Händelse från senaste veckan. Psykiatrin ringer mig angående nya lyckopiller. Jag säger att jag har mycket svåra biverkningar. Att lyckopillren ger mig kräkningar och smärta i huvudet. Det har pågått en vecka. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag har att säga. Jag försöker verkligen så tydligt som jag kan beskriva yttersta Helvetet. Psykiatrin är inte intresserad av vad jag säger. Psykiatrin säger att jag ska ta alvedon och att kräkningarna upphör nog om 14 dagar. Tack för att ni läst. Tack. Mitt liv är Helvetet, inget annat än Helvetet.
Blev strypt under bältesläggning
Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna. Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren. I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.
”Läkaren sa att det var roligt att se att jag lever”
Jag är 33 år och hade gått till psykiatrin under 10års tid. Jag har blivit slussad till psykiatrin för att jag från början led utav anorexi. Det visste dock inte vuxen psyk när jag började att då dit. Det var inget som utreddes och jag blev medicinerad för allt möjligt. Jag ville inte berätta om anorexin eftersom jag tyckte det blivit min livsstil. Jag har ätit alla möjliga sömnmediciner. Fått ECT och adhd diagnos som tagits tillbaka när jag förklarade att jag haft anorexi. Det har synts tydligt då jag ofta varit underviktig. Men jag kom ändå undan med det i många år. I slutet nu har jag fått utskrivet iktorevil och innan det xanor för att sova. När jag och läkaren missförstått varandra att jag skulle ta två /kväll och han menade att han sagt 5 ggr i veckan men inte helg. Så fick jag slut medicin för tidigt. Jag var vaken 5 dygn sa upp mig från jobbet och började på allvar tro att jag skulle dö. Jag sökte upp stafettläkarna men ingen ville gå emot överläkarens recept. Nästa gång dom missade att skriva ut receptet i tid fick jag ett ep anfall och slog upp ansiktet efter tre dagar. Läkaren sa under nästa videosamtal att det var roligt att se att jag lever. Jag anmälde stafett läkaren som inte ville skriva ut medicinen när den tagit slut.
Barn tvingades till ECT
Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.
Lyssna på mig!
Hej. Jag är en man i 50 års åldern. Haft kontakt med psykiatrin sedan jag blev myndig. De senaste 10 åren har jag EXTREMT svårt att sova. Psykiatrin vill trycka i mig piller som inte fungerar. Sedan 5 år tillbaka är jag så EXTREMT trött att jag ser döda människor omkring mig. Forskningen visar tydligt att sömnbrist leder till stroke och hjärtinfarkt och diabetes och fetma. Min önskan är att psykiatrin läser på om vad sömnbrist leder till och slutar trivialisera det! Jag vet vilka piller som fungerar för mig! Lyssna på mig! Jag känner min kropp! Den dummaste frågan på psykakuten ”har du druckit kaffe?” !!! Nä, det har jag inte. Jag har knappt sovit på 10 år.
Är psykisk hälsa en klassfråga?
Jag har arbetat sedan 20 år inom skola och omsorg för barn och ungdomar med NPF diagnoser. Många solskenshistorier har passerat men också en hel del sorgliga historier där vården och samhället i övrigt nonchalant tagit beslut och utfört åtgärder som för mig som arbetat nära ej gått att förstå. I många år har jag bevittnat experimenten med medicinering, långa köer till BUP, krångliga överfarter om några alls från barnpsykolog till vuxenpsyk etc.
För ett år sedan fick jag problem med värk och utbrändhet., med lätt depression som följd.
Jag sökte vård hos min husläkare och fick tid för terapi – besök tre gånger som är det vården erbjuder. Samtidigt skrevs ”stämningshöjande” medicin ut trots att jag bestämt talat om att jag inte var intresserad.
Jag är nära min pensionsålder men har alltid trott att jag kan jobba längre. Terapeften råder mig vid sista besöket att ändå ta medicinen, ” så orkar jag ju jobba fram tills jag kan gå i pension”?.. Alternativt fortsätta gå privat vilket ju såklart kostar en del. Det har jag inte råd med, har ju arbetat hela mitt liv i ”fel” bransch.
Är psykisk hälsa en klassfråga? Ja såklart är det det på fler än ett sätt, men detta cyniska sätt att laborera med människor redan från tidig ålder har gjort mig förbannad uppgiven och ledsen fler vem tjänar på det?
Jag kommer att lämna mitt arbete med stor sorg, men när jag imorse såg inslaget om denna förening tänds ett hopp om framtiden, tack !
Väntat i två år
Jag blev placerad på väntelista för psykoterapi via psykiatrin, fick höra att det tyvärr var ungefär 6 månaders väntetid. Den enda uppföljning jag haft var ett telefonsamtal med en läkare någon månad senare som försökte få mig att börja med mediciner. Detta var mer än 2 år sedan och jag har fått absolut noll återkoppling.
Oansvarig medicinförskrivning utan uppföljning
Efter ett självmordsförsök (tablettöverdos) när jag var 18 blev jag inskriven hos öppenpsykiatrin. Något halvår senare fick jag äntligen träffa en psykiater, som tyckte att jag borde byta antidepressiva. För att minska ångesten som kan komma som utsättnings- och insättningssymptom fick jag oxascand (bensodiazepin) utskrivet. Psykiatern sa att jag utöver den nya antidepressiva skulle ta en tablett oxascand dagligen och att hen skulle ringa mig om två veckor för att följa upp. Hen ringde inte upp efter två veckor, och eftersom jag bara hade numret till växeln kunde jag inte kontakta hen direkt. Jag bestämde mig för att vänta lite till och fortsatte ta oxascand varje dag. Efter två veckor till ringde min mamma växeln, och någon vecka senare blev vi uppringda av mottagningen. Personen vi pratade med sa att psykiatern inte jobbade där längre, utan hade slutat för en månad sedan. Mamma frågade varför jag inte fått en ny psykiater, och personen svarade att jag inte hade bett om en ny. Med mammas hjälp slutade jag med oxascand på egen hand, men kände ett starkt fysiskt och psykiskt sug efter medicinen ett långt tag efter. Jag minns att jag till och med övertalade mamma att ge mig en tablett ibland när jag egentligen inte behövde en. Hade mamma inte haft hand om mina mediciner vet jag inte hur det hade slutat.
Utebliven traumabehandling
2015 rekommenderade en vårdenhet att jag skulle få traumabehandling hos BUP pga sexuella övergrepp i tidig barndom. Jag fick dock endast en kurator. De fåtalen gånger jag försökte berätta om vad jag varit med om fick jag istället höra att det jag utsatts för antingen var ”normalt”, eller att jag ljuger. ”Stämmer det verkligen?”, ”Ja”, tystnad, ”Vet du vad, jag tror faktiskt det ligger till såhär…”. Jag hade vid denna tidpunkt utvecklat ett självskadebeteende för att hantera traumat, något som gjorde min kurator säker på att mina erfarenheter egentligen var till överdrift.
Kuratorn förstår dock att jag har det jobbigt hemma och gör en ny rekommendation om familjeterapi. Båda föräldrar dyker upp och öppet trakasserar mig under kommande träffar. Mina föräldrar är stensäkra på att de är där för att det är mig det är fel på och att det är okej att prata om hur jobbigt det är att vara förälder till någon som mig. Terapeuten vägrar försvara mig, ett 14-årigt barn, i denna situationen. Familjeterapin blir sedan helt avskild, och jag har senare läst i journalen att mina föräldrar knappt dök upp. Allt denna ”terapi” gjorde var att outa vad jag sagt om mina föräldrar vilket försatte mig i en svårare hemsituation än den jag redan var i.
Jag har 9 år senare aldrig fått traumabehandling, den enda anledningen jag sökt mig till psykiatrin till att börja med. Det jag däremot har fått av BUP är traumatiserande bemötanden, otaliga mediciner, olämpliga och rentav skadliga behandlingar, utredningar med diagnoser som ställs och skrivs av utan reson.
Jag är nu del av vuxenpsykiatrin. Den egentliga skillnaden är att jag nu faktiskt blir tagen på allvar, men det hjälper mig ändå inte då jag är så lågt prioriterad i de oändliga köerna. Jag tjatar om någon form av hjälp för en traumatisk uppväxt som hindrar mig från att ha ett socialt liv, men jag får bara höra att ”de inte kan göra något” eftersom trycket är så högt. Nästan ett decennium av att stå på och stå ut. Jag slösade bort min tonår, min skolgång och ironiskt nog det som fanns kvar av mitt psykiska välmående. Och för vad? För att hamna på en jävla hög.
Feldiagnosticerad och överdoserad
Jag var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning för bipolär sjukdom, som visade sig vara ADHD (enbart). Jag kom in efter att ha fått en bensodiazepin som jag skulle sova på några dagar men som öppenvården fortsatte att ge ut i ökande dos, trots avtagande effekt.
Jag hade egentligen en stressreaktion efter ett trauma men det slutade med att jag blev inlagd på PIVA och jag tyckte att sömnbristen var otroligt obehaglig så jag fortsatte att ta läkemedlen för att lindra ångesten/suicidala tankar som bara blev värre med bensodiazepinernas avtagande. Motivationen från läkarna var att jag skulle få sova för att slippa bli manisk, vilket sömnbrist kan trigga. Ansvariga avdelningsläkare sa dock också att jag inte verkade vara i episod men min öppenvårdsläkare motiverade det oklara dåliga måendet som en blandepisod.
Stegringen av medicinerna fortsatte snabbt efter inläggning och under ett dygn fick jag 7 sederande läkemedel varav 3 var narkotikaklassade. Flera var i ordentlig överdos bara i sig (även bensodiazepinerna), men motiveringen var fortfarande att ”du måste få sova”. De märkte att jag mådde sämre och sämre vilket motiverade läkarna mer.
Jag minns att jag låg inne på rummet den natten och hade fruktansvärd hjärtklappning och det kändes nästan som om jag glömde andas om jag inte ansträngde mig. Jag kunde inte somna trots detta och förutom alla sederande stod jag även på 2 antipsykotika, 2 stämningsstabiliserande och en antidepressiv (antagligen mer jag inte minns). Jag kunde inte sova alls nu (det var ca 5 timmar per natt när jag kom in) så jag fick krypa och ta mig på väggarna när jag ”gick” till nattsjuksköterskan för att be om mer. Allt jag ville var att slippa vara vaken men trots oförmågan att somna kunde jag knappt öppna ögonen alls och allt snurrade. Till slut sa sköterskan irriterat, efter 6 ml Theralen totalt (på allt annat), att jag nu fick gå till mitt rum, stanna där, försöka sova och att allt var ångest.
Efter den natten började jag be om att slippa narkotikaklassade läkemedel men läkaren fortsatte be mig ta benzodiazepiner och att det inte var farligt en kort period. (Jag var rädd att bli tvångsmedicinerad också pga min (miss)diagnos.) Någon dag efter den värsta överdosen så var jag plötsligt omedelbart tvungen att sätta mig ner och kunde inte resa huvudet över frukostbordet i svaghet, illamående och svimningskänslor. De sa att jag var blek och sprang och hämtade vitala parametrar, som tur nog såg okej ut just då. Det kändes konstigt att de blev så oroliga, bara på sekunden.
Jag har missbruk i familjen och bad senare en läkare på avdelningen att inte be mig ta narkotikaklassade läkemedel då jag trodde att jag hade hög toleransutveckling. Hon sa att ingen faktisk evidens på att missbruk skulle vara påverkat av genetik finns, men erkände ändå att min bipolärdiagnos och min (då under utredning) ADHD kunde vara riskfaktorer när jag tydligt påpekade detta själv.
Hela året efter händelsen hade jag fruktansvärda återkommande kroppsliga flashbacks när jag låg hemma i sängen och läkarnas lösning på den svåra insomni jag efter denna inläggning utvecklade var åter försök till ökande doser sömnmediciner. Även efter bipolärdiagnosen kasserades. Sömnmedicinerna fick det att kännas som om jag var ”där” igen och ju mer medicin desto värre kroppsliga flashbacks blev det.
När jag försökte prata med min terapeut i öppenvården om att min särskilt svåra insomni uppkommit efter händelsen började han omedelbart prata om riskfaktorer i mitt mående just då (ex familjeproblem) samt andra ämnen och avbröt mig när han såg att jag försökte återvända till frågan.
Tanken med den intensiva medicineringen på PIVA var också oklar från första början. Det fanns ingen historia av våldsamt beteende mot andra någonsin i min historia och en eventuell påtaglig suicidalitet kunde alltid avledas om en personal frågade hur det var eller av att bara ha någon i rummet. Ex. att jag satt i allrummet bara. Det blev antagligen PIVA pga bipolär(miss)diagnosen.
”Vi gillar inte att skriva ut dem, men det är för ditt bästa”, sa min läkare 2 månader senare när jag sa att jag hade kraftigt nedsatt kognition av alla mediciner.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
