Upplevelsen att ses som ett problem och inte en människa har varit något som jag upplevt extremt mycket under mina inläggningar på den psykiatriska slutenvården.

Att bli pratad över huvudet. Jag är mitt i ett breakdown och mår som sämst. De håller fast mig och ska ge mig en injektion och hör bara hur personalen skriker till varandra saker som ”dra ner hans byxor” ”hämta bältessängen”. Bara att ta till dessa tvångsåtgärder är fruktansvärt för patienten (i det här fallet mig), men de hade väl iaf kunnat försöka prata med mig? Och om de nu känner att de måste göra dessa saker, led då MIG igenom det. Skrik inte åt er medpersonal vad de ska göra. Tror att mina upplevelser hade varit betydligt mindre traumatiska om de istället sagt med lugn ton saker som ”Nu kommer jag dra ner dina byxor och ge dig medicin” eller ”vi kommer flytta över dig och lägga dig i bälte”. Så klart hade det fortfarande varit otroligt jobbigt, men det hade kanske inte varit like traumatiskt

Försökte skada mig när jag låg i bälte och fick höra ”sluta lölja dig” från personen som satt brevid

När jag blev flyttad till en ny avdelning och när jag pratade med läkaren på den nya sa hen ”Ingen annan ville ha dig” och målade upp en bild om hur snäll hen är som tagit emot mig. Denna läkare är dessutom den värsta läkare jag någonsin träffat och hen har sagt så många saker till mig som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud

Flera olika tillfällen då jag skadade mig inne på mitt rum och en personal kom in, hen tittade på mig, suckade, och vände sig sedan om och stängde dörren och gick

Att känna sig som ett problem och inte en människa var en daglig upplevelse inom slutenvården