Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

Stora doser neuroleptika under hot

Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.

”Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.”

Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.

För högfungerande för att vara deprimerad, enligt läkaren

Fram och tillbaka in på samtal och ut. Nej men du är bara nedstämd fick jag höra. Tillslut sa dem att jag var deprimerad. Det var för 8 år sedan.

Idag när jag frågar min sjuksköterska om varför det inte står tydligare i min journal. Får jag detta till svar:
”Det vet jag inte. Men din läkare har tyckt att ditt mående har varit beroende på omgivningen. Du har varit med om väldigt mycket saker som kan leda till att man mår såsom du gör.”

Jag tittade förvirrat upp och hon tittade lika förvirrat. Hade inte jag haft min sjuksköterska hade jag inte levt idag. Kämpar än idag med jobbiga tankar, ”röster” och dagar då allt är åt helvete.

8 år senare står jag på maxdos 200 mg sertralin, mår nästintill lika dåligt som jag mådde för 8 år sedan. Och det står i min journal: ”medelsvår episod, depression.” Min läkare (har bytt nu) vill hellre trycka i mig fler mediciner som gör mig till en zombie.

Denna läkare uttryckte sig såhär förra gången vilket ledde till att jag aldrig igen går till h*n.
”Du verkar inte må så dåligt. Du är mer högfungerande än andra personer som är djupt deprimerade. Så om du mår sämre får du höra av dig.”

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

”De vill att jag skärper mig”

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Sjukare av slutenvård

Inlagd på slutenvård. Beskriver suicidtankar. Vill ha någon att prata med, det har hjälpt när en av ssk pratat med mig eller när jag ringt en anhörig för stödsamtal. Deras lösning är mer medicin. Jag blir sämre, börjar självakada inne på avdelningen. Mina anhöriga påtalar det av oro. Ingen bryr sig på psykiatri. Jag proppas i ännu mer mediciner och nekas samtal, nekas att få information om min planerade vård trots att de vet att jag är stressad av all ovisshet vilket leder till självskada. Jag har blivit sjukare av slutenvård när jag sökte hjälp för att må bättre.

Elvanse utan diagnos

Jag får elvanse trots jag inte har varken adhd eller ADD. Ett tag sov jag nästan ingenting då de gav mig en dos på eftermiddagen men när vi tog bort den kunde jag sova bättre. Har sedan jag börjat ta den varit mycket piggare och vaken mer än innan jag tog den

Läkare föreslår sexleksaker istället för behandling

Var 17 när jag var i kontakt med vården pga psykisk ohälsa första gången. Då hade jag redan mått dåligt ett tag men det blev värre. Samtalade i den vevan med en läkare (äldre man) om alla olika faktorer till mitt mående. Pratade bland annat om olycklig kärlek och beklagade mig över jämnårigas sexfixering. Han sa då något i stil med: Det finns sexleksaker som kan snurra på toppen. Som om det var lösningen på alla mina problem. Vet ej om det var ett olämpligt skämt eller om han menade allvar. Oerhört oprofessionellt oavsett vad. Jag blev satt på starka antidepressiva och narkotikaklassade preparat utan någon djupare utredning, efter något enstaka samtal och frågeformulär bara. Sedan fick jag träffa en tant via vårdcentralen, som pratade om stjärntecken och mindfullness -blev inte hjälpt av det över huvud taget. Kokar av ilska när jag tänker på det idag. Nu, mer än 10 år senare, är det fortfarande ingen som tar sig an att gå till roten med mina problem, jag slussas istället mellan vårdcentralen och specialistpsykiatrin fram och tillbaka och får tjata mig till minsta lilla hjälp. Värdelöst och katastrofalt dåligt från början till slut, ingen tar en på allvar eller lyssnar på vad man säger. Det skickas oändligt med digitala formulär och byts läkare och psykolog hela tiden utan någon som helst uppföljning. Vilket innebär att jag har fått dra samma saker om igen och man hinner aldrig komma någon vart för det finns inte tid/ork att nysta i vad som är vad i en komplex problematik med väldigt spretig symptombild. Den enda psykolog som har hjälpt mig är en ängel till kvinna som tog emot mig gratis(!) regelbundet, under ett års tid, via kyrkan.

Täta uppföljningar men ingen behandling

Jag har mått dåligt väldigt länge och känner att det kanske inte ger mig så mycket just nu, den vården jag får. Jag får väldigt mycket vård, hämtar mediciner på mottagningen tre gånger i veckan, psykologbesök en gång i veckan och läkarbesök ca varannan vecka. Medicinjusteringar kontinuerligt. Jag vet inte varför men jag blir inte bättre? Dom lägger ner så mycket tid på mig men det känns inte som att någon hittar rätt. På vardagarna känns det som jag springer mellan mitt hem och min mottagning för olika besök, men mer ”för att gå på mina tider” och inte för att faktiskt få hjälp. För jag mår fortfarande lika dåligt. Varit så sen jag kom ut från en lång period (6 månader) av inneliggande tvångsvård. Det känns mer som att man är rädd för att jag ska dö av självmord under deras ansvar och att de är rädda att ”de inte gjort nåt” om det händer. Jag känner hur jag bollas hit och dit och inte får bukt med varför jag mår som jag gör. Jag hade snarare kanske behövt tre psykolgtider i veckan för att bearbeta svåra trauman. Men man lägger ner krut på att jag ska begränsas med tillgång till mediciner ur ett säkerhetsperspektiv. 45 min av traumaterapi i veckan, tar tid. Har jag den tiden kvar? Kommer jag orka stå ut? Jag tror fan inte det. Blir så himla frustrerad och ledsen. Det är så jobbigt att må så dåligt.

Utöver dessa tider hamnar jag vissa helger fortfarande på psykvården för ”stabilisering”. Eller på akuten för att sy sår jag själv orsakat. Det blir inte bättre bara för att man har tät uppföljning. Man behöver få behandling. Det är som att gå och lämna blod varje vecka men aldrig få svar på blodproverna

Är psykolog dyrare än ECT?

Erbjöds ECT när läkemedel inte gav effekt, aldrig tal om psykologkontakt, trots att jag bett om det x gånger. tror såhär i efterhand att läkemedlen hade gett större effekt om jag samtidigt hade psykologkontakt, men det är väl dyrare än att ordinera några behandlingstillfällen med ECT.