Jag har atypisk anorexi vilket menas med att jag inte är underviktig men har alla andra symtom. Jag insjuknade när jag var 12 år, idag är jag 18 och är fortfarande inte frisk. Anledningen är att samhället hela tiden konfronterar mina ätstörda tankar pga min ”normala” vikt. Jag är en person som inte bryr mig om hur min kropp ser ut, och igentligen älskar jag kurviga kvinnor. Men samhället tryckte ner tjocka lilla 13 åriga jag så pass så att jag än idag krigar för mitt liv mot anorexin. En utbildad dietist på en ätstörningsenhet gav mig tips för hur jag skulle gå ner/ hålla mig på en låg vikt, när, vad, hur osv jag skulle äta. Detta precis efter att jag berättat att jag inte tror att jag kan bli frisk, eftersom att jag är stor. Ätstörningar är redan en tävlingsinriktad sjukdom, men jag har tvingats ”stå på mig” och ”bevisa” att jag är tillräkligt sjuk till alla för att bli tagen seriös och faktiskt få hjälp, trots att jag själv inte tror på det. “Fatphobia” existerar överallt, även bland oss sjuka, mot oss sjuka. Jag tycker att det är viktigt att se oss normal, eller överviktiga människor med anorexia och förstå hur mycket svårare det kan vara för oss, då våra tankar blir bekräftade av omvärlden ständigt.