Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Har slutat be om hjälp

När en individ kommer in till psykiatrins slutenvård är tillståndet akut. Målet att behålla en patient i slutenvård är maximalt tre dygn.  Patienter blir ändå kvar i slutenvården längre på grund av patienten inte stabiliseras och saknar stöd i hemmet eller av hemkommunen.  Jag är ett exempel på patienter som vistats mycket och länge i slutenvårdspykiatri under åren 2010-2017.

Under 2017 var jag inskriven i slutenvården under fem tillfällen varav en av dem i cirka tre månader. Jag föreställde mig att någon annan kunde lindra mitt lidande, fram till december 2017 men den tilltron till personal och till vården har jag förlorat. Med ilska och uppgivenhet tänker jag på vård och undviker numera sjukhus sen december 2017. Jag har slutat be om hjälp men är inte utan behov av slutenvård periodvis.

Vid två tillfällen under två dygn på två avdelningar havererade min förmåga att kommunicera i december 2017 då mitt beteende förändrades av svår stress. Jag upplevde att alla kontaktförsök med personer viktiga för min överlevnad misslyckades och själv var jag för stressad för att hitta konstruktiva lösningar.

Jag kan inte släppa dessa händelser och gå vidare med mitt liv. Trots huvudvärk, frustration och föreställningen att jag bara kan förlora i min kamp för upprättelse när jag tänker på vad som hänt, kan jag inte acceptera det och lugna mig. I två år har jag kämpat för upprättelse och kontaktat de få instanser en vårdskadad kan vända sig till som lett till en internutredning. I internutredningen bedöms jag inte vara vårdskadad. Internutredningens ansvarige läkare bedömde att vården fyllt sitt uppdrag trots åtskilliga luckor i hens argumentering som att slutanteckning saknas i ett fall av utskrivningarna, att ansvarig överläkare inte kan nås då hen flyttat tillbaka till hemlandet, att den ene överläkaren är kritiserad för att ha skrivit ut även andra patienter för tidigt (en läkare berättade det i förtroende), att det sena svaret inte tros ha försämrat tilliten, att helhetsbilden till tidigare incidenter på en av avdelningarna bidragit till min reaktion i samband med utskrivningstillfället, att kritiserad personal inte hörts och bedömts bidra till mina reaktioner och att verksamhetschefen saknat driv nog för att lösa klagomålen och ursäktat sig med att hen inte visste. Dessutom har utredaren implicit lyckats förklara mina beteenden utifrån min dåvarande diagnos trots att jag aldrig betett mig på samma sätt tidigare under mina många slutenvårdsvistelser under cirka tre år. Då var jag diagnosticerad med emotionell instabil personlighetsstörning som under 2019 byttes ut med komplex traumatisering. En ursäkt har inget värde för mig, för det är vad jag ska göra framåt som är ett problem då alternativ saknas. Framåt har ingen i vården svar på när tilliten är förverkad.

Min tillit till slutenvården har havererat sedan händelserna och jag kommer aldrig att be om hjälp igen. Jag kan inte starta terapi för min CPTSD som kan innebära en tids försämring vilken då enbart kan stöttas med – slutenvård! Slutenvården är så långt från allt jag jag föreställer mig bidra till trygghet, omsorg och främjande av grundläggande vardagsrutiner att jag börjat varna andra från att vända sig till den. Ingen har satt sig ner för att förstå, ställt frågor för att få hela bilden av de två dagarna som ledde till tillitshaveri. Om någon läkare skulle ha IVO-anmält situationen pga omfattande lidande och förlängd återhämtning hade ändå inte min situation idag förändrats. Klagomål till Patientnämnden och IVO är bara till för framtida förbättrade vårdrutiner men inte för att enskilda individer ska få rätt i sak, bli kompenserad och framförallt återfå en tro på att vården kan bidra till en tids trygghet, omsorg och främja vardagsrutiner.  Vården är rättslös i Sverige.

Här är min historia. Döm själv.

Jag är 53 år gammal. Jag har fram till 2010 arbetat heltid, idrottat mycket, haft en stadig och välfungerande relation med en man i 12 år, skött min ekonomi, hus och är utan anmärkningar i brottsregistret. Jag har utsatts för våld i hemmet under uppväxten, våldtagits och bevittnat ögonblick då jag trott närstående skulle dö. Med obehandlad komplex traumatisering fick jag istället diagnosen borderline eller som den kallas formellt emotionell instabil personlighetsstörning. Jag hade inte känslomässig kontakt till de traumatiska händelserna men ingen i vården scannade heller för dem så de missade den bakgrunden fram till för ett år sedan. I tio år har jag varit sjukskriven och i sexton år har jag haft omfattande besvär med depression, utmattning, PEMS och sedan drygt ett år omfattande värk i leder med huvudvärk.

2010 fick jag min tredje skada mot bakhuvudet och vid den sista hjärnskakningen utlöstes min värsta depression någonsin. Hela livet har jag varit deprimerad men inte förstått det förrän under det senaste året och prövat medicinering sen 2004. 2006 insjuknade jag i ett även för läkare märkligt tillstånd av energilöshet, extrem trötthet och en låg och långvarig feber efter en tre veckor långt träningsläger som först 2019 diagnosticerades med ME/CFS.  2010 utreddes jag inte pga mina huvudskador utan skrevs lite slarvigt in i psykiatrins behandlingar, utan objektiva fynd – bara med så kallade subjektiva kliniska fynd.

Depressionen lättade inte efter hjärnskakningen och jag förblev i medelsvårt  till svårt tillstånd i åtta år. Under tio år medicinerades jag med allt från tricykliska till modernare och för mig verkningslösa och biverkningsstinna mediciner. Jag blev fet, frånvarande och hopplös. Sambon orkade inte med att jag ständigt mådde dåligt och han visste inte heller hur han kunde stötta mig  dåligt så vi skiljdes och sålde huset. Jag såg min ekonomi haverera när jag inte kunde arbeta, var suicidnära och desperat vid den senaste vårdperioden i december 2017. Idag har läkare erkänt att borderline/EIPS var fel diagnos och sen förra året har jag diagnosen CPTSD eller komplex posttraumatiskt stresssyndrom.

Vissa blir passiva och gråtsamma vid dåligt mående men jag var arg och defensiv och projicerade skoningslöst mot slutenvårdens ineffektivitet under alla mina sysslolösa timmar. Maten var usel på avdelningen och på den tiden var jag också felnärd med konsekvensen att jag var i svälttillstånd.  Jag har under hela mitt liv tenderat att straffa mig själv omedvetet på olika sätt genom hård träning med för lite återhämtning och jag tror att min vägran att äta bra i slutenvården också var ett sorts omedvetet straff. Så, svårt stressad, feldiagnosticerad, utan verksam medicin i över ett decennium, otrygg och defensiv med upplevelsen att jag inte var sedd och väl bemött på avdelningen var tillitssvikten bara en tidsfråga.

Dagarna i december 2017

I november 2017 blev jag sämre i slutenvården, hade flashbacks av nyheter om sexuellt våld, dissocierade då jag förlorade tid och rum och satt ibland i duschen i timmar av skräck liksom flera händelser på avdelningen skrämde mig svårt. Inte ens den akutmedicin jag fick kändes tillräcklig för att lugna mig. Flera skrämmande händelser på slutenvårdsavdelningen försämrade mitt tillstånd ytterligare. Vid ett tillfälle trängde sig en för personalen känd, våldsam man sig in på avdelningen och en av mentalskötarna som släppt in mannen delade sina tidigare trauman med mig i samband med det och varnade mig att aldrig lita på män. Personal stängde in sig i matsalen för att lufta händelsen medan en grupp patienter och däribland jag stod nära en tunn matlucka så vi fick höra varje detalj om mannen. Vid ett annat tillfälle skar sig en av patienterna djupt i en handled och visade mig det samtidigt som hen berättade att hen blivit tillrättavisad av personalen och hade uppmanats att sluta göra så liksom hen hade väntat en halv dag på att få bli sydd.

Den värsta händelsen på en slutenvårdsavdelningen gällde personals bemötande och min oförmåga att bete mig normalt. Cirka två veckor innan mitt sammanbrott väcktes jag av nattpersonal som kontrollerar patienterna varannan timme och jag sökte upp personalen kort därefter och frågade argt varför patienterna väcks vid sömnkontroll. Det var inte första gången jag blev väckt på det sättet för jag har mycket svårt för att sova i den miljön.  En mentalskötare som hade gett sig på mig verbalt med en syrlig kommentar om min velighet i samband med matutdelning jobbade med sjuksköterskan den natten och ställde sig alltför nära mig cirka en meter från mig. Hen uppmanade mig att sänka rösten. Jag replikerade med att hen inte hade något med att göra med mitt samtal med sköterskan varpå mentalskötaren tar ett kliv närmare mig och lyfte ett finger mot mig och sa något med något som jag uppfatttade som ett hot. Jag fräste att hen skulle backa vilket hen inte gjorde och i nästa ögonblick såg jag hen flyga baklänges för att landa ovanpå ett bord och glida ner på en bänk. Jag insåg att jag hade puttat bort hen och flydde i panik i rädsla för att bli bältad. Aldrig tidigare har jag satt min hand på personal och inser att jag gått för långt. Dissociativ, förvirrad och galet trött sätter jag mig i korridoren utanför mitt rum, full av adrenalin. I andra änden av korridoren sätter sig sköterskan och skötaren för att prata om vad som hände och jag hör vartenda ord. Personal är uppmanade av ledningen att först ta hand om sig själva så där sitter jag ensam och blir än ensammare av att det finns en gemenskap nära mig där jag inte är välkommen. I journalen skriver sköterskan att jag borde skrivas ut eftersom jag inte skötte mtt åtagande som frivilligpatient. Några timmar senare tog jag kontakt med dagpersonalens sköterska och ville träffa läkare för utskrivning. Det är helg och dagjourläkaren kom inte. Jag var så förvirrad att jag inte förstod att jag hällde kokande vatten över min ena underarm för att straffa mig för nattens händelse och gömde brännskadan under en tröja. Straffet för att jag misslyckade kommunicera och nå fram till människor jag var beroende av likt ett barn är beroende av destruktiva föräldrar. Jag intalade mig att jag behövde skada mig för att inte göra något värre mot mig. Ingen talade med mig om nattens händelse och jag gick  ensam på avdelningen hela dagen, tom i huvudet och oförmögen att tänka klart. Det tog månader innan jag kunde sätta de två händelserna i samband med varandra. När kvällsjouren kom hade jag inget minne av vad som hänt och jag hade glömt varför jag ville tala med läkare. Jag minns att jag blev allt mer tystlåten de efterföljande veckorna i slutenvården. Då avdelningens överläkare meddelade i sista mötet att jag blivit sämre och därför behövde skrivas ut brast det lilla förnuft jag hade. Jag blev fullständigt förvirrad av den kommentaren och skräckslagen då jag inte visste vad jag skulle ta mig till istället. Jag var för förvirrad för att stanna upp och argumentera så jag gick raka vägen till mitt rum och packade mina saker.

Samma dag några timmar senare skrevs jag ut från avdelningen och de sista timmarna levde jag i kaos. Jag hade några dagar innan bett om att få tala med överläkaren på tu man hand för att känna mig mindre stressad överläkaren tillmötesgick mig inte så jag möter tre personal i ett utrymme på maximalt sex-sju kvadratmeter. Överläkaren sa att hen tagit emot mitt önskemål utan att tillmötesgå mig. Skrämd av de många människorna i det trånga utrymmet stod jag kvar i dörröppningen. Jag satte mig inte ned utan stannade avvaktande på tröskeln till rummet i några minuter. Under det så kallade mötet sa läkaren att jag skulle skrivas ut och i samma ögonblick lämnade jag rummet utan kommentar. Jag gick direkt till mitt rum och packade mina saker. Jag blev oerhört ångestfylld och kunde inte föreställa mig utskrivning. Jag gick oroligt fram och tillbaka i den tomma avdelningskorridoren. Jag letade desperat någon och finner en sköterska som inte har tid och jag får veta att det är en annan sköterska jag ska gå till. Det var fortfarande ingen som kunde prata med mig så jag samlade istället på mig plastskedar som jag hört en patient lyckats skada sig med. Jag låste in mig på badrummet och försökte sticka hål på pulsådern med skedarna som inte klarade trycket och bara flev flis. Jag lämnade badrummet med en hög av trasiga plastskedar i avloppet lätt blodig. Jag gick till utgången, blev utsläppt och det enda jag tänkte på var att finna ett sätt att försvinna så jag gick till apoteket för att köpa huvudvärkstabletter. På vägen inser jag att det kommer att ta timmar innan jag blir medvetslös av huvudvärkstabletter så jag bestämde mig istället för att supa mig full. Framme i restaurangen inser jag att jag inte har pengar och går frustrerad tillbaka till avdelningen. Jag har smsat en patient att jag vill ha kontakt med en timanställd jag har förtroende till men åter inne är det tomt överallt och i frustration sparkar jag sönder två stora blomkrukor i sockorna på väg till mitt rum. Larmet går och väl inne i mitt rum började jag slå mina armar mot väggen, försökte slå sönder fönsterrutan i mitt rum medan rummet fylldes av tio eller tjugo personal. Någon bad mig lugna ner mig, höll fast en arm på mig medan jag skakade i hela kroppen.  Överläkaren står i dörröppningen och stirrar på mig och jag blir vansinnigt arg, tar en kudde och slänger den på hen så glasögonen flög av. Jag kände mig galen och jag ville slå allihopa och i samma ögonblick får jag syn på min packade väska. På vägen dit lyfter jag nattduksbordet för att jag har så mycket obekant energi i mig och slår det rakt ned i golvet så det blir kaffeved, Nu leder någon mig då jag har svårt att stå, jag tar tag i väskan och går ut mot utgången med ett koppel av personal efter mig. Ingen sa ett ord till mig vad jag minns.

Väl ute sätter jag mig på en bänk och vet inte vad jag ska göra. Det går inte att tänka så jag vet inte bätre än att ta en taxi direkt till St Görans psykiatrijour. Jag hade inte förmågan att inse att jag återigen var på väg till en vårdgivare liksom min far höll sig passiv till mitt mående och inte hjälpte till på något sätt. Läkare skrev direkt in mig och jag skjutsades till samma sjukhus men till en annan avdelning för intensivvård. Jag kände mig trygg där med hög personaltäthet och till en början eget rum. Två dygn senare skriver en läkare ut mig trots mina protester. Jag blev ännu mer förvirrad då jag upplevdes för sjuk för att stanna på den första avdelningen och med samma mående på den andra avdelningen var jag för frisk för att stanna.  Läkaren underlät sig inte tala med mig en andra gång och kommunicerade bara via en sköterska.

Sköterskan sa att läkarens utskrivningsbeslut var för att testa om jag liksom en anka skulle börja simma i det ögonblick den blev utslängd i vatten. Samma sak igen, sittande på en bänk utan att veta var jag ska ta vägen och när inget händer bestämde jag mig för att gå till ett tågspår där jag vet tågen kör fort med SJs höghastighetståg. Det kan vara fem-tio km dit och jag var dåligt klädd för det kyliga vädret men gick hela vägen. Det var det enda stället jag kunde tänka på att ta mig till. Vett och förnuft fanns inte. Antagligen syntes jag för mycket nära spåren på vägen till platsen jag skulle till så polisen sändes dit av tågförare och hittade mig.  Jag försökte dölja mitt uppsåt och nekade men blev ändå skjutsad till St Görans igen iförd handbojor. Så skamfullt att bli tagen av polis, transporterad på tåg till närmaste station och förd genom de försenade folkmassorna av fyra poliser men det blev ett mindre problem när jag insåg att jag var på väg att bli inskriven i slutenvården igen, nu med panikkänslor. På St Görans förhör två läkare mig och jag förnekade att det är jag som synts intill spåren och försökte dupera dem till att tro att jag kunde ta hand om mig.  Läkarna beslöt att släppa mig.

Åter i hemmet efter timmar av kommunal transport mitt i natten, kraftigt nedkyld, full av blåmärken på kroppen med har blodiga fötter spydde jag i sängen och somnade på en gång. Ensam och utan vare sig vilja eller ork att be om hjälp. I en månad låg jag till sängs och gick bara ut när öppenvårdens läkaren krävde det för att jag inte skulle bli tvångsinskriven. Jag minns att jag inte talade utan grät under de mötena. Den julhelgen sov jag i en stuga och närmaste familjen firade på annan ort. Som vanligt berättade jag inte för någon i vilket skick jag var. De första månaderna efter händelserna kunde jag inte tänka och har aldrig varit i så dåligt skick fysiskt och mentalt.

Jag kan inte släppa dessa händelser, acceptera och gå vidare

Sedan dess har jag skrivit om dessa händelser konstant under två år och det mesta jag skrivit har handlat om hur jag blivit bemött i vården. Sakta blir jag allt mer övertygad att jag aldrig ska be om hjälp i psykiatrin igen även fast jag kan behöva en plats för att uppleva trygghet, omsorg och få börja om med fasta vardagsrutiner. Jag inser att jag inte kan gå i traumaterapi då jag åter kommer att behöva ta upp dessa händelser igen så därför avstår jag. Hur mitt liv blir i fortsättningen svårt traumatiserad och med en kropp som inte klarar med en multisystemsjukdom som ME/CFS och leva med de smärtor som uppstått efter december 2017 vet jag inte. Vårdskadad eller inte, så vet jag i varje cell att jag ALDRIG kommer att rekommendera någon slutenvårdspsykiatri.

Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt i min kommunicering med vården efter händelserna och kanske skulle jag haft åtminstone en jurist som fört min talan och formulerat min berättelse samtidigt och i representanten fått någon som hört min berättelse. Hur mycket ansvar hade jag som var knalldeprimerad, dissocierad, trött, svulten och desperat och hur mycket ansvar ska en vårdenhet ha för att ta över och anstränga sig än mer för trygghet, omsorg och god vardagsstruktur när en patient mår som sämst? Visst, som den utredningsansvarige läkare uttryckte sig i internutredningen har hen och kollegorna gjort vad som förväntas av dem i vårduppdraget men med den kommentaren uttrycker hen också att personal ansvarar för en vårdinsats och saknar helhetsperspektiv för patientens bästa.

Jag upplever att om personalen bemött mig radikalt annorlunda med regelbundna samtal, bättre tillgänglighet för samtal vid ångest i avskiljda rum, ett lågaffektivt bemötande, små möten med högst två personer inblandade, transparens och gemensam planering med utrymme för vårdval, mindre vårdenheter mm hade ovanstående inte hänt. Jag har mina klagomål och försök att få tillfredställande svar med IVO, Patientnämnden och verksamhetsledning, internutredning och alla mina anteckningar kvar men jag är fortfarande lika skakad av händelserna och den vård jag fått – trots all tid som passerat.

Psykiatrins slutenvårdsavdelningar ser likadana ut i hela landet och koncentrerar behandling med medicinering, klinisk observation i ofta överfyllda, stora avdelningar inte sällan med tidspressad, inkompetent personal i en hierarkisk organisation där en psykiatriker med några månaders utbildning i toppen på sin utbildning ansvarar för vården. Den som tror att någon läker i sådan miljö och inte dessutom försämras eller passiviseras eller överför fler destruktiva beteenden för uppmärksamhet till patienten är blind och döv.

Helhetsbild

Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.

Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”

Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)

Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?

Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…

Godtyckligt så att det skriker om det.

Besvärlig patient

Jag har ätstörning, autism och ptsd. Jag satt nyligen på ett SIP-möte som socialtjänsten hade kallat till för att samla in underlag inför en eventuell behandlingshemsplacering. Båda ätstörningsenheterna från min stad var med. Rent krasst var syftet att de skulle berätta för socialtjänsten varför de inte vill behandla mig på sina kliniker. Det gjorde ont att höra att ett av skälen till att jag inte går att ha på en ätstörningsklinik är att min starka ångest påverkar de andra, framförallt yngre, patienterna negativt. Jag förstår det, det är jobbigt för vem som helst att se någon som har panik och hyperventilerar. Och självklart är unga patienters vård viktigast. Men det gör fortfarande ont. Att veta att de tycker att jag stör, förstör. Och att min behandling inte är lika viktig. Hade jag fått rätt hjälp när jag var liten hade jag inte behövt stå här som vuxen med ångest som påverkar andra. Jag ska inte sticka under stol med att en sådan kommentar startar självmordstankar hos mig. Är jag värd vård? Är jag värd ett behandlingshem som kommer kosta samhället enorma summor? Hur mycket har jag inte redan kostat i misslyckade, avbrutna behandlingar och långa inläggningar inom psykiatrin? Jag önskar att hen visste det, att hens kommentar att jag inte är bra för de yngre patienterna får mig att tänka att det vore bättre för alla om jag försvann helt.

Psykiatriakuten

På psykiatriakuten ligger det ibland patienter på golvet och har panikångest och/eller gråter. Och personalen ber dem att skärpa sig. Jag vet det för att jag sett det. Och för att vid två tillfällen var det jag.

Första gången hade min behandlare från öppenvården tagit med mig dit. Jag har svåra problem med dissociation efter trauma och tappar ibland kontakten med mig själv, eller med min kropp. Ibland tappar jag förmågan att röra min kropp, ibland delar av den och ibland hela. När det är som värst kan jag inte ens hålla uppe mitt huvud. Jag hade när det här hände dessutom svåra självmordstankar, så under dissociativa episoder där jag tappat kontakten med mig själv kunde jag gå rakt ut i trafikerade vägar utan att se mig för. Jag var på besök i öppenvården och min behandlare blev orolig för hur jag skulle ta mig hem själv. Hen hade svårt att få kontakt med mig. Hen kallade dit min läkare för bedömning. De övertalade mig att jag behövde vara inlagd, men eftersom klockan blivit så mycket fick vi åka till psykiatriakuten. Min behandlare åkte hem, och jag behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa läkare. Hens bedömning blev också att jag behövde läggas in. Sen händer någonting konstigt. Överläkaren bedömer att jag behöver läggas in, men att det inte finns tillräckligt med platser. Jag får åka hem. ”Du får söka igen imorgon”. Jag får panik. När sköterkan som släpper ut mig öppnar dörren och ger mig mina saker frågar jag hen hur jag ska överleva tills imorgon. ”Du gör som du brukar göra”. Jag frågar hur jag ska ta mig hem själv, jag är rädd att jag ska dissociera så där kraftigt igen. Hen svarar ordagrant, ”det är inte mitt problem”. Jag är där ensam. Jag är så rädd att jag får panikångest, sjunker ned på golvet och storgråter, precis utanför dörren till psykiatriakuten. Jag vill resa mig, gå tillbaka in och be om en ny läkarbedömning. Någonting måste ha blivit fel. Men jag kan inte resa mig, jag lyckas inte röra mina ben. När jag till slut tittar upp står två väktare bredvid mig. ”Du måste följa med dem ut, NU”. Hulkgråtandes försöker jag förklara att det här händer mig ofta , att det heter dissociation, att jag inte kan röra mina ben. Sköterkan tror mig inte. Hen ber väktarna sätta mig i en rullstol, och rulla mig till busshållplatsen. På vägen frågar väktaren mig vad som hänt, och hur jag ska kunna ta mig hem själv när jag inte kan röra mina ben. Jag förklarar för hen. Hen ber mig att inte berätta för någon att det här är hens idé, för hens jobb nu är egentligen att sätta mig på marken vid busshållplatsen och lämna mig där. Men hen klarar inte av att göra det, hen är för orolig, det är sent och jag är ensam, och hen ringer 112. När jag senare pratar med personalen om den här händelsen tar de undan mig, som om de inte vill att någon av deras kollegor ska se, ger mig namnet på personalen som beslutat att jag ska rullas ut i rullstol och lämnas ensam och orörlig på marken, och berättar för mig hur jag ska gå tillväga för att anmäla till enhetschefen. Jag mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska överleva, hur ska jag orka göra en anmälan?

Andra gången är värre. Jag har precis träffat läkare och är på väg därifrån, och jag minns att jag springer in på toaletten för att det känns som att jag måste kräkas. Jag låser in mig på toaletten, blir yr och tung i huvudet och blir sittandes på golvet. Jag tappar kontakten med mig själv och sitter orörlig, stirrandes framför mig. INGEN människa hade, om de kunde välja, valt att sitta på toalettgolvet på psykiatriakuten och stirra. Hade jag kunnat, hade jag såklart inte gjort så. Jag är helt borta, jag kan inte tänka klart, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag minns att personalen låser upp dörren och ber mig komma ut. Efter ett tag kommer hen tillbaka. Hen säger argt ”du kan väl åtminstone titta på mig när jag pratar med dig”, ”du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig”. Jag minns att vill skrika åt hen att sluta behandla mig som om jag är en frisk person som bara beter mig konstigt. Jag mår fruktansvärt, och jag gör så gott jag kan. Men jag har tappat förmågan att prata. Hen går därifrån. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, och jag gör allt jag kan för att hålla uppe det, jag pressar upp det med mina händer för jag VILL inte hamna liggandes på golvet. Till slut tappar jag synen. Men jag är fortfarande vid medvetande. Till slut lyckas jag börja prata. Jag hör att det är någon i närheten, och jag undrar varför ingen svarar mig, för jag antar att det är personal. Sen känner jag hur någon klättrar över mig. Och sen hör jag hur någon sätter sig och kissar på toaletten jag sitter bredvid. Jag får panik, jag ser inte om det är en man eller kvinna, jag kan fortfarande varken röra mig eller se någonting men nu skriker jag, men ingen personal är i närheten. Sen minns jag inte så mycket mer än att de sätter mig i en rullstol, men eftersom jag har PTSD och inte klarar av när någon rör mig, och befinner mig i något slags paniktillstånd där jag inte riktigt har kontakt med mig själv så skriker jag, för jag ser ingenting och främmande människor rör vid mig utan att prata med mig. Läkaren kommer dit för att prata med mig, jag är så fruktansvärt ledsen och jag är rädd och känner mig misstrodd, och hen försöker lugna mig. När jag lugnat ned mig och läkaren gått, hjälper de mig upp i en rullstol. De ger mig en lugnande tablett. Jag kan se, och prata igen. Men mitt huvud är fortfarande svårt att hålla uppe, jag är yr och illamående och jag ber dem hjälpa mig för jag har svårt att röra mig och eftersom jag har svårt att hålla mig upprätt känns det som att jag ska ramla. Jag kämpar emot, och flera gånger säger jag till personalen som sitter med mig att jag måste få hjälp att lägga mig någonstans för jag orkar inte hålla uppe mitt huvud mer. Till sist faller jag till golvet och hen säger högt ”men då får du väl ligga där”. Jag ber hen hjälpa mig upp men hen säger att det är jag själv som valt att ligga där. Jag gråter högt, kan inte röra mig, och jag är rädd och ropar åt personalen. ”Snälla låt mig inte ligga här, snälla hjälp mig”. De lämnar mig där och jag ligger ensam och gråtande på golvet tills den lugnande tabletten börjar hjälpa, och jag kan resa mig upp och sätta mig på en stol. Jag har snor i hela håret, i hela mitt ansikte och på båda mina händer, men jag vågar inte resa mig för att hämta papper. Tänk om jag hamnar på golvet igen. När en personal går förbi ber jag hen hjälpa mig. Hen tittar på mig men svarar inte. Jag ber igen, och hen går därifrån. Istället hjälper en annan patient mig.

Jag är fortfarande i behov av psykiatrisk vård. Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt ett år. Jag har hunnit få diagnoserna PTSD, borderline och depression, men jag har fortfarande inte fått någon långsiktig behandling, eller ens någon behandlingsplan. Ibland när jag dissocierar kraftigt, tappar kontakten med mig själv, har intensiva självmordstankar och impulser och behöver vara inlagd, eller bara inte vet hur jag ska göra för att stå ut, måste jag söka akut. Men jag vill aldrig sätta min fot på psykiatriakuten igen.

”Jag hade blåmärken konstant”

Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.

Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till akutavdelningen, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.

När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.

Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.

Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.

Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.

Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en personal tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.

Jag vet inte hur länga jag ligger där.

Jag blir inlaggd på psykakuten.

Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mammas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.

Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.

Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.

Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.

Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.

Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.

Antastad under bältning

Under 15 år av svår psykisk ohälsa har jag varit inlagd på så många ställen att jag inte längre kan räkna.

Det har varit så många sjukt avvikande händelser under min sjukdomsperiod att jag knappt vet vad jag ska välja men tänker skriva övergripande om en av de senaste.

Jag låg bältad många gånger nästan dagligen på en psykiatrisk avdelning där jag kände mig förhållandevis trygg om man jämför med andra ställen jag varit på.
Hade varit inlagd ca 1 år vilket var ovanligt länge på en akutvårdsavdelning.

När jag denna kvällen låg bältad så skrek jag hysteriskt och försökte ta mig loss men mitt vak vägrade ringa på klockan så ssk kunde komma.
Istället försökte hen lugna mig med att smeka mig på diverse ställen bland annat brösten och där nere och pussade ömt på mig och hyschade.
Hen var ny timanställd men hade redan hunnit ligga med en annan patient(!) och anstastade mig under den mest utsatta positionen man kan vara.

Hen är anmäld och avskedad men paniken i mig från då sitter kvar än idag då jag redan varit utsatt för övergrepp tidigare och när jag fick panikångest över det hen gjorde så blev jag bältad mer å mer å bältningen var så traumatisk redan innan men att bli bältad för ptsd stackare av tidigare bältningar var som att tvingas återuppleva allt hela tiden.

Flera diagnoser

Jag har haft kontakt med psykiatrin sedan jag var sjutton år i olika omfattning. Idag är jag trettiotre. Jag har autism, ätstörning och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Mina trauman kommer enbart från händelser som utspelat sig när jag varit inlagd på psykiatriska avdelningar. Jag har både varit utsatt för sexuella övergrepp av medpatienter och en stor mängd tvångsåtgärder som bältningar, fasthållningar och tvångsinjektioner. När någonting triggar traumatiska minnen får jag kraftiga flashbacks där jag återupplever det jag varit utsatt för. Jag känner fysiskt ovälkomna händer som tar på min kropp, jag känner remmarna från bältessängen som spänns åt. Ångesten är outhärdlig, jag har vid flera tillfällen hyperventilerat i flera timmar när jag varit fast i flashbacks. Det gör att jag inte kan vårdas på någon av de avdelningar som jag har trauman från. Jag bor i en stor stad, så det borde gå att lösa. Men Norra sidan av stan vägrar ta emot mig, jag hänvisas till Södras avdelningar trots att de triggar flashbacks. Efter min senaste intox för en dryg månad sedan fördes jag med tvång och polis till den avdelning där de värsta händelserna utspelat sig. Personalen fick bokstavligen släpa in mig eftersom jag bara hyperventilerade i panik och var okontaktbar pga alla flashbacks. Personalen var otrevlig, de sa åt mig att skärpa mig och gav intrycket  att de ansåg att jag bara gjorde detta för att jävlas med dem. Efter två dygn av kontinuerliga lugnande injektioner insåg läkarna att det inte var rimligt att utsätta mig för en miljö jag var traumatiserad från och jag skrevs ut trots stort vårdbehov. De sa att det inte gick att flytta mig någon annanstans. Nu är jag hemma och försöker hålla nere ångesten genom att isolera mig och svälta. För jag har ingenstans att vända mig om jag blir självmordsbenägen igen, då händer bara samma sak igen, att de lägger in mig någonstans jag är traumatiserad från. Och jag överlever inte det igen. Ätstörningsenheterna vill inte veta av mig längre, min neuropsykiatriska mottagning har inte ställt upp med någonting och jag är för instabil för traumabehandling och psykoterapi. Jag är för komplex för vården. Eftersom jag har flera diagnoser som kräver ett samlat omhändertagande vill ingen ta ansvar. Alla skyller på varandra och hänvisar till att någon av mina andra diagnoser behöver tas hand om först. Jag önskar bara att någon kunde se att jag är EN människa.

Missbedömning

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.

Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.

En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag  sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.

Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.

Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.

Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.

Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.

De ville inte hjälpa mig

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Du får googla

Jag blev tilldelad en kurator på en vårdcentral 2017 efter att jag brutit ihop på en rutinkontroll hos gynekologen i samma hus pga en våldtäkt jag var med om flera år tidigare som jag aldrig pratat om eller anmält. Det kändes först bra och barnmorskan följde mig till en person som bokade in mig hos en kurator.
Redan under första mötet hos kuratorn märkte jag att detta kändes fel. Den teknik hen använde var endast att jag i kronologisk ordning skulle berätta om traumat VARJE gång jag kom dit, jag fick inte dela med mig av andra problem som inte rörde detta trauma tex ang. missbruk i min familj som även påverkade mig mycket.
Efter varje avslutat möte då vi skulle boka in nästa tid ifrågasatte hen om jag ”verkligen behövde komma tillbaka en gång till” vilket kändes tungt då jag mådde väldigt dåligt under den här perioden.
När jag frågade hen saker som ”var kan jag söka mig vidare för dessa problem” eller ”jag har problem med sex efter detta trauma vad kan man göra åt det” så sa hen bara att hen inte visste och att jag skulle googla.