla fall försöka bearbeta skammen och känslan av äckel utan att någon har en åsikt.
