Opsynligas logga

berättelser från psykiatrin

”Hon är barnslig”

Efter flera år av depression och svår ångest, efter alla mediciner, efter upp och nedgångar så hamnar jag till slut på psykakuten. De väljer att lägga in mig då jag mår så dåligt och bara vill dö. Det börjar med att dom tar bort min ssri utan att ersätta den med något annat trots att jag ber dom. Dom väljer att bara ge mig oxascand som starkast för mina ångestattacker trots att det inte hjälper. Dom väljer att sänka den andra medicinen och påstår att jag ljuger när jag berättar att min läkare har sagt att jag ska ta den dosen.

Mina vänner kommer och hälsar på, jag får en gosedjursgris som jag sover med, det känns tryggt. Under mina nio dagar inlagd så får jag ingen hjälp. Dom har ingen psykolog som man kan prata med. När jag har svåra ångestattacker säger dom åt mig att sluta gråta och att jag borde gå ut och kolla på tv med dom, som om det skulle hjälpa. Jag frågar om permission och läkaren säger att vi kan prata om det dagen efter. Dagen efter är hen inte där. Efter nio dagar inlagd så skriver överläkaren ut mig och säger att det är för att dom inte kan hjälpa mig. Dom skriver ut mig, ger mig min nya medicinlista. Ber om att få prata med överläkaren, men hen kommer aldrig.

Går till apoteket så fort jag blivit utskriven för att kunna få mina nya doseringar, men då visar det sig att dom inte ens skrivit ut medicinerna. När vi till slut ber om att få ut journalen har överläkaren skrivit att jag inte vill bli bättre, att jag inte anstränger mig, att jag är barnslig som ”bara ligger på sitt rum med sin gosedjursgris”.

Den psykiatriska vanvården

Mina första kontakter med psykiatrin togs när jag som tonåring började utveckla anorexi. Det var min egen självmedicinering mot ett enormt självhat som byggts upp av åratal av trakasserier, mobbning, våldtäkt och en destruktiv hemmiljö. Med tiden förvärrades dock symptomen, dels pga bristen på effektiv vård. När det var som värst hörde jag röster, var paranoid, livrädd för omvärlden, skadade mig  konstant och försökte upprepade gånger begå självmord. Jag var nära döden först i anorexi (självsvalt mig till bla hjärtsvikt), lyckades nästan hänga mig och hamnade flera gånger på IVA pga olika överdoseringar. Psykiatrins svar var alltid tvångsvård med tonvis av mediciner som intogs genom fasthållning eller bältning. Jag upplevde oftast att jag ej blev lyssnad på och behandlades som att jag inget förstod och att personen på andra sidan bordet alltid visste bättre. Diagnoser sattes och byttes likt underkläder, ibland av läkare som enbart läst någon journalanteckning. Helst skulle det oxå vara tonvis av mediciner och i höga doser. En nerdrogad person är ju en lugn patient och en sådan är sällan till besvär. Dessa frekventa byten av läkare, diagnoser och läkemedel gjorde mig uppgiven och ännu mer misstänksam. Medicinerna gav dessutom outhärdliga biverkningar vilket gjorde att så fort jag blev utsläppt slutade jag med dem varpå jag återigen blev sjuk och tvångsintagen och gavs ännu mer läkemedel.

Cirkeln bröts aldrig, så när jag var runt 24 år gav vården upp och började arbeta med att få mig intagen på ett stödhem för kronisk psyksjuka. Jag fick höra att jag var schizofreniker och jag skulle aldrig bli frisk eller ha förmågan att avsluta skolan (gymnasiet) eller kunna arbeta. Detta gav mig insikten att om jag någonsin skulle kunna få ett självständigt liv var jag tvungen att skaffa mig det själv. Jag sa i princip upp kontakten med psykiatrin, slutade med medicinerna och började jobba med mig själv mentalt samtidigt som jag läste in gymnasiet på distans. Enorma mängder blod, svett och tårar offrades men jag lyckades komma in på universitetet, fick jobb på ett laboratorium och lever nu självständigt.

Där hade det gärna kunnat sluta, men tyvär tar inte psykiska problem slut bara för att man säger upp dem. Lika lite som att cancer försvinner om man skiter i den eller att ett förlamat ben fungerar bra bara man intalar sig det. Jag har fortfarande problem med ångest, depression, sömn och koncentration. För drygt fem år sedan sökte jag därför vård hos psykiatrin där jag bor för att få hjälp. Ett första besök gick rätt lätt, men sedan när själv behövde komma i kontakt med mottagningen var man tvungen att ringa en växel som skulle lämna ett meddelande till vederbörande varpå denne skulle återkoppla. Att ringa eller gå direkt till mottagningen går/gick inte. Första gången tog det ca sju månader innan någon återkom. Ytterligare några månader innan jag fick träffa en läkare. Under denna tid hade jag i ren desperationen uppsökt akutpsyk för att få hjälp. Det slutade med att jag satt en hel kväll och en halv natt utan att någon träffade mig, varpå jag lessnade och gick direkt till jobbet.

När jag äntligen lyckades få en läkartid ansåg läkaren (givetvis en ny) att jag hade ADHD och ville förskriva medicin för detta. Då jag påpekade att jag saknade diagnos vilket i Sverige gör det olagligt att förskriva centralstimulantia, sa hen att det ”var nog inga problem”, hen skulle bara fråga sin handledare först. När hen återkom så bekräftade hen vad jag nyss sagt, men hen ville absolut sätta upp mig på en lista för diagnosutredning. Det gjorde mig glad, för jag hade en förhoppning att om jag äntligen fick rätt diagnos kanske mitt liv skulle förbättras. Några månader senare hade jag fortfarande inte fått någon hjälp eller hört något från mottagningen varpå jag ringde växeln. Denna gång tog det ”bara” några veckor innan en personal återkom vilken var rätt spydig i tonen och väldigt obehjälplig. Jag var i desperat behov av hjälp och hade rejält lessnat på den allmänna psykvården och dess bristande möjlighet till kontakt och valde då att gå till en privat psykiater. Jag fick snabbt en tid men behövde ta med min tidigare journal och sökte upp den tidigare mottagningen och bad om en utskrift.

Döm om min förvåning när jag läste att den tidigare läkaren hade antecknat att jag kommit dit och KRÄVT att få ADHD-medicin förskriven trots att hen påpekat för mig att jag saknade diagnos!? Detta hade även diskuterats på ett teammöte där samtliga hade varit överens om att jag nog kom dit enbart för att få droger utskrivna. De behövde därför inte göra någon utredning av mig eftersom jag förmodligen var en missbrukare(?!) och inget annat. Jag vet inte vad som var värst: chocken, ilskan eller skammen.

Hos den privata psykiatern var det rätt bra till en början men då jag upplevde en del biverkningar av det enda läkemedlet jag tog (Litium) informerade jag denne om att jag tänkte sluta med det. Det var inga problem ansåg hen, men tji fick jag. För vad hen inte talade om var att hen samtidigt anmälde mig till Transportstyrelsen för dålig följsamhet till behandling och vägran till medicinsk behandling. Transportstyrelsen tolkade detta som att jag blivit psykotisk och vägrade medicinera för detta varpå de drog in mitt körkort. Jag försökte överklaga beslutet och fick läkaren att förtydliga sig gentemot myndigheten och jag fick även min chef på laboratoriet jag arbetade på att intyga att jag var välfungerande och vid mina sinnes fulla bruk att kunna utföramitt arbete (fatta pinsamheten i det). Inget hjälpte och ingen lyssnade. Jag var ju trots allt en ”psykpatient”. Transportstyrelsen tog mitt körkort med omedelbar verkan och Förvaltningsrätten bekräftade deras beslut utan att någon av dem någonsin pratat eller träffat mig. För att få tillbaka det var en ny psykiater tvungen att intyga att jag var ok.

Det tog mig fem månader att få tag i en som kunde träffa mig och jag fick ta mig till en helt annan stad (enkel resa 50 mil). Då hade jag ringt runt hos både privata och allmäna psykiatriker i fyra olika städer. Läkaren i staden 50 mil bort såg inga skäl varför jag inte skulle ha körkort och skrev ett intyg varpå jag fick tillbaka det. Dock kvarstod problemet att så länge diagnosen schizofreni var satt på mig (den var ju aldrig ändrad sedan jag avsade mig kontakten med psykiatrin åtta år tidigare) låg mitt körkort ständigt i riskzonen. Att jag inte tagit läkemedel mot detta på flera år och trots att jag fungerade vardagsmässigt verkade inte vara bevis nog. För att få den borttagen/ändrad krävdes dock en utredning vilken ingen i staden där jag bor ansåg nödvändigt. För mig personligen var detta ett stort problem då erfarenheten med Transportstyrelsen och Förvaltningsrätten rejält hade skadat mitt förtroende till samhället och jag kände mig nödgad till att betala det privat.

Några månader senare stod jag alltså 40’000 kr fattigare men med ett papper i handen som intygade att någon schizofreni hade jag inte, men däremot hade jag ADHD och ångestproblematik. Även om jag var lättad över att få det svart på vitt kom nästa problem: att få behandling för det. Den privata läkaren vågade jag inte gå tillbaka till då jag ansåg att hen förde mig bakom ljuset och den allmänna psykiatrin såg mig ju som en missbrukare. Jag försökte söka vård hos alla övriga privata läkare jag kunde finna i närheten. Samtliga nekade, vissa pga för många patienter andra hörde helt enkelt aldrig av sig och grannstaden sa nej för att jag inte bodde där.

I april förra året tvingades jag att bita i det sura äpplet och återigen söka vård hos de som ansåg mig vara en missbrukare – de var ju de enda som inte KUNDE neka mig. I juni fick jag träffa en sjuksköterska som läste utredningen, godkände den och ställde mig i kö för läkartid för att få medicinsk behandling. Hen sa samtidigt att enbart en läkare arbetade på mottagningen då övriga slutat och ingen sökte tjänsterna och varnade för långa köer. I november, nästan åtta månader senare hade jag fortfarande inte hört ett ljud från dem och jag hade gått ner mig så i depression att självskadetankar började komma upp. Jag ringde och sa detta till växeln vilket de tog allvarligt med orden ”detta är illa, du måste komma i kontakt med någon snarast” och de skulle vidarebefodra det till min mottagning. Sedan gick ytterligare tre veckor utan ett ljud. Jag var nu i upplösningstillstånd och ringde därför till den tidigare läkaren i staden 50 mil bort, jag var tvungen att få någon hjälp! Hen tyckte det var högst anmärkningsvärt och jag fick en tid hos hen tio dagar senare. Trots att det är 50 mil bort och trots att jag får betala fem gånger så mycket för besöket är det värt det! Jag har nu en kontakt och jag får hjälp. Psykiatrin där jag bor har fortfarande (mars) inte erbjudit mycket..

Summan av mina ansträngningar för att få vård de senaste åren har resulterat i jag har gett upp tron på att någonsin bli ”bra” och jag bär konstant på en destruktiv känsla av vanmakt och hopplöshet. Vården tycks befinna sig på andra sidan av en enorm mur, en mur som är helt ogenomtränglig och som du kan stånga dig blodig på utan att nå. Att upprätthålla ens psykiska välmående faller helt och hållet på en själv och jag är verkligen livrädd för vad som händer om jag inte orkar eller klarar det. Då vet jag att det är slutenvården som träder in, och det är inte vård. Det är förvaring och söndermedicinering som leder till total oförmåga att klara sig själv. När de sedan släpper ut en är man bara en spillra av det man var innan och man står återigen utan någon som helst hjälp vilket leder till nya inläggningar. Den cykeln skrämmer mig verkligen!

Missbedömning

Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången i mitt liv förra våren och både jag och min (friska, vettiga) mamma blev flera gånger chockade över flera saker under min vårdtid. Jag blev inlagd pga. att jag bröt ihop på min systers köksgolv efter att hon stoppat mig från att springa därifrån för att begå självmord. Hon ringde psykakuten och min mamma hämtad mig och körde mig dit. Läkaren jag träffade ville skicka hem mig men jag insisterade på att få hjälp då jag inte litade på mig själv och jag var osäker på om jag skulle klara att leva tills nästa dag. Läkaren gav till slut med sig och jag fick spendera natten på akuten. Jag mådde dåligt pga. att jag hade blivit våldtagen 2 dagar tidigare. Jag blev därför livrädd när en psykotisk patient var påväg in i mitt rum för att skötaren var lite för långsam med att stoppa honom. Hen ryckte på axlarna, rullade med ögonen och sa att han inte var något att bry sig om och lämnade mig ensam med min panikångest-attack.

Morgonen därpå ville läkarna återigen skicka hem mig men när jag berättade att jag hade starka självmordstankar så ändrade de sig plötsligt och jag blev inlagd på en psykiatri-avdelning.
Jag var inlagd under 10 dagar. Jag anser att de missbedömde mitt tillstånd genom att låta mig gå på promenad själv redan andra dagen jag var där. Jag gick vilse flera gånger och visste inte hur jag skulle hitta tillbaks till avdelningen. Jag hittade som tur var ett par andra skötare som hjälpte mig tillbaks. Det var tur för jag blev nästan påkörd av två cyklar för att jag var så desorienterad pga. medicin. Nästa gång jag var ute själv på promenad och inte hittade hem och frågade om hjälp av en annan personal så var han väldigt förvånad över att jag fick gå runt själv, jag kunde bara hålla med.

En gång höll jag på att få någon annan patients tabletter. Jag tog emot burken och läste som tur var på den, det stod någon annans namn (säg att hen hette Sandra) på burken så jag läste ”Sandra” högt. Skötaren svarade ja, Sandra, varsågod och ta din medicin. Jag svarade att jag inte hette Sandra och skötaren svarade va? heter du inte Sandra? Jag  sa att det var mycket som jag var osäker på just då men jag insisterade på att jag fortfarande visste vad jag hette och skötaren tog tillbaks burken.

Jag upplevde även att överläkaren inte var så intresserad av att lyssna på min anamnes och min förmodade diagnos utan försökte ställa diagnosen Mano-depressiv bara för att min pappa har den sjukdomen. Jag sa att jag inte trodde att jag hade den sjukdomen då jag aldrig tidigare i mitt liv varit varken manisk eller deprimerad. Jag sa dock att jag var öppen för medicinering och behandling om hen själv var säker på att hen ställt rätt diagnos och efter att hen hade talat med någon av mina anhöriga. Trots att jag mådde dåligt var jag medveten om att man inte kan ställa en diagnos utifrån en persons tillstånd direkt efter ett trauma. Det krävs en utredning och man brukar även lyssna på anhörigas berättelser.

Jag upplevde det som att de bara gissade diagnoser utan några som helst belägg. T.ex. så sa de att de trodde jag hade ADHD varpå jag frågade vilka grunder hen kommit fram till det eftersom det aldrig tidigare hade funnits någon som trott att jag haft den diagnosen, jag hade alltid haft lätt för mig i skolan och hade aldrig sociala svårigheter osv.

Under mitt inskrivningssamtal bad jag om ett graviditetstest då detta var något som bekymrade mig mycket. Efter 5 dagar genomförde jag en undersökning på akuten för våldtagna efter att själv ha sagt att jag borde nog skickas dit för att jag visste att det var viktigt att genomgå en undersökning inom en vecka efter en våldtäkt, personalen hade nämligen inte koll på när våldtäkten hade skett. När jag var påväg hem ifrån återbesöket på akuten för våldtagna så insåg jag att jag fortfarande inte visste om jag var gravid eller inte. Mamma sa: Va?! men var det inte därför du var här? Hon följde med mig tillbaka upp och de gav mig provsvaret.

Det hela slutade dock ganska bra; jag fick diagnosen PTSD vilket var det jag själv misstänkte redan från början och uppföljningskontakt med öppenvården.

Det blev för oetiskt

Jag var på min väns begravning. Jag var sexton, hon hade precis fyllt arton. Vi hade varit inlagda många månader tillsammans på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Men psykiatrin svek henne och hon tog livet av sig. På begravningen träffade jag två vårdpersonal från avdelningen, de enda två som faktiskt varit bra. Både humana och kompetenta. Utbildade. Vi kramades och grät. Jag bad de hälsa tillbaka till slutenvårdsavdelningen. Deras svar var ”Vi jobbar inte där längre, det blev för oetiskt” och ”Vi fick inte göra vårat jobb”.

Jag förstod dem samtidigt som jag blev ännu mer oroad för de som var inlagda på avdelningen nu. Om de två enda vettiga slutat på grund av att vården var oetisk betydde det att patienterna, barnen, var utelämnade till resten av personalstyrkan? De som bältat utan anledning, gett mig fel injektion, hotat och hatat både mig och andra patienter? De som våldtagit, förnedrat och misshandlat mina vänner när vi varit frihetsberövade bakom de låsta dörrarna?

Vad säger det egentligen om en arbetsplats ifall de enda som har medkänsla OCH adekvat vårdkunskap slutar?

De ville inte hjälpa mig

Ibland vet jag inte vad som är värst; att inte få hjälp eller att veta att hjälpen inte går att få på grund av politikens satsningar på allt förutom psykisk ohälsa.

Det är 2010 och jag har varit självmordsbenägen länge. Jag har själgvskadat och min ringer psykakuten. Efter mycket om och men kommer jag dit, får vänta i timmar med min lilla packade väska, bara för att träffa personal som hånar mig och skickar hem mig igen. Några veckor senare tog jag min första överdos.

Även den gången möttes jag av ovillig personal, att det inte alls var något fel på mig och att jag överdrev. Ja tills blodproverna kom tillbaka och dom hittade mängder av medicin i mitt blod. Jag fick ligga inne i tre veckor, till dom – utan att meddela mig – bestämde sig för att skriva ut mig. Lyckades tjata till mig en ytterligare dag, så jag kunde bli hämtad.

Efter det följde år av självskador, självmordsförsök och en psykvård som sket fullständigt i mig.

Mitt ena försök kom nära. Jag var medvetslös i några dagar och fick efter IVA ligga på en demensavdelning. För psyk var fullt. Jag fick ingen samtalsvård, ingen medicinering, ingenting. Blev utskriven och hemskickad. Fick träffa min psykiatriker några veckor senare, som undrade varför jag var tillbaka och varför hen skulle hjälpa mig. All skuld las på mig. Sol vanligt.

Jag bytte hemort och sökte hjälp igen. Men ingen ville ta i det ens med tång. Har tappat räkningen på hur många gånger jag hamnade på akuten. Hur många självskattningsblanketter jag fyllt i, utan uppföljning. Hur många diagnoser jag fått utan utredning. Jag minns hur en läkare på vårdcentralen gav mig antipsykotisk medicin och medicin mot schizofreni, utan utredning. Hur många gånger min psykoterapeut vägrade att prata om mina trauman utan bara blicka framåt. Hur många gånger samma psykoterapeut sa att jag inte ska lägga någon vikt vid diagnoserna och att det inte var viktigt. Jag minns hur den där läkaren på vårdcentralen sa att sådana som mig var manipulativa och att jag ska vara tacksam att jag bor i Sverige, för i andra länder hade dom struntat i mig. Hur vårdcentralen vägrade behandla mig på grund av inkompetens inom området och hur psykiatrin inte tyckte jag mådde tillräckligt dåligt för att gå till dom, för att sedan återremittera mig till vårdcentralen. Hur psykologen på psykiatrin andra gången vi skulle ses hade glömt bort det, upprepade allting hen sa gången dessförinnan och hur jag borde uppsöka samtal hos en diakon. Hur jag där och då bestämde mig för att försöka privat och om det inte fungerade, helt ge upp. Men jag är kvar. Jag fick hjälp. Men jag fick inte hjälp av dom vårdinstanser som ska hjälpa människor i min situation. Vad ska det egentligen krävas för att få vård? Tydligen en tjock plånbok och en energi att kräva hjälp. Den energin så få i min situation har.

Självmordsförsök

Efter att mirakulöst ha överlevt ett självmordsförsök och nästan en vecka inne på akut, intensivvårdsavdelning och medicinska så släpper psyk hem mig efter ett samtal med en påse dödlig dos av medicinen jag dagar tidigare försökte ta livet av mig med. Jag säger min mamma och pojkvän kommer finnas hemma som stöd – de kontrollerar det inte. De frågar inte hur jag bor, hur jag tänker ta mig hem eller göra närmaste dagarna. De ger mig en tid 3 dagar senare med min redan befintliga kurator jag gått hos i 2.5 år som bevisligen missat varningssignalerna. Fortfarande 3 månader senare nu har jag inte träffat en läkare oxh psyk beter sig som om mitt självmordsförsök var ett misstag, aldrig hänt eller spelar någon roll

Ingen vård

Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.

Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.

Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.

Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.

Akutpsykiatrin

Jag kan dela med mig av min berättelse som jag skrev ner strax efter, för att kunna få ut alla känslor, framför all den frustration jag kände inför psykvården (vilket inte är första gången, men definitivt den värsta). Detta var i Aug 2017. Kan även tillägga att jag är 29 år idag. Och trots brist på prof. hjälp efter detta, har i alla fall medicinen fått mig att kunna hantera vardagen och mig själv hyfsat igen och jag känner mig stabil idag.

”Ni som har följt mig ett tag nu vet att mitt mående går upp och ner, och något jag kämpat med sedan tonåren. Men det var först för ett år sedan som jag fick professionell hjälp på riktigt. Hade samtalsterapi under ett år samtidigt som jag fick antidep medicin. Det hjälpte mig otroligt mycket. Och hela anledningen till varför jag vågade ta tag i mina drömmar och uppfylla dem. Annars hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva detta ifrån vårt egna hus på landet där jag nu jobbar med min konst.
Ni kanske också minns att jag skrev att nu ska jag sluta ta antidep medicinen. Jag tyckte jag mådde alldeles förträffligt och tyckte jag kunde sluta, ringde en läkare på VC som sa att det är bara du halverar de sista tabletterna så kan du avsluta där. SÄMSTA rådet någonsin!!! Man ska absolut inte avsluta så snabbt! Vilket jag nu fick reda på långt efter. För jag började sakta men säkert få tillbaks ångest känslan i bröstet. Men den här gången utan att veta vad som orsakar den, allt är ju så bra nu! Men det gjorde det inte bättre, tappade energin, orkade ingenting, började få svårt att somna pga av ångest känslan och ont i kroppen. Kände mig ledsen utan att egentligen veta varför. Det vara skönt att iaf få gråta ut allt jag kände inuti. En kompis gjorde mig uppmärksam på att detta är inte okej, jag kände mig hemsk som utsätter den jag älskar för mig själv när jag mår så. För all skit går ut över honom och för att jag inte orkar. Jag sökte därför hjälp på VC igen och fick en tid veckan därpå. Men tillslut orkade jag bara inte med mig själv längre. Det är då jag inte vill leva längre. Jag orkar inte gå in på varje detalj nu, men när jag mår så kan det gå väldigt snabbt och min omgivning märker nog inte ens när jag skiftar från att kämpa, till att jag blir helt likgiltig inför allt. Jag känner då inte att någon bryr sig. Jag vill dö. Jag vill inte utsätta de jag älskar för mig själv längre, jag är en börda och jag orkar inte mer.

Denna gången slutar det med att min sambo ringer polisen som tar mig till akutpsyk, vilket jag vill, för jag vill få hjälp, jag vet att jag inte mår bra, det är därför jag vill dö, jag är inte mig själv längre.
Väl där börjar en ny dimension av helvetet. Vi måste sitta och vänta och vänta utan att veta när vi ska få prata med läkaren som bestämmer vad de ska göra med mig. Jag är fast där, får inte ens gå ut. Har inte ätit eller sovit på hela natten och förmiddagen då jag fick mitt sammanbrott, och de kunde inte heller erbjuda något jag kunde äta. Det är nu eftermiddag, vi har suttit här sedan 10 tiden, det är Lördag. Det är två till i det annars tomma väntrummet. Timmarna går och jag vill bara komma hem igen, så jag kan få vila och känna mig trygg. Här får jag bara ännu mer ångest av ovissheten och att ingen bryr sig. Jag har inte ens fått en klapp på axeln eller några vänliga ord som säger att det kommer bli bra igen, det hade räckt… Jag hinner få, vad jag närmast kan beskriva som ett utbrott, likt ett litet barn. Rädsla och ångest över att jag inte kan få veta vad som kommer hända, för att inte kan få bli lyssnad på, för att jag inte ses som en vuxen människa längre. ”Släpp ut mig!” skriker hela mitt väsen efter att personalen vägrar låta oss gå och skaffa någonting att äta, eller iaf ta lite luft. Men ingen lyssnar, jag är fast, kan inte fly, allt kommer tillbaks, jag är liten igen. Allt som blir kvar är en liten gråtande flicka i fosterställning. Totalt nedbruten och sårbar. Så illa däran var jag inte ens när jag kom dit.
Vi får vänta i tre timmar innan en läkare (vilken var den enda läkaren) kunde prata med oss. Men efter den hjärtlösa behandlingen jag hittills hade fått ville jag inte prata med någon läkare, det hjälper mig inte nu! De tycker dessutom att jag borde bli inlagd där över natten. Jag vägrar! Jag blir livrädd, rädd för mig själv, vad jag skulle utsätta mig själv för i denna främmande, otrygga miljö, skulle inte klara av de! Min självdestruktivitet hade med all sannolikhet bara blivit värre då. Jag vädjar till min pojkvän att de inte får låta mig bli kvar här, och han står upp för mig! Den enda som de verkar lyssna på för övrigt. Jag säger till dem att bara jag får min medicin igen så kommer det bli bra igen, för det vet jag, den har hjälpt tidigare. De går tillslut med på det och jag får åka hem. Vilken lättnad!

Men irritationen kvarstår, irritation över hur man kan bli behandlad på detta hjärtlösa sätt när man mår som sämst!?? Jag har tappat allt förtroende för akutpskvården. Om jag mår så dåligt igen, är det den sista plats jag söker hjälp på.
Idag mår jag bättre som tur är, medicinen tar mig sakta tillbaka till mig själv. Jag gick till den tiden hos en kurator på VC som jag hade bokat innan, det känns bra. Får fortsätta komma dit.*
Jag fick även en remiss av akutpsyk, där jag fick gå till en överläkare som frågade mig samma saker igen som de gjorde på akutpsyk, och sa att jag får stå på väntelistan och då får komma på en bedömning om jag får hjälp där. Sist jag stod på en sån lista tog det mer än ett halvår… Nej jag tänker inte gå dit mer… samtidigt är det den enda riktiga psykvården vi har här.”

*De hade endast tid ca en gång i månaden, KBT-behandlning, vilket inte alls hjälper mig. Så avslutade det sedan.

Google bättre än läkarbesök

Hos en läkare är jag osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar med den. Då får jag kommentaren ”det är ju du som ska äta medicinen.”

Jag tolkar det som att jag ska göra valet av medicin själv, utan stöd av eller i dialog med läkaren. Man tvingas alltså bli sin egen läkare och googla sina mediciner!

Förlorat 11 vänner sedan 2017

2017 var året jag bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag satt hemma i min lägenhet och svalde piller, alla möjliga sorter. Antidepp, insomningstabletter, starka värktabletter(morfin bland annat)
Efter en stund blev jag rädd och ringde 112 som sa att det fanns ingen tillgänglig ambulans i närheten och tyckte jag skulle åka in själv… Till psykakuten som låg 1 timme bort.
Jag struntade i allt och satte mig i bilen, synen blev dålig och körde ostadigt hela vägen. Jag hoppades att somna vid ratten men tog mig fram.
Väl vid psykakuten så fick jag träffa en läkare och sköterska. Fick en filt att värma mig med eftersom jag skakade så jag trodde hela jag skulle skaka sönder.
1,5 timme senare så kom en annan läkare och sa att hen skrivit ut propavan som jag skulle ta när jag väl kom hem igen. För mitt fall var inte farligt…
De gav alltså tabletter till någon som var beredd på att ta sitt liv.
Bra jobbat vården…
Än lever jag men har fått men efter händelsen och är då och då tillbaka till tankarna och hopplösheten.
Nu har jag flyttat och upptäckt att det är här man ska vara om man vill ha bra vård!
Jag oroar mig dock varje dag för vännerna som är i den sits som jag var i. Jag har förlorat 11 vänner sedan 2017 tack vare att de inte blev tagna på allvar av psykiatrin och vårdcentraler. Det är fan skamligt att alla ”politiker” tar psykisk ohälsa som något som är påhittat. Öppna ögonen och se hur stort problemet är! Mer resurser och pengar till psykiatrin, ÖVERALLT!