Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

6 År med mediciner som inte fungerar-tas ej på allvar

Jag sökte mig till BUP som 11 åring. Min pappa var orolig för mitt mående under sommaren och tog mig till vårdcentralen för att få vägledning. Fick remiss till BUP och kallades dit efter några veckor. Kunde inte komma på de tider de gav (två stycken) så de sa att det uppenbarligen inte var så illa. I december samma år är jag 12 år gammal och försöker ta mitt liv. BUP tar mig på allvar då, dock så säger de att självmordsförsöket enbart var för uppmärksamhet. Vid första mötet med BUP i hemregion (var i en annan region när jag hamnade på sjukhus) får jag antidepressiva utskrivna. Kastas runt mellan olika personer från jourteamet, får ingen riktig samtalshjälp. Medicineringen trappar de bara upp mer och mer. Tillslut sitter jag som 13 åring på maxdos som ger mig milda symtom av serotonin syndrom. Jag tar upp det med mina föräldrar och läkare men de säger att jag bara vill sluta ta min medicin och att det inte är någon fara. Det är så otroligt obehagligt att varje dag genomlida serotonin syndrom (även fast det inte är grovt) så jag väljer att själv sluta ta min medicin. Gömmer för mina föräldrar att jag inte tar den och samlar alla tabletter på rummet. Får abstinens av att ha gått från 200mg till 0mg på en gång. Mår skit en stund men kände att det var värt det för att slippa ha skakningar, illamående, diarré, kallsvettning, etc. BUP visste inte om detta, jag hade ropat efter hjälp så länge utan att ha blivit tagen på allvar så jag kände inte att jag kunde berätta. Dock så saknade jag den obehagskänsla medicinen gav mig, utvecklade ett missbruk. Alla samlade tabletter som jag hade använde jag för att ge mig själv serotonin syndrom. Tog små överdoser som jag sedan trappade upp och lärde mig hur mycket jag skulle ta för att få önskad effekt. Försökte få hjälp för detta men BUP tog mig fortfarande inte på allvar.

Jag försöker ta mitt liv igen, denna gång med alla tabletter jag samlat på mig och hamnar på sjukhus igen. Försöker berätta om missbruket för läkarna där men de tror bara jag gjort patetiska självmordsförsök.

Är 14 och missbruket blir värre, jag överdosera minst en gång i veckan. Börjar tro att jag skadat levern och tar upp det med BUP men blir än igen inte tagen på allvar. De byter min medicin till en annan antidepressiv medicin någon gång på hösten/vintern när jag är 14. Två självmordsförsök på ca två månader, dör nästan båda gångerna. Hamnar på psyket och har idag PTSD symtom från vistelserna.

Stabiliseras lite efter andra vistelsen på psyket, dock inte pga psykiatrin alls. Har äntligen en psykolog, känner mig dock inte super trygg med henne. Känner inte att medicineringen fungerar och BUP väljer att byta medicin på mig. Denna nya medicinen ger mig dock grova dagliga panikattacker. Tar upp det med läkaren och de säger åt mig att testa en liten stund till. Panikattackerna fortsätter och det är inte hållbart så de byter tillbaka till den medicin jag hade tidigare. Jag bönar och ber om att få byta från SSRI till en SNRI men de säger att tyvärr går det inte. Så de sätter in medicin för bipolär sjukdom tillsammans med antidepressiva för att ”stabilisera” mitt mående (som förövrigt inte har dessa dalar och toppar de prata om).

Är nu 18, tar medicin som inte ger någon effekt och mår fortfarande skit. Tar maxdos av antidepressiva och måendestabiliserande och har gjort det i flera år utan någon synlig effekt. Allt är det samma som utan medicinen och jag funderar igen på att sluta ta den.

För komplicerad för att få vård

Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.

Läkare glömmer att skicka remiss

Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.

”Som om jag inte ens var en människa”

Jag har PTSD efter många års upprepade och långa inläggningar inom psykiatrin (längsta tio månader) där jag både själv varit utsatt för många tvångsåtgärder och bevittnat andra bli utsatta. Vården skadade mig så djupt genom sin okunskap kring autism och ätstörningar. För ingen av de situationerna där jag blivit fasthållen, bältad, sondmatad hade behövt hända om jag fått adekvat vård innan läget blev akut. Det är som att något är trasigt inuti, alla gånger jag blivit behandlad som om jag inte hade något värde. Som om jag inte ens var en människa. Det trasar sönder på ett sätt som jag inte vet om det ens är möjligt att laga. Speciellt inte då det är nästan omöjligt att få traumabehandling. Trots att jag i nuläget har bra öppenvårdsbehandlare känner jag mig inte trygg. Jag litar inte på vården, jag är ständigt rädd att de ska vända sig emot mig. Att jag återigen ska bli inlåst, att allt ska ryckas från mig så som det gjorts så många gånger förut. Och det gör ont.

Dagliga flashbacks

Jag blev inlagd för första gången när jag var 13 år. Sondad innan jag ens visste vad en sond var. Men jag minns tydligt första gången jag blev bältad. Jag vägrade mat och de behövde tvångssonda mig. De drog fram sängen och sade åt mig att lägga mig ner. De spände fast mig och jag fick total panik. Och då visste jag inte vad det var en början till. Än idag kan jag inte ligga på rygg i sängen. Jag får dagligen flashbacks från alla bältningar. De lämnade mig där. Själv i sängen. I flera timmar. Aldrig mer tänker jag befinna mig inom psykiatrins väggar.

Vården som skulle hjälpa gav PTSD

Jag har länge varit inom vården. Bott på behandlingshem. Varit inlagd. Vården som skulle hjälpa mig gav mig istället ptsd och det får jag leva med varenda dag. Jag önskar jag hade anmält men nu är det för sent. Det var inte förrän jag kom därifrån som jag insåg hur fel de behandlade mig. Jag valde att flytta för att slippa den psykiatrin jag tillhörde då. Idag vårdas jag inneliggande men blir inte utsatt för den sortens trauma som tidigare.

”Jag är ständigt rädd”

Jag har blivit rörd så många gånger i slutenvården att jag klarar inte fysisk kontakt på samma sätt. Dem har dragit mig över golv, hållit fast mig, slitit saker ifrån mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor.  Jag har så mycket ptsd av allt detta som hänt och jag är ständigt rädd. Drömmer mardrömmar varje natt av att dem tar mig. Mitt lidande är fruktansvärt.

Sa att jag inte kunde ha PTSD

Jag blev efter tre fina år p samma avdelning som sjuksköterska utsatt för kränkande särbehandling, mobbning och diskriminering från en ny chef och hon började med att sätta mig framför sig och såga mig vid fotknölarna genom att säga saker som ”alla hatar dig, alla vill att du slutar, du är inkompetent, människor säger upp sig pga dig” mm.

Jag visste inte då att det ens fanns människor som ville skada andra så fullt medvetet. Jag hamnade i totalt chock. Det blev fler och fler gånger och jag utvecklade PTSD.

På vuxenpsykiatrin fick jag höra att jag inte kunde ha det eftersom jag inte hade upplevt något trauma!

En privat psykolog som jag till sist fick tag på sa att jag hade solklar PTSD men jag fick inte hjälp i tid så det kommer att vara kvar.

Ätstörningsvården gav mig PTSD

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.

KBT gav mig PTSD

KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.