Opsynligas logga

Utebliven traumabehandling

2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.

Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.

Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.

Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.

Feldiagnosticerad och överdoserad

Jag var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning för bipolär sjukdom, som visade sig vara ADHD (enbart). Jag kom in efter att ha fått en bensodiazepin som jag skulle sova på några dagar men som öppenvården fortsatte att ge ut i ökande dos, trots avtagande effekt.

Jag hade egentligen en stressreaktion efter ett trauma men det slutade med att jag blev inlagd på PIVA och jag tyckte att sömnbristen var otroligt obehaglig så jag fortsatte att ta läkemedlen för att lindra ångesten/suicidala tankar som bara blev värre med bensodiazepinernas avtagande. Motivationen från läkarna var att jag skulle få sova för att slippa bli manisk, vilket sömnbrist kan trigga. Ansvariga avdelningsläkare sa dock också att jag inte verkade vara i episod men min öppenvårdsläkare motiverade det oklara dåliga måendet som en blandepisod.

Stegringen av medicinerna fortsatte snabbt efter inläggning och under ett dygn fick jag 7 sederande läkemedel varav 3 var narkotikaklassade. Flera var i ordentlig överdos bara i sig (även bensodiazepinerna), men motiveringen var fortfarande att ”du måste få sova”. De märkte att jag mådde sämre och sämre vilket motiverade läkarna mer.

Jag minns att jag låg inne på rummet den natten och hade fruktansvärd hjärtklappning och det kändes nästan som om jag glömde andas om jag inte ansträngde mig. Jag kunde inte somna trots detta och förutom alla sederande stod jag även på 2 antipsykotika, 2 stämningsstabiliserande och en antidepressiv (antagligen mer jag inte minns). Jag kunde inte sova alls nu (det var ca 5 timmar per natt när jag kom in) så jag fick krypa och ta mig på väggarna när jag ”gick” till nattsjuksköterskan för att be om mer. Allt jag ville var att slippa vara vaken men trots oförmågan att somna kunde jag knappt öppna ögonen alls och allt snurrade. Till slut sa sköterskan irriterat, efter 6 ml Theralen totalt (på allt annat), att jag nu fick gå till mitt rum, stanna där, försöka sova och att allt var ångest.

Efter den natten började jag be om att slippa narkotikaklassade läkemedel men läkaren fortsatte be mig ta benzodiazepiner och att det inte var farligt en kort period. (Jag var rädd att bli tvångsmedicinerad också pga min (miss)diagnos.) Någon dag efter den värsta överdosen så var jag plötsligt omedelbart tvungen att sätta mig ner och kunde inte resa huvudet över frukostbordet i svaghet, illamående och svimningskänslor. De sa att jag var blek och sprang och hämtade vitala parametrar, som tur nog såg okej ut just då. Det kändes konstigt att de blev så oroliga, bara på sekunden.

Jag har missbruk i familjen och bad senare en läkare på avdelningen att inte be mig ta narkotikaklassade läkemedel då jag trodde att jag hade hög toleransutveckling. Hon sa att ingen faktisk evidens på att missbruk skulle vara påverkat av genetik finns, men erkände ändå att min bipolärdiagnos och min (då under utredning) ADHD kunde vara riskfaktorer när jag tydligt påpekade detta själv.

Hela året efter händelsen hade jag fruktansvärda återkommande kroppsliga flashbacks när jag låg hemma i sängen och läkarnas lösning på den svåra insomni jag efter denna inläggning utvecklade var åter försök till ökande doser sömnmediciner. Även efter bipolärdiagnosen kasserades. Sömnmedicinerna fick det att kännas som om jag var ”där” igen och ju mer medicin desto värre kroppsliga flashbacks blev det.

När jag försökte prata med min terapeut i öppenvården om att min särskilt svåra insomni uppkommit efter händelsen började han omedelbart prata om riskfaktorer i mitt mående just då (ex familjeproblem) samt andra ämnen och avbröt mig när han såg att jag försökte återvända till frågan.

Tanken med den intensiva medicineringen på PIVA var också oklar från första början. Det fanns ingen historia av våldsamt beteende mot andra någonsin i min historia och en eventuell påtaglig suicidalitet kunde alltid avledas om en personal frågade hur det var eller av att bara ha någon i rummet. Ex. att jag satt i allrummet bara. Det blev antagligen PIVA pga bipolär(miss)diagnosen.

”Vi gillar inte att skriva ut dem, men det är för ditt bästa”, sa min läkare 2 månader senare när jag sa att jag hade kraftigt nedsatt kognition av alla mediciner.

”Förlorat fall”

Jag var inlagd på slutenvården för snart två år sedan under 2 månader på grund av suicidrisk och självskadebeteenden. Min bemötandeplan skrevs av avdelningsläkaren utan min vetskap och tog enbart upp att man skulle ignorera mig för att jag ändå var ett ”förlorat fall”. Man använde dock läkemedel av alla dess slag och styrkor utan varken upptrappning eller nedtrappning och behandlingarna pågick enbart någon vecka per medicin så effekten hade inte märkts av… jag har sammanlagt haft 42 olika läkemedel. Det var inte värt att ödsla tid på att prata med mig eller visa medmänsklighet men det var tydligen helt normalt att sätta en 18åring på sammanlagt över 12 tabletter om dagen. Dessutom med vetskapen om tidigare intoxer… jag har numera stora svårigheter att svälja piller då det blivit ett sådant trauma kopplat till slutenvården och det som hände där. Men jag antar att det är lättare att skriva ut medicin än att ta sig tiden att lyssna.

Medicin utan stöttning

Jag åkte till psykakuten på kvällen, eftersom jag mådde väldigt dåligt och var på gränsen till suicidal. De skickade hem mig, efter ett kort samtal där jag mest grät, med tillräckligt mycket psykofarmaka för att döda på en häst. Det kändes väldigt kontraproduktivt.

Tvångsåtgärd utan läkarordination

Under kvällarna på avdelningen hade jag ofta väldigt hög ångest och jag dunkade ofta huvudet hårt i väggen för att försöka stilla den. Ibland gick det att med ett lågaffektivt bemötande och omtanke att avleda mig men den här kvällen verkade personalen inte ha tid eller ork att försöka med det.

Nattsjuksköterskan erbjöd mig ångestdämpande medicin men jag hade för mycket ångest för att vara mottaglig att ta emot den. Efter att ha försökt ett tag så stormade hon irriterat ut ur mitt rum och jag antog att det var för att ringa jourläkaren för att som så ofta be hen att komma och ordinera tvångsinjektion. Men istället kom hon efter några minuter in i rummet med tabletterna igen. Hon hade handskar på händerna och sa att ”nu får det bli såhär, du måste ta tabletterna”. Hon fick de två skötarna i rummet att hålla fast mig medan hon försökte trycka in tabletterna i min mun. Jag vek undan huvudet varpå hon fick skötarna att hålla fast mitt huvud från varsin sida så att jag inte kunde röra på det. Sjuksköterskan tryckte in tabletterna i min mun och hällde vatten i munnen på mig så jag tvingades svälja. Allt detta gjordes utan någon som helst kontakt med läkare.

När jag kvällen efter hade hög ångest och visste att samma sjuksköterska skulle jobba natt igen. Kvällspersonalen hade försökt ge mig tabletter och satt och försökte lugna ner mig. När jag såg att nattpersonalen snart skulle börja försökte jag desperat få kvällspersonalen att ta undan tabletterna. De frågade varför och jag svarade ”annars kommer x att tvinga i mig dem” (syftandes på sjuksköterskan). Några av de i kvällspersonalen som var på mitt rum då verkade ta mig på allvar men en en skötare som hade jobbat natten innan och varit en av dem som höll fast mitt huvud sa då att jag inte alls hade blivit tvingad att ta medicinerna utan att jag tog dem frivilligt. Då valde resten av personalen att tro på honom istället för mig. Jag vågade inte säga emot eftersom jag var rädd att de skulle göra något liknande.

Ingenstans i min journal nämns det att personalen tvingade i mig, istället lyder jounalanteckningen från den kvällen ungefär såhär: ”Patienten börjar dunka huvudet i väggen under kvällen. Sjuksköterska lyckas ge lugnande medicin, det var mycket spännande”.

Jag förstår fortfarande inte vad som var spännande med att tvinga i någon medicin utan en läkares ordination.

Avfärdande samtal om medicinering

På psykiatriska mottagningen när jag är osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar säger läkaren:

”Det är ju du som ska äta medicinen”.

Frågan ställdes aldrig

Jag gick i BUP öppenvård i 4 år för behandling av återkommande depressioner och ångestproblematik. Det som aldrig kom upp på BUP var att jag hade ett svårt självskadebeteende jag inte förmådde sluta med. Först på vuxenpsyk pusslade man ihop mina svårbehandlade depressioner med hypomanier jag börjat uppleva till en bipolär sjukdom. Jag förstod själv några år in på behandlingen på BUP att jag nog var bipolär men vågade själv inte lyfta misstanken. Jag fick testa diverse för mina depressioner och inget bet, fick även prova en uppsjö av ångestdämpande utan effekt. Trots över- och felmedicinering, fel diagnos och uteblivet traumaperspektiv är det egentligen bara en sak jag idag är riktigt besviken över. Det är samtalen som aldrig togs med mig. Ingen frågade någonsin mig om jag skadade mig. Jag trodde såklart jag dolde det jättebra men i efterhand kan jag själv se signalerna. Självskadorna som ofta var ett rop på hjälp ingen hörde. Jag vet inte om jag skulle varit ärlig om de frågat, men kanske hade jag efter andra eller tredje gången lagt mig och berättat. Det fanns inget som var så dåligt för min psykiska hälsa som mitt konstanta självskadande, ändå adresserades aldrig detta. Idag, självskadefri på egen hand, ser jag på mina ärr och undrar om några av dem gått att förebygga med rätt hjälp i rätt tid. Men för att jag skulle få hjälpen krävdes också att någon ställde frågan. Och det gjorde de aldrig.

Försämrad av medicinering

Psykiatrin har gjort mig läkemedelsskadad. Jag känner att jag har blivit personlighetsförändrad sedan jag började på psykiatrin. Jag blev utbränd 2011 och under fem år gick jag hos kurator samt testade SSRI-mediciner utan att bli bättre och därför blev jag remitterad till psykiatrin 2016.

På psykiatrin fick jag starkare medicin som stegvis gjorde mig sämre. Tidigare var jag inte deprimerad men sedan jag började med medicinen hos psykiatrin så har jag utvecklat Dystymi (kronisk depression) och social fobi. Jag har fått problem med att klara av att jobba, jag har utvecklat självmordstankar och kommer inte upp ur sängen vissa dagar (vilket har resulterade i väldigt många sjukdagar från jobbet). Jag har också utvecklat kognitiva/mentala problem, har svårt att minnas detaljer och klarar inte längre av att göra krävande uppgifter. Sammanfattningsvis har detta bidragit till att det blivit svårt att klara vardagen och kollegor och anhöriga får hoppa in och styra upp situationer.

Jag har aldrig hållit på med droger innan jag började i sjukvården men jag förstår på något sätt så här i efterhand att mediciner kan ändra hjärnan på samma sätt som andra droger. När jag började i psykiatrin var jag väldigt naiv och godtrogen, jag ifrågasatte ingenting. Flera år senare började jag läsa på mer och förstod då att allt som psykiatrin håller på med inte är bra och att det faktiskt ganska ofta inte ens är baserat på objektiv vetenskap.

Det tog ganska många år innan jag lyckades sluta helt med medicinen och trots att jag nu är fri från den så har jag fortfarande vissa biverkningar. Det enda som jag fortsatt att ta sedan jag slutade med sjukvården är homeopatisk medicin eller lugnande medicin (de hjälper mig mot skakningar som jag utvecklade hos psykiatrin) samt Psilocybin vid enstaka tillfällen (det hjälper mot ältande och självmordstankar). Jag letar fortfarande efter något som kan hjälpa mot social fobi.

Nekad traumabehandling för vårdskador

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter i menyn ovan. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare. För användningsrättigheter se Bakom projektet.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.