Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.
Inte fått hjälp i tid
jag är rädd att j inte klarar mer har inte fått rätt hjälp i rätt tid j tycker inte att vården har någon vård för cptsd kvinnor som blivit utsatta för hemska trauman klarar ej av att skriva mer ingående …psykvården är ett kaotiskt h…. med alla olika svåra tillstånd på samma ställe o många läkare o vårdare verkar både aggressiva o svåra mentala tillstånd även de.Hemsk känsla …j vill inte mer
37 års kamp med psykiatrin
Detta är min historia inom psykiatrin: Jag söker frivilliga psykiatrin som 19åring Mitt liv hade varit tufft så länge jag kan minnas Jag hade då ett självskade beetende och ätstörning Men visste inte att det hete så eller vad det borde på Jag hade en barndom som utåt såg bra ut Men jag tag bort min känslor totalt Nu i efterhand har jag genom Dbt fått svar på varför jag tog bort mina känslor tidigt Ja det var för att överleva Och jag hade på olika sätt när jag fick min Dbt behandling redan varit inom psykiatrin i över 30år Och lite enkelt förklara Jag psykiatrin bryde sig inte Iallafall inte dom flesta Finns undantag Psykiatrin har tvingat mig till många olika saker Tex var inlag på vård avd psy och blev tvingad att gå ut själv Jag försöker verkligen att förklara Jag fixar inte det själv tyvärr Och jag gjorde inte det Jag tog överdoser många olika tillfällen när jag tvingade ut från avd psy där jag var inlagd Till sist kostade jag för mycket pengar pga hamnade ofta på intensiven och någon chef överläkare på hela sjukhuset Sa till psykiatrin hon får inte gå ut själv Och då fick jag inte längre gå ut själv Men fick även vak på avd Det var inget jag behöver Tiden gick och jag tror nog att många försöka hjälp mig Men inget hjälpte mig Var även 7år på ett behandlingshem utan någon form av behandling Ren förvaring och dom på behandlingshem tvingade mig att ta förtidspension och tiden gick Jag hamnade djupare och djupare in i min ätstörning och självskade beteende Och jag förstod ingenting igentligen Fick ofta höra om du gör så här tex en medicin eller ECT Men igentligen prata ingen på psykiatrin med mig ordentligt Jag fick en adhd diagnos ca 20år efter jag frivilliga kontakt psykiatrin Men då när utredningen var klar och man konstatera adhd Fick adhd medicin Men inget mer Visst medicin hjälp mig att koncentrera mig bättre Och jag tänkte det är väl så här Inget mer att göra trots adhd Ja tiden gick Sen äntligen blev jag erbjuder en behandling Dbt Klart jag ville Och jag börjar Dbt och det hjälpte mig mycket Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt Som jag haft i ca 35 år Men det som var bäst igentligen var att Dbt teamet behandla mig som en människa Dom lyssna på mig och tog mig på allvar Och jag fick också lite hjälp med mina trauma Jag fick hjälp att förstå Inget som hänt i barndomen var mitt eget fel Jag var barn och jag fick också genom min terapeut i Dbt hjälp att få lite mer hjälp med min adhd En pegasus utbildning Men när Dbt var klart Så tycker jag och min terapeut i Dbt Att jag behöver mer hjälp från psykiatrin Och vi pratade tillsammans med min läkare i psykiatrin på min ordinarie psy mottagning Och läkaren lovade mig bla en trauma behandling och stödsamtal vb och i början gick det bra Jag fick även en utredning till och landade i lätt atisum dignos Sen börjar kaoset åter Jag skulle minsann inte ha en trauma behandling och inga fler stödsamtal Jag skulle bara fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin Men om livet inte fungerar Då söker man hjälp Det lärde jag mig i Dbt Så jag tog upp kampen själv Men till sist så tycker min läkare i psykiatrin att jag skulle flytta till ett LLS boende Jag sa nej och jag kämpade i omgångar på lite olika sätt Tog hjälp av en vanlig läkare Ja 2 ggr 2 remisser Men det struntade psykiatrin i Men nu äntligen har jag fått en kontakt person inom psykiatrin som jag tycker är bra Men det är mycket i livet som är koas och jag förstår inte mig själv Så bra Varför jag gör som jag gör Och har mycket tankar Allt är mitt eget fel För varför bryts sig inte någon om att lyssna på mig utan att jag behöver ta en kamp hela tiden Jag står även i kö för en trauma behandling Men är livrädd och mycket besviken på psykiatrin och jag har på något viss kämpat i över 37år med psykiatrin och innan psykiatrin min barndom var det heler ingen som bryde sig om mig Och jag får ofta höra i olika sammanhang Du ser så kompetent och välmående ut Men inte många försöker först min situation och när jag försöker förklara allt koas inom mig All stess oro sorg ilska mm Jag är nu livrädd att jag aldrig kommer må bättre Jag behöver inte må bra helt och hållet Jag vill bara få mer ro i huvudet och minder stess oro Och våga släppa på mina kontroll behöv Men hur vågar man det Och hur vågar man börja bli den person Man nog är Hur vågar man ta bort sin mask och hur vågar man börja lita på folk och hur vågar man på rätt sätt återhämta sig Det tyck vara svårt När man ständigt få kämpa själv med allt När jag ber om hjälp Så lyssna på mig Och gör så med alla människor Jag hoppas än att jag kommer må bättre på lång sikt Men många saker i livet är för sent och tänk om jag fått bättre hjälp från början Jag vet ej längre om jag kommer orkar kämpa och det nu blir ännu mer saker som jag behöver kämpa för Jag ville bara när jag sökte psykiatrin frivilligt bli lyssna på och så blev det inte Har nog provat all medicin det finns inom psykiatrin Både frivilliga och fått på tvång Och inget har hjälp mig och jag börjar bli gamal Först tog mina anhöriga mina drömmar ifrån mig Sen fortsatte psykiatrin göra det Är mitt liv inte värt något Jag har aldrig gjort någon brot eller tagit droger eller skadat någon annan Och utåt har det nog set bra ut Men vad gör man inte för att fungera normalt och när man sen inte orkar längre själv Tar mod till sig Söker hjälp men det blev inte så bra Jag önskar ingen att behöva gå genom det jag gjort och gör till viss del
”Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa”
Vart ska jag ens börja…
Har kämpat i 10 år nu. En kamp och upplevelse som förmodligen inte hade behövt bli så djup, om jag inte hade blivit gravt felbehandlad när jag behövde hjälp.
Sommaren 2014 drabbades jag efter akuta turer inne på psykiatrin, av något som heter depersonalisation, en kronisk overklighetskänsla som är som att leva fången i sin egen kropp. Det är ett försvar. Att kroppen spelar död- Och det försvaret har fastnat, jag har stannat där sedan dess. Då jag blev psykiskt nedbruten.
Det finns inte mycket kunnighet inom området vilket försvårar hela situationen ytterligare och allt hänger då på en själv ännu mer.
Det börjar sakta luckras upp något inom mig, på något sätt, på senare tid. Små små fragment av minnen ifrån mitt liv innan allt som hände, kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas då det gått så många år av detta mardrömstilstånd, det har gått i ett, som om jag är kvar där och stampar i gjyttjan.
Detta symtom fick jag pga den höga stress och trauma jag utsattes för inom psykiatrins slutenvårdssytem, det är ett symtom som krigsskadade ofta hamnar i pga C-ptsd- en diagnos jag än idag inte ens har fått på papper eller diagnostiserad, trots att signalerna varit så tydliga och starka och jag inte kunnat jobba alls på tio år.
Mina föräldrar är högutbildade och min största dröm var ju att också få ett liv där jag kan använda mina styrkor. Jag trodde aldrig det kunde gå så snett.
Jag ska berätta för den som orkar läsa, jag lämnar ute vissa detaljer då det blir för mycket och för långt.
Jag var 21 år, kom in 2014 för att få hjälp. Det var första gången jag kom i kontakt med psykiatrin. Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa. Om att världen såg ut såhär. Jag sökte pga att jag rasade i ångest efter en kärleksrelation som tagit slut.
Men jag blev alltså istället för hjälpt, försämrad i PTSD, emellan deras psykiatriska väggar, och var nära på att mista livet då jag även fysiskt började ta slut som resultat av felbehandladet. Av mediciner och omänskligt bemötande. Jag var en skör tjej då mina föräldrar är skilda, hade behövt någon som satt ned och lyssnade på mig. Men jag bombarderades istället i första hand med medicin, och därmed med ännu er medicin. Det slutade med 35 tabletter om dagen m.m. trots att jag sa att jag inte klarar mer.
Jag var en mjuk och otroligt snäll tjej, som aldrig ens tog alvedon, aldrig hade haft kontakt med psykiatrin innan, knappt doktorn. Var frisk som en nötkärna i övrigt och ville alltid alla väl. Föräldrarna skilsmässa och vårt förflutna hade kommit ikapp mig, därav min höga ångest i min egen avslutade relation.
Men psykiatrin var den sista droppen.
Ju mer tabletter desto sjukare och mer akut blev mitt tillstånd. Det var mitt i sommaren, träffade sammanlagt 42 läkare på 6 veckor, och allt missledande bemötande i form av okunniga och inkompetenta personer (skötare med vita rockar) som tog sig rätt att slänga ur sig sina åsikter. De betedde sig tillslut som odjur i takt med att min ångest eskallerade. Jag kräktes och kräktes, grät efter hjälp och de bara glodde på mig som om jag var ett ufo och tvungade på mig ännu mer medicin tills mina ögon började rulla. Deras brist på värme och hur man handskas med person i kris var brutal.
De tog sig makten att skada mig genom nonchalans, men också verbalt och fysiskt maktutövande.
Ingen inom systemet jag berättar för tycks förstå, då de endas möter med att ”ja det är din upplevelse”. Men ingen av dessa var ju där och såg vad som pågick. Ingen har civilkurage. De som såg hade makt och kunde göra vad de ville för att förgöra mig i min utsatthet och automatiska underläge.
Jag har inte vågat sätta min fot i närheten av akuten sedan dess pga rädslan över att processen ska eskalera och bli den samma igen. Varje gång jag inte kan sova, dvs varannan natt, skriker jag att jag kommer bli plågad av dem igen! Och hamnar i total skräck som att jag återupplever allt på nytt. 10 år och samma sak upplever jag än idag. Än idag får jag sitta och vänta på stöd och behandling. Just nu har jag inte ens en doktor. Jag sitter helt utlämnad med detta för 100e gången.
Det finns en läkaren som räddade mig. Han tog sig ann mig när det hade gått riktigt riktigt illa i slutet av den sommaren. Men skadan var ju redan skedd då han inte var på plats och var på semester under tiden traumat pågick. Den övriga personalen hade redan hunnit sätta klorna i en.
Han var en enda person i ett helt system som försökte. Han har varit min läkare i 10 år men gick nyligen i pension. Man har inte mycket kontakt med sin läkare. Så jag har övrig tid, till största del kämpat ensam med följderna av traumat, tillsammans med min mamma. Men haft som trygghet denna läkare i bakgrunden då han förstod. Han har skonqt mig ifrån det han kunde. Jag är honom evigt tacksam för det.
Men, jag har ju inte riktigt kunnat skapa nya minnen, eftersom jag blev så sjuk och istället behövt kämpa varenda dag med min överlevnad pga konsekvenserna som följer i form av trauma. Ett tillstånd jag aldrig hade kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Jag var en frisk, vacker sprudlande tjej.
Man känner att man ropar från den djupaste av hål. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig. Fel att säga att man behöver hjälp eftersom det bara slår tillbaka till en i form av ointresserade svar eller en näve mediciner. Så många inom detta vårdsystem frågar ”vilken hjälp är det du vill ha egentligen?” Vadå egentligen? Den jag aldrig får????
Så många de använder hemska typer av stratergier för att förminska en och få en att verka överdiven, eller när man ringt i desperation på nätter då man inte erbjuds behandling, så har det funnits folk som säger ”men vad vill du att jag ska göra kl 04 på natten?” Alltså har inget där inne blivit bättre sedan 2014. Det är samma typ av institution fortfarande. De lägger på luren i ens öra när man gråter och är utom sig. Jag ringer inte dit längre.
Vad menar dem med allt detta? Hur ska en ung traumatiserad person i kris med så hög ångest och förtvivlan- mer än att utrycka sin smärta- veta vad man ska svara på en sådan fråga? Det har jag ju upprepat så många gånger! Jag är livrädd och behöver en duktig, komplex psykolog som kan sätta sig in i mitt komplexa mående.
Vart är min behandling? Vart är psykologerna? Är det mitt fel så som de får mig att känna?
Har aldrig fått någon riktig upprättelse för det som hände mig. Det har drabbat mig och min mamma. Ingen annan. Vilket inneburit hemska konsekvenser för mitt liv, ekonomiska, fysiska och psykiska. Jag har förlorat min ungdom, mitt liv. Men jag kämpar för att bli jag igen. Varje dag.
Vården tar inte sitt fulla ansvar. De skyddar sig själva, stigmatiserar och avhumaniserar till en siffra, en bricka i systemet. Besvikelse efter varje samtal, att de inte har något att erbjuda pga läkarna och psykologerna nu har slutat. Annat än medicin.
Jag har resurser och skall ta vara på dem, säger dem. Men hur ska jag göra det när jag blev sjuk? När jag lever i skräck som kväver mina förmågor? Hur ska jag ta mig fram? Är det fel att jag söker hjälp? Verkar så.. Varför erkänner ingen vad jag blev utsatt för? Aldrig fått den terapi jag förtjänar, den kontinuiteten och uppbackningen som ska vara ens team.
Journaler tecknade av hundratals olika personer som inte ens träffat en. Skriver så sjuka saker som inte ens stämmer.
Vart är tryggheten? Vart är patientsäkerheten? Är vi värda så lite för att vi lider av psykiska men? Vem ska jag ställa alla dessa frågor till?
Det är ett narsisistiskt system! Patienten, personens unika står inte i fokus utan förgörs istället totalt.
Men jag andas än. Mitt ljus får inte släckas och jag vill fortsätta för oss alla som blivit drabbade av detta!
Tröst hade kunnat hindra tvångsåtgärder
Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.
Runtskickad utan ordentlig hjälp
jag är rädd o kan vill inte söka psykakut då de skadat kränkt mig du har en timme på dig att gå härifrån annars ringer vi polis o väktare säger en okänd läkare j är kvinna underviktig o blev utslängd efter 3 dagar en helg o i sånt dåligt skick lämnade inte rummet på 3 dagar åt inte drack inte oklarar inte av att skriva har ptsd complex o blivit brottsutsatt polis hänvisar till psykakut psykakut till öppenvård o öppenvård till psykakut där j blev utslängd trots remiss fr överläkare från vanliga akuten öppenvården katastrof läkaren sjukskriven 7 månaden inte fått kontakt med annan läkare har 1.5 kg melatan här som j sagt ifrån hjälper inte trots att j sagt detta till en kurator på öppenvården de kan inte hjälpa mig o j har inte gått ut på 3 somrar ligger i mörker isolerad har slutat m hygien o allt rädd att ta mitt liv för om j överlever blir det värre o hur ska jag kunna göra det …en gång vacker stark stark kropp nu kan inte äta legat i flera år kan knappt sova o de som skadade mig bor här vården vet vad som hänt allvarliga brott med öveergrepp o idkapning underhot mordhotad o sett vapen flrsökte dränka mig efter blivit utkastad 2 ggr fr psyk …nu är j ett vrak skinn o ben o orkar inte mer orkar inte vara på psyk o får inte vad ska j göra fick ect som förvärrar cptsd gud hjälp jag är rädf
Äntligen rätt diagnos
Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.
Många år av felsatta diagnoser
Jag har varit inom vården i många år. Under alla dessa år samlade jag på mig 7 olika diagnoser utan någon ordentlig utredning (och utan att jag kände igen mig i dem. När jag väl bytte mottagning, till en mer specialiserad, skrevs alla diagnoser av och ersattes med (komplex) PTSD. Jag visste knappt vad det var förrän nu.
Varför lovade psykiatrin så mycket?
Jag har haft en tufft liv och tog därför kontakt med psykiatrin som ung vuxen men idag önskar jag att jag inte gjort det Men idag vet jag att jag har diagnos adhd och atisum Och Cptsd Men när jag nu rätt nyligen på äldre dagar fick min diagnos atisum Då tycker min läkare i psykiatrin att jag ska bo på ett LLS boende och sa att nu vet vi varför du mår dåligt och inget att göra åt det Jag hade då nyligen efter avslutad Dbt blivit lovad stödsamtal av psykiatrin vb och en trauma behandling men nu får jag inte det längre Jag tog upp kampen än en gång och allt kämpande genom åren har gjort mig mycket trött och tar mycket kraft av mig Till sist förra sommaren hamnade jag i kris på riktigt och anledningen till det var som jag såg det att jag inte fick den hjälp jag verkligen behöver och blivit lovad av psykiatrin efter Dbt Jag tog helt slut i både kropp och själ och mådde mycket dåligt Min läkare i psykiatrin sa att krisen var mitt eget fel Jag skulle fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin längre Jag fick då lite stöd förra sommaren av mobilen teamet i psykiatrin Och det hjälper Jag vet att få prata med någon om vad som känns inom mig hjälp mig mycket och det var lite därför jag och min terapeut i Dbt ville att efter Dbt så skulle jag få stödsamtal av psykiatrin vb Så jag inte skulle behöva åter hamna i destruktiva beteenden Jag blev av med dom genom Dbt Så jag överleva förra sommaren pgafick stöd av mobila teamet en period Nu detta året är jag åter just nu i kris igen och det som nu nyligen hänt är att jag precis haft en mycket allvarligt infektion och blivit opererad 5ggr och får atibotika intravenöst och legat på sjukhuset 14dagar Och den vanliga vården skrev en remiss till psykiatrin Att jag behöver prata med någon om vad som känns inom mig Men nu säger psykiatrin nej till stödsamtal och nej till att jag ska få hjälp med någon att sova på Sover mycket dåligt Till saken hör nu att jag åter gör fel saker Jag löser min ångest med att göra fysiskt saker som att städa hemma om och om igen Och det ska jag igentligen inte göra nu pga min skadade arm Som jag hade infektion i och blev operad i Armen är ev skadad för livet Pga infektion och den jag själv prata med på psykiatrin håller med mig att jag är i kris men läkare säger nej till stödsamtal och nu är jag åter helt slut i både kropp och själ och kan ibland tänka att det är nog mig det är fel på För varför lova psykiatrin mig mycket men sen tog bort alla löften Jag man blir skickad lite fram och tillbaka i vården och då speciellt när det är både psykiatrin och vanliga vården man behöver samtidigt Är så lätt för dom innom vården att när det inte fungerar säger nej vi kan inte göra så mycket åt det Har forfarannde kontakt med vanliga vården pga min skadade arm Men igen hjälp från någon att få prata om det Och detta har hänt och känns inom mig Allt har nu triggat mina trauma i livet mycket och jag mår mycket dåligt Men igen tycks fatta det Jag kan säga till folk och vården hur jag mår men jag vissar inte så mycket pga hur mitt liv sett ut och mina trauma i livet Men att säga hur man mår tycks inte hjälpa Är på väg att ge upp helt Jag har inget liv nu känns det som iallafall och igen tar mitt rop på hjälp på allvar Har kämpat i mott vind i hela mitt liv Och verkligen försökt få hjälp Bor ensam Så jag får kämpa själv med allt Att få hjälp är inget självklart Trots remiss från vanliga vården och trots man fått diagnosen sent i livet Nej om nu blir sjuk så ska man samtidigt orka kämpa för det man igentligen har rätt till och många tycker jag borde ha fått mina stödsamtal i psykiatrin nu pga min situation men säger psykiatrin nej och dom som bestämmer detta Inte ens prata med mig direkt utan via 1177 eller någon som jobbar på mottagningen men inte kan ändra deras beslut Vad händer då Jag vet inte om jag ska vara ärlig Jag tycker inte vården fungerar alls när det blir så här Man ska ju få vara delaktig i sin vården heter det ju Men jag känner mig inte så delaktig När dom som tar beslut som gäller mig Inte ens prata med mig personligen Har då igen chans att ev få förklara saker för dom Jag önskar att det var mycket bättre bemötande för alla som verkligen vill ha hjälp Lyssna på dom som vill ha hjälp Ta inte beslut över huvud på någon Du vet inte hur den person kommer må då och ing en i mitt fall iallafall Har återkommit och frågar Hur det går nu Att kämpa själv med allt i över 50år Kämpa bara för att man någon gång i livet vill må så bra som möjligt Jag har inte gjort någon fel alls Det är andra som i hela mitt liv ställt till för mig Från det jag föddes har folk gjort mig ” illa” på olika sätt Och att få hjälp att sen kunna återhämta sig känns omöjligt
Vårdare tryckte ned patient
vad görs åt all berättelser de som blivit skadade inom psykvården …skickas de någonstans vem läser om ingen som kan förändra detta kommer ju detta att bli en lång klagomur o j är rädd för att ingen kommer ta detta på allvar …jag vet personer som tagit sitt liv trots ” psykvård” o jag är rädd…Jag är rädd ledsen förtvivlad ångestfylld o lider … av obehandlad k ptsd j gjorde allt j kunde men efter 2 hemska händelser j fick inte hjälp i tid o nu ligger j ner utan hopp så mkt värre j kan ringa 112 men psykakut slänger ut mig hänvisad till öppenvård som hänvisar till psykakut jag” klarade ”
mig tills allt blev värre o nu ensam o skadad ingen lyssnar o anmält något men inte fått rätt trots bevis fotad av polis blåmärke i ansikte en ”vårdare ” slängde ner mig bakifrån på golvet utan anledning då en man patient ofredade mig jag är kvinna o aldrig varit aggressiv eller utagerande vårdaren tryckte ner mig m armbågarna en av flera hemska händelser o trauma som j hade innan även andra patienter såg detta o det anmäldes till ivo..inget hände en tidning ville intervjua mig j orkade inte omen en dag kände jag måste men de sa de de hittade inga underlag …villorkar inte mer
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
