När jag var 16 år och var inlagd på bup så gav dom mig sjuka mängder medicin. Hade jag ångest så erbjöd dom medicin. Inte någon att prata med. Ville jag inte ha medicinen så tjatade dom i mig den eller höll fast mig och tryckte in den i min mun. Om det var mycket att göra på avdelningen och ingen hade tid att komma kunde dom istället ge mig höga doser av starka lugnande mediciner för att jag inte skulle orka ställa till med något.

Sommaren 2019 hamnade jag i en psykos efter flera års påfrestande personliga händelser. Konkurs efter att ha drivit ett företag i 20 år, en längre trasslig relation, flera dödsfall i familjen, förändrad kontakt med en nära anhörig, och att det blev för mycket med ett nytt företag. Symtomen kom krypande under våren. Jag var medveten om allt jag gjorde och upplevde märkliga saker i min kropp och mitt huvud kändes emellanåt som om det var överhettat.
Jag arbetade hela tiden på med företaget och frågor gällande drift och personal även under sjukhusvistelserna.

Jag var inte inskriven i psykiatrin innan detta hände. Däremot blev jag sjukskriven av läkare på vårdcentralen i maj 2018, för utmattningssyndrom. Det godkände aldrig Försäkringskassan varpå jag jobbade på med min plan om att starta ett företag igen.
Jag hade kontakt med en kurator på vårdcentralen under en kortare period.

I och med att min kropp reagerade med att ibland inte kunna röra vare sig armar eller ben hade min läkare sänt en remiss till neurologen för undersökningar. När jag vid ett tillfälle fick ringa på ambulans la de in mig på neurologen. Men då de inte hittade något fel skickades jag över till psyk.

Jag var tydlig med att jag inte ville ha någon medicin. Under diskussionen med läkaren lovade han mig att min mamma och jag skulle få läsa information och skriva på papper om någonting som jag inte förstod. Men så kommer jag såväl ihåg hur läkaren kom tillbaka och sa att jag visst måste få medicin. Då sa jag till honom att han skulle ställa sig vid väggen annars skulle jag kunna slå till honom. Det blev såklart inte alls bra utan det står i journalen att jag hotade läkaren men ingenting om varför, vilket jag ifrågasätter.

När vi kom upp till avdelningen blev jag fasthållen av 4-5 skötare och de gav mig injektioner som gjorde att jag var helt borta i två dygn.

Två gånger under hösten 2019 kom polisen och hämtade mig hemma i min bostad fastän jag mådde bra och var hur lugn som helst och såg fram emot några lediga dagar som jag skulle ha.
Jag ifrågasätter starkt att inte psykiatrin pratade med mig innan vi åkte till sjukhuset. Vid båda tillfällena undrade poliserna varför de skulle hämta mig. Den första av gångerna resulterade i ytterligare en fasthållning med injektioner.

Läkarna satte en bipolär diagnos typ 1 på mig utan utredning på hösten och menade att jag skulle äta litium hela livet för att jag hamnat i en psykos. Men jag vägrade att göra det. Jag hamnade under LPT och blev tvingad att ta sprutor med antipsykotiskt läkemedel en gång i månaden i alla fall. Detta för att hemtjänsten kom en natt när jag hade ringt efter dem då jag hade ramlat.

Jag känner inte alls igen mig i den diagnosen och blev under tiden med injektionerna deprimerad och hade tankar om att avsluta mitt liv. Till slut blev nedtrappningen klar och injektionerna slutade 2022, efter precis tre år.

Min uppfattning är att jag behövde medicinen för en kortare tid än tre år och att man kunde ha gjort annorlunda de två gånger man höll fast mig och tvångsmedicinerade mig. 

Idag mår jag bra och känner igen mig själv igen, men det tog tid att komma tillbaka. Det var inte bara huvudet som var sig olikt utan även kroppen. Då jag sysslar med dans fick jag höra om mina kroppsliga förändringar. Så nu fungerar även min bästa fritidssyssla bra igen.

När jag var 25 år bedömde min läkare på öppenvården att jag hade kroniska suicidtankar och att det aldrig skulle gå över och inte fanns något att göra åt det, så ingen behandling erbjöds för det. Jag stod även på mediciner mot bipolaritet och psykos trots att jag inte hade någon psykossjukdom eller bipolär diagnos. Hade inte förmågan att ifrågasätta läkaren.

Jag hade lagts in akut och väntade på att få komma till annan avdelning. På akutavdelningngen fick jag en panikattack och fick då ångestdämpande jag inte fått förut som gjorde mig extremt trött och fumlig. När jag kom till den nya avdelningen ville läkaren veta vad jag tagit. Jag försökte minnas men sluddrade och nicka till. Läkaren blev så arg att hon skrek och smällde näven i bordet då hon påstod att jag tagit droger, vilket fick mig att få värre panikattacker. På andra avdelningen hade inte hunnit göra en anteckning. Läkaren bad aldrig om ursäkt.

Jag sökte vård så många gånger innan jag fick hjälp. Många gånger på vårdcentralen. Sedan på akutpsykiatrin. Jag fick under ett halvårs tid 20 olika psykofarmaka. Efter många år av felaktiga diagnoser så fick jag tillslut en ADHD diagnos. Medicinen är den enda jag tar och den hjälper mig otroligt mycket. Idag har det gått ett år sen jag blev utskriven och jag mår bra. Psykiatrin räddade mig tillslut men har skadat mig så mycket på vägen.

Efter att ha hamnat i en total kris var jag så lättad när jag för första gången på tre år skulle få träffa en psykolog. Till min förtvivlan sa hon bara att jag var för högfungerande för att få hjälp. Att jag var gullig och inte såg ut som en självskadepatient. Att jag var för smart för att ha ADHD. Att jag hade för välfungerande relationer för att vara personlighetsstörd. På pappret hade jag vid den tiden social fobi, GAD och depression. 

På kvällen grät jag och var helt förstörd. Jag sökte akutpsykiatrin och sa att jag inte stod ut mer. Att jag hade tankar på att skada mig. Att jag slutat sova. Att det var outhärdligt. Jag blev hemskickad. I desperation tog jag en överdos och skar mig. Det var inget suicidförsök, det enda jag ville var att få sova och få en paus. Efter att ha behövt sys och få vård på akuten blev jag inskriven med tvångsvård. Jag hade 0 förtroende för vården och ville inte ha mer med dem att göra. Efter en månad skrev de av LPT:t, men hotade med att skriva ett nytt om jag försökte skriva ut mig. Många i personalen var väldigt bra. Men den överläkare som vikarierade skrev i min journal ”kvinna med misstänkt personlighetsstörning, troligen borderline”. Trots att jag har välfungerande relationer, aldrig hamnr i konflikter, har en stabil självbild, aldrig haft problem med ilska. Han hade pratat med mig i fem minuter och det enda han såg var mitt självskadebeteende. Jag tycker det är hemskt att vissa diagnoser sätts så lättvindigt utan utredning. Det förstör så mycket att få fel diagnos och behandling.

Jag var felmedicinerad i över 8 års tid. Istället för att uteda förutsatte de att de va bipolär jag var. Gick på tung medicinering och tung ångestdämpande medicinering länge. Sen för 2 år sedan velv jag inlagd och en annan läkare såg något annat. Något nytt och vågade sätta ut samtliga mediciner, sakta såklart. Fick utredning tillslut och fick prova adhd medicin. Vilken skillnad. Blev snabbt bättre och diagnos bipolär avskrivs och fick tom en ursäkt från min vanliga läkare.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

När jag var 19 år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, hade då varit under vård sedan 13 års ålder pga tidigare trauman och självdestruktiva beteenden, och under hela denna tiden blivit hårt medicinerad med allt möjligt (något som aldrig hjälpte utan snarare förvärrade mitt mående). När jag berättade för mina vårdare om övergreppet så vet det enda stöd jag fick ett recept på Oxazepam (sobril) utan några som helst varningar om beroenderisk eller det faktum att den typen av preparat aldrig skall tas mer än 2 veckor i streck. Jag använde den på ett väldigt självdestruktivt sätt i ca 6 månader. På många vis hade jag tur att mitt betroende inte varade längre än några månader, men trots den förhållandevis korta tid jag åt denna medicin så har jag än i dag (12 år senare) fortfarande skador i nervsystemet som yttrar sig i smärta och skakningar. Jag förstår inte hur man kan skriva ut något sådant till någon med tydliga självdestruktiva tendenser, inte ge stöd i ett pågående trauma och inte ge ordentliga varningar för farorna med dessa mediciner. Benzo tog livet av två av mina vänner och jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta sjukvården för den skada den gjort mig och mina kära

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.