Opsynligas logga

Lurad – Att bli bestulen på livet

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

”inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare”

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

”det enda jag fick var en tid till Öppenvården”

I december nu åkte jag till psyk med polisen och hade inte varit där på 2 månader. under dessa 2 månaderna har jag mått sämre. speciellt tvånget har blivit värre och fått nya tvångstankar. berättade för läkaren om allt detta och blev hemskickad.

En vecka senare till psyk med polisen igen och blev hemskickad direkt av en annan läkare som var dryg fast jag hade varit vid tågstationen.

2 dagar senare stannade en polisbil vid mig på natten och frågade hur det var och sa att jag hade sån ångest och började gråta. de tog mig till psykakuten fast jag inte ville. hade inte kontaktat någon denna gg eller sagt något till nån annan. ingen visste jag var ute. en reserv jour satte lpt sen nästa dag på eftermiddagen tog läkaren på avdelningen bort lpt och sa bara ”vi får se hur det är imorgon” och efter helgen pratade jag med en överläkare och fick åka hem.

Allt är exakt likadant som innan jag kom hem. det enda jag fick var en tid till Öppenvården. jag har ingen hjälp eller medicin och det har varit såhär ett tag nu.

Polishandräckning

Ett trauma för mig var att bli hämtad av polisen när de skulle ta in mig på LPT. Jag mår fortfarande dåligt av detta och får stresspåslag när jag ser en polisbil.

Överläkaren ringde chefen

Jag är utbildad läkare, men har även flera psykiatriska diagnoser som gjort att jag upprepat behövt slutenvård. Under en lång inläggning valde överläkaren att på eget bevåg ringa min chef och berätta att jag tvångsvårdades på psykiatrin, helt utan min vetskap. Hen ansåg nämligen inte att jag någonsin borde få jobba som läkare. Jag fick reda på vad som hänt via kollegor på sjukhuset och anmälde. Jag fick till slut rätt, det bejakades att överläkaren brutit som sekretesslagen. Men hen fick inga påföljder. Jag däremot, förlorade min tjänst.

Från LPT till ingen kontakt

Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.

Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.

Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.

Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.

Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?

Bältning blev rutin, krävs inget läkarbeslut

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

”Kände mig så förminskad och förnedrad”

Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.

Personal kletar tuggummi i patients trosor

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många historier att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.