Han mår dåligt och går till vuxenpsykiatrin där de avfärdar hans egna tankar om vad som kan vara fel. De ger honom bara antidepp som inte hjälper.
Till slut går de med på att göra en bredare utredning. Men kommer inte fram till något. För min bror mår sämre och missar bokade tider. De gör ett försök att nå honom och sen inget mer. De släpper det helt.
Han får en snedtändning och hamnar på sjukhuset. Psykakuten behåller honom över natten och släpper honom sedan, utan någonstans att ta vägen. Han hade inte sin nyckel eller plånbok. Han drev omkring på stan iklädd sjukhuskläder som stank urin. Tur att han hade mobilen iallafall.
Sen sämre igen. Tagen av polisen och tvångsinlagd utomlands. Och sen tvångsinlagd här hemma. Läkare som utredde och kom med tunga mediciner. Men när de trodde att medicineringen fungerade – för att han blev ”bättre” – visade det sig att han inte tog medicinen alls. 
Min bror var tvångsinlagd i månader. En massa olika teorier om vad det kunde vara som orsakade allt. Medicinering som gav hemska biverkningar. Att vara inlåst fick honom att må sämre. Läkare som inte kan prata med sina patienter som att de är vuxna människor, som verkar totalt oförstående inför att någon kan bli upprörd över att bli LPT:ad. En frisk människa som frihetsberövandes på obestämd tid och fråntogs självbestämmande och rättigheter skulle väl också bli arg, ledsen, fientlig? Men det ses som patologiskt när en person med psykisk sjukdom inte är glad och tacksam över LPT. 
Och sen när de äntligen släpper ut honom, efter flera månader, har han fortfarande ingen diagnos. Mediciner som skadar kroppen utan att hjälpa sinnet, och så en tid till samma vuxenpsykiatrimottagning som gav upp på honom innan. 

Jag har aldrig känt mig så grym som när jag tvingade in min bror på akuten när han tagit en överdos. För jag visste att efter att de vanliga läkarna var färdiga med honom skulle han hamna på den slutna avdelningen igen. Han överlevde men blev skadad av ”vården” istället.

Jag var trött på de ljusa sommarnätterna och valde att gå ner i källaren och lägga mig på golvet där för att få lite mörker. Mamma hittar mig på golvet och blir livrädd. Hon ville att vi skulle åka till psykiatrin och jag gick med på detta.

Väl på psykiatrin så frågar läkaren om min situation och om jag hade några hallucinationer. Jag berättar om min psykos som jag hade för många år sedan samt att jag hade haft en hörselhallucination för ett antal månader sedan. Mamma förklarar även sin oro och som vanligt så tror dom blint på hennes ord och ignorerar mina. Läkaren ger mig LPT. Jag har vid senare tillfälle läst i journalen och såg då att läkaren skrivit att jag hade syn- och hörselhallucinationer (när det i själva verket var en enstaka hörselhallucination för ett antal månader sedan) samt att jag trodde mig vara jagad och förföljd av människor och organisationer (detta var hur min psykos urartade sig, men det var för MÅNGA ÅR SEDAN).

Jag får sitta på LPT i någon månad. En annan läkare sade till och med rakt ut att jag inte uppträtt psykotisk vid mina möten med honom men dom släppte mig ändå inte. Jag var inte ett dugg psykotisk. Det fanns verkligen ingen grund för ett LPT. Dom släppte mig inte heller helt efter LPT:et utan konverterade det till ÖPT. Jag har ÖPT än idag.

Detta är inte det första LPT:et som jag hamnat på helt obefogat. Det har hänt flera gånger tidigare.

Jag var inlagd på lpt på en psykiatrisk avdelning och hade en ångestattack. Mitt i kommer en sjuksköterska in och börjar prata och säger bla ”du kan söka dödshjälp”. Jag blir helt paff och säger bara ”ja men tack så mycket för tipset” och då säger hon att ”jag kan inte hålla på och dalta med dig”. Min ångest blir bara värre och när jag berättar för en annan personal vad hon precis sa får jag höra att ”hon skämtar ju bara”. Hon sa inte det på ett skämtsamt sätt och dessutom är det så otroligt opassande att säga det till en suicidal patient.

När jag som 17 åring var inlagd på slutenvården så mådde jag extremt dåligt och blev arg då det var en del av min problematik. Men istället för att lugna mig rullar de in bältessängen och spänner fast mig. Sedan rullar de mig igenom två vuxenpsykiatriska avdelningar, utan att berätta vart vi ska, tar mig till en avskiljnings avdelning och avskiljer mig i ca 8 timmar. Varav första timmen jag låg helt bältad, för att sedan bli släppt, och sen bältad igen. Till slut hade jag fått 3 injektioner, 2 bältningar och en avskiljning från morgon till kväll. När jag sedan ska tillbaka till avdelningen kunde jag inte stå på benen och behövde hållas i av två skötare för att inte ramla.

Jag har varit på massa olika typer av slutenvård man kan tänka sig.
Jag har blivit tvångsmedicinerad, tvångssondad och bältad så många gånger att jag är rädd. Har fått ptsd av vården.
Varje gång jag hör ordet slutenvården så får jag panikattacker och spänner mig så mycket i kroppem att det gör ont och hypväntilerar och gråter

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.

Efter ett högljutt bråk med min pojkvän hörde någon mig säga ”jag orkar inte” innan jag gick ut till loftgången för att få frisk luft och vara ifred en stund. Jag menade inte att jag inte ville leva eller skada mig själv. När polis kom frågade de om jag ville åka till psykakuten, vilket jag svarade nej på. Jag förstod inte att det handlade om ifall jag samtyckte frivilligt, dvs. LPT.

När polisen såg piller på golvet som jag tänkte ta för att kunna sova blev de väldigt ställda, trots att jag förklarade att det var Lergigan för sömn (som de inte kände till). På psykiatrin upplevde jag att polis, skötare och sjuksköterskor betedde sig konstigt mot mig och jag kände mig felbedömd och obekväm. Läkaren jag senare träffade var däremot lugn och förstående och lät mig åka hem efter samtal och hjälp med sömnmedicin.

Händelsen har varit svår att bearbeta och jag vågar idag knappt gå till vårdcentralen eftersom det står LPT i min journal.