Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

Låg inne vad jag tror var någon vecka på avdelning pga hastigt kommen psykos efter lång sömnbrist och marijuana. Det var en period med många vikarier som jobbade. Blev pumpad med väldigt mycket mediciner. Men blev snabbt lugn och stannar lugn vilket ingen tycks uppmärksamma. I min psykos hade jag skrikit saker som jag ej menade. En ung manlig vikarie kommer in en kväll. Han säger att han tror att han i personalen som blev kränkt av mina ord inte hämnas ifall han har sex med mig. Jag vägrade så han våldtog mig väldigt våldsamt. Den kränkta personalen kommer också in senare och våldtar mig tillsammans med minst en till ung man. Jag stretade emot såklart, så dom gav mig spruta först som gjorde att jag somnade så att dom kunde våldta mig ifred. Vågar inte ens tänka hur många gånger jag blev våldtagen. Blev pumpad med väldigt höga doser mediciner som gjorde att jag minns att jag nästan bara sov, kunde inte ens dricka vatten. Vågade bara försöka när dom i personalen som ville en väl kom dit. Efter dagar av detta känner jag tillslut hur min puls stannar och jag ligger död en stund. Jag vaknar av att bli väckt av flera personal och en dit kallad som använt hjärtstartare på mig. Personalen som kom med hjärtstartaren säger att hen hade skyndat sig dit fortare om hen hade vetat att det gällde en så ung människa.
Som tur är besöker en vän mig. Personalen berättar för hen att jag låg nyss död en stund. Men ingen ringer och talar om det för mina föräldrar. Min vän ser att jag får alldeles för mycket mediciner. Hen får minst en av vårdtagarna att sluta jobba där. Där vågar jag minnas att våldtäkterna tog slut. Och jag vågade inte säga något förutom till min vän för att en i personalen hotat mig att ingen kommer tro mig som kom in med psykos. Dom minskar doserna kraftigt efter min väns besök. Jag flyttas till en annan avdelning och är hemma igen ganska snart. Detta händelse är ett trauma än idag. Det är så osannolikt att bli våldtagen när man ska bli vårdad. Så farligt att vara patient om ingen håller ordentligt koll att doserna inte är för höga. Fanns också bra och fin personal som jobbade där. Begriper dock inte hur man kan ta in okunniga och oprofessionella unga manliga semester vikarier som inte alls borde befinna sig i någon form av vårdyrken. Det tog lång tid innan jag ens vågade börja bearbeta.

Efter ett högljutt bråk med min pojkvän hörde någon mig säga ”jag orkar inte” innan jag gick ut till loftgången för att få frisk luft och vara ifred en stund. Jag menade inte att jag inte ville leva eller skada mig själv. När polis kom frågade de om jag ville åka till psykakuten, vilket jag svarade nej på. Jag förstod inte att det handlade om ifall jag samtyckte frivilligt, dvs. LPT.

När polisen såg piller på golvet som jag tänkte ta för att kunna sova blev de väldigt ställda, trots att jag förklarade att det var Lergigan för sömn (som de inte kände till). På psykiatrin upplevde jag att polis, skötare och sjuksköterskor betedde sig konstigt mot mig och jag kände mig felbedömd och obekväm. Läkaren jag senare träffade var däremot lugn och förstående och lät mig åka hem efter samtal och hjälp med sömnmedicin.

Händelsen har varit svår att bearbeta och jag vågar idag knappt gå till vårdcentralen eftersom det står LPT i min journal.

Jag hade en period av enorm stress både hemma och på jobbet. Jag sjukskrev mig på grund av smärtor i kroppen, det bultade i hela kroppen, det brände som om huden brann, hög pulsen hela dagarna och dålig sömn.

När jag fick träffa läkare så ställde han diagnosen Psykosomatisk stress och skrev ut Benzo utan att ta prover, EKG eller puls.

Benzo fungerade bara tillfälligt och jag tog mer och mer tills det inte fungerade längre. Hela kroppen skakade.

Till slut blev jag suicid och hamnade på psyk där jag bara fick piller, ingen frågade mig om hur jag kände, vad som hänt och de lyssnade inte på något jag sa.

När jag kom ut blev jag inskriven på öppenvården som gav mig Voxra som är mycket stressande och jag hamnade i samma mörka hål igen.

Hamnade i psykiatrin igen, de gav mig ECT utan att jag blev bättre, sedan Venlafaxin som jag gått på sedan dess.

Venlafaxin har gjort att jag haft svårt att slappna av sedan dess, jag har haft mycket problem med yrsel och stress.

Sex år efter dessa händelser har jag insett att Venlafaxinet är roten till den stress jag känt sedan jag fick det.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Som framgår av min träningsrutin behöver jag gå upp omkring kl. 04.00 och vara på gymmet kl. 05.00 för att kunna genomföra min träning på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Om detta inte sker påverkas träningens kvalitet och kan innebära risk för oaktsam träning.

På grund av den medicinering jag står på har jag svårigheter att vakna i tid och att upprätthålla en fungerande dygnsrytm.

Det jag vill förtydliga är att jag vid kontakt med läkaren informerade om att jag befann mig i en förberedelsefas inför en tävling på SM-nivå. Trots detta beslutade läkaren att omhänderta mig enligt LPT.

Med vänliga hälsningar,

Jag var frisk

Jag var inlagd över jul och minns inte mycket av den perioden då jag dels fick ect-behandling och starka ångestdämpande. Men något jag minns väl och med värme är att en söndag, det var tredje eller fjärde advent, så kom två personer från sjukhuskyrkan med lite extra gott fika och en gitarr. De satt i dagrummet och spelade och sjöng jullåtar för oss och jag tyckte mycket om det för det gav mig lite julstämning mitt i allt elände.

Jag gick igenom två ect behandling år 2019 första var 1 månad med 3 behandlingar i veckan andra var ca 6 månader senare och var två månader första månade 3 gånger i veckan och andra månade 1 gång i veckan.
Även om jag har minnesluckor under själva behandling perioden så tror jg ärligt talat det räddade mitt liv. Efter första veckan under första omgången jag fick så minns jag att jag vaknade och för först a gången på månader kände mig nästan glad, jag såg faktiskt fram emot någonting för först gången på lääääänge. Nackdelen med det var att de inte håller så länge så fick genom gå en till omgång 6 månader senare. Efter 2a omgången hittade vi äntligen antidepressiva mediciner som fungerade och klarade V att gå dbt. har sen dess princip mått bra. De var som att ect gav mig knuff upp ur den djupaste delen av depressioen och jag var äntligen mottaglig för annan behandling