”Om du inte är missbrukare, hemlös eller våldsam så kan vi inte hjälpa dig”
Bokstavligt vad jag fått höra nu i flera år när jag sökt till psykiatrin. Det faktum att hela livet håller på att gå omkull och det är bråk hemma i princip varje dag som kan vara i flera timmar, det spelar tydligen ingen roll för vi klappar inte på varandra och går inte på droger. Vad är det för idioti?! Det är väl klart folk till slut hamnar i sådana situationer av ren desperation för man får ju inte hjälpen när man väl vågat be om den.

Jag har varit inskriven förut i flera år men sitter nu efter oerhört mycket kämpande i kön igen, där jag varit i flera år igen… Jag ville ha behandling för min ptsd. Tog ett år av frenetiskt kämpande innan psykiatrin ens gick med på att träffa mig. Vid det laget var min energi borta och jag kunde inte längre lägga samma fokus på behandlingen. Medicin däremot erbjuds det snabbt, till mig iaf, fast jag alltid varit tydlig med att jag inte vill käka massa piller. Vänner som vill ha medicin har tvärtom problem – de vägras medicin.

Alltså jag blir galen. Inget jag säger tas på allvar, alltid är det bara rutiner hit, rutiner dit, allt är bakom en byråkratisk tejp, känslan, mänskligheten är helt borta. Jag upplever att vården, och däribland psykiatrin, bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens vara ärlig med vården, för de tolkar ju allt som de vill och jag är ärligt talat LIVRÄDD för att bli tvångsinlagd. Det är något jag fruktar mer än döden. Helt sjukt när det kommit till en sådan nivå. Jag har gett upp på om vården. Jag får mer hjälp av att söka info på nätet och umgås med folk i liknande sits.