Vart ska jag ens börja…

Har kämpat i 10 år nu. En kamp och upplevelse som förmodligen inte hade behövt bli så djup, om jag inte hade blivit gravt felbehandlad när jag behövde hjälp.

Sommaren 2014 drabbades jag efter akuta turer inne på psykiatrin, av något som heter depersonalisation, en kronisk overklighetskänsla som är som att leva fången i sin egen kropp. Det är ett försvar. Att kroppen spelar död- Och det försvaret har fastnat, jag har stannat där sedan dess. Då jag blev psykiskt nedbruten.
Det finns inte mycket kunnighet inom området vilket försvårar hela situationen ytterligare och allt hänger då på en själv ännu mer.

Det börjar sakta luckras upp något inom mig, på något sätt, på senare tid. Små små fragment av minnen ifrån mitt liv innan allt som hände, kommer tillbaka. Men jag vågar inte hoppas då det gått så många år av detta mardrömstilstånd, det har gått i ett, som om jag är kvar där och stampar i gjyttjan.

Detta symtom fick jag pga den höga stress och trauma jag utsattes för inom psykiatrins slutenvårdssytem, det är ett symtom som krigsskadade ofta hamnar i pga C-ptsd- en diagnos jag än idag inte ens har fått på papper eller diagnostiserad, trots att signalerna varit så tydliga och starka och jag inte kunnat jobba alls på tio år.

Mina föräldrar är högutbildade och min största dröm var ju att också få ett liv där jag kan använda mina styrkor. Jag trodde aldrig det kunde gå så snett.

Jag ska berätta för den som orkar läsa, jag lämnar ute vissa detaljer då det blir för mycket och för långt.

Jag var 21 år, kom in 2014 för att få hjälp. Det var första gången jag kom i kontakt med psykiatrin. Hade ingen aning om att de kunde göra en så illa. Om att världen såg ut såhär. Jag sökte pga att jag rasade i ångest efter en kärleksrelation som tagit slut.

Men jag blev alltså istället för hjälpt, försämrad i PTSD, emellan deras psykiatriska väggar, och var nära på att mista livet då jag även fysiskt började ta slut som resultat av felbehandladet. Av mediciner och omänskligt bemötande. Jag var en skör tjej då mina föräldrar är skilda, hade behövt någon som satt ned och lyssnade på mig. Men jag bombarderades istället i första hand med medicin, och därmed med ännu er medicin. Det slutade med 35 tabletter om dagen m.m. trots att jag sa att jag inte klarar mer.

Jag var en mjuk och otroligt snäll tjej, som aldrig ens tog alvedon, aldrig hade haft kontakt med psykiatrin innan, knappt doktorn. Var frisk som en nötkärna i övrigt och ville alltid alla väl. Föräldrarna skilsmässa och vårt förflutna hade kommit ikapp mig, därav min höga ångest i min egen avslutade relation.

Men psykiatrin var den sista droppen.
 Ju mer tabletter desto sjukare och mer akut blev mitt tillstånd. Det var mitt i sommaren, träffade sammanlagt 42 läkare på 6 veckor, och allt missledande bemötande i form av okunniga och inkompetenta personer (skötare med vita rockar) som tog sig rätt att slänga ur sig sina åsikter. De betedde sig tillslut som odjur i takt med att min ångest eskallerade. Jag kräktes och kräktes, grät efter hjälp och de bara glodde på mig som om jag var ett ufo och tvungade på mig ännu mer medicin tills mina ögon började rulla. Deras brist på värme och hur man handskas med person i kris var brutal.

De tog sig makten att skada mig genom nonchalans, men också verbalt och fysiskt maktutövande.

Ingen inom systemet jag berättar för tycks förstå, då de endas möter med att ”ja det är din upplevelse”. Men ingen av dessa var ju där och såg vad som pågick. Ingen har civilkurage. De som såg hade makt och kunde göra vad de ville för att förgöra mig i min utsatthet och automatiska underläge.

Jag har inte vågat sätta min fot i närheten av akuten sedan dess pga rädslan över att processen ska eskalera och bli den samma igen. Varje gång jag inte kan sova, dvs varannan natt, skriker jag att jag kommer bli plågad av dem igen! Och hamnar i total skräck som att jag återupplever allt på nytt. 10 år och samma sak upplever jag än idag. Än idag får  jag sitta och vänta på stöd och behandling. Just nu har jag inte ens en doktor. Jag sitter helt utlämnad med detta för 100e gången.

Det finns en läkaren som räddade mig. Han tog sig ann mig när det hade gått riktigt riktigt illa i slutet av den sommaren. Men skadan var ju redan skedd då han inte var på plats och var på semester under tiden traumat pågick. Den övriga personalen hade redan hunnit sätta klorna i en.

Han var en enda person i ett helt system som försökte. Han har varit min läkare i 10 år men gick nyligen i pension. Man har inte mycket kontakt med sin läkare. Så jag har övrig tid, till största del kämpat ensam med följderna av traumat, tillsammans med min mamma. Men haft som trygghet denna läkare i bakgrunden då han förstod. Han har skonqt mig ifrån det han kunde. Jag är honom evigt tacksam för det.

Men, jag har ju inte riktigt kunnat skapa nya minnen, eftersom jag blev så sjuk och istället behövt kämpa varenda dag med min överlevnad pga konsekvenserna som följer i form av trauma. Ett tillstånd jag aldrig hade kunnat föreställa mig i mina vildaste mardrömmar. Jag var en frisk, vacker sprudlande tjej.

Man känner att man ropar från den djupaste av hål. Ingen hör, ingen ser, ingen bryr sig. Fel att säga att man behöver hjälp eftersom det bara slår tillbaka till en i form av ointresserade svar eller en näve mediciner. Så många inom detta vårdsystem frågar ”vilken hjälp är det du vill ha egentligen?” Vadå egentligen? Den jag aldrig får????

Så många de använder hemska typer av stratergier för att förminska en och få en att verka överdiven, eller när man ringt i desperation på nätter då man inte erbjuds behandling, så har det funnits folk som säger ”men vad vill du att jag ska göra kl 04 på natten?” Alltså har inget där inne blivit bättre sedan 2014. Det är samma typ av institution fortfarande. De lägger  på luren i ens öra när man gråter och är utom sig. Jag ringer inte dit längre.

Vad menar dem med allt detta? Hur ska en ung traumatiserad person i kris med så hög ångest och förtvivlan- mer än att utrycka sin smärta- veta vad man ska svara på en sådan fråga? Det har jag ju upprepat så många gånger! Jag är livrädd och behöver en duktig, komplex psykolog som kan sätta sig in i mitt komplexa mående.

Vart är min behandling? Vart är psykologerna? Är det mitt fel så som de får mig att känna?

Har aldrig  fått någon riktig upprättelse för det som hände mig. Det har drabbat mig och min mamma. Ingen annan. Vilket inneburit hemska konsekvenser för mitt liv, ekonomiska, fysiska och psykiska. Jag har förlorat min ungdom, mitt liv. Men jag kämpar för att bli jag igen. Varje dag.


Vården tar inte sitt fulla ansvar. De skyddar sig själva, stigmatiserar och avhumaniserar till en siffra, en bricka i systemet. Besvikelse efter varje samtal, att de inte har något att erbjuda pga läkarna och psykologerna nu har slutat. Annat än medicin.

Jag har resurser och skall ta vara på dem, säger dem. Men hur ska jag göra det när jag blev sjuk? När jag lever i skräck som kväver mina förmågor? Hur ska jag ta mig fram? Är det fel att jag söker hjälp? Verkar så.. Varför erkänner ingen vad jag blev utsatt för? Aldrig fått den terapi jag förtjänar, den kontinuiteten och uppbackningen som ska vara ens team.
Journaler tecknade av hundratals olika personer som inte ens träffat en. Skriver så sjuka saker som inte ens stämmer.

Vart är tryggheten? Vart är patientsäkerheten? Är vi värda så lite för att vi lider av psykiska men? Vem ska jag ställa alla dessa frågor till?

Det är ett narsisistiskt system! Patienten, personens unika står inte i fokus utan förgörs istället totalt.

Men jag andas än. Mitt ljus får inte släckas och jag vill fortsätta för oss alla som blivit drabbade av detta!