Han mår dåligt och går till vuxenpsykiatrin där de avfärdar hans egna tankar om vad som kan vara fel. De ger honom bara antidepp som inte hjälper.
Till slut går de med på att göra en bredare utredning. Men kommer inte fram till något. För min bror mår sämre och missar bokade tider. De gör ett försök att nå honom och sen inget mer. De släpper det helt.
Han får en snedtändning och hamnar på sjukhuset. Psykakuten behåller honom över natten och släpper honom sedan, utan någonstans att ta vägen. Han hade inte sin nyckel eller plånbok. Han drev omkring på stan iklädd sjukhuskläder som stank urin. Tur att han hade mobilen iallafall.
Sen sämre igen. Tagen av polisen och tvångsinlagd utomlands. Och sen tvångsinlagd här hemma. Läkare som utredde och kom med tunga mediciner. Men när de trodde att medicineringen fungerade – för att han blev ”bättre” – visade det sig att han inte tog medicinen alls. 
Min bror var tvångsinlagd i månader. En massa olika teorier om vad det kunde vara som orsakade allt. Medicinering som gav hemska biverkningar. Att vara inlåst fick honom att må sämre. Läkare som inte kan prata med sina patienter som att de är vuxna människor, som verkar totalt oförstående inför att någon kan bli upprörd över att bli LPT:ad. En frisk människa som frihetsberövandes på obestämd tid och fråntogs självbestämmande och rättigheter skulle väl också bli arg, ledsen, fientlig? Men det ses som patologiskt när en person med psykisk sjukdom inte är glad och tacksam över LPT. 
Och sen när de äntligen släpper ut honom, efter flera månader, har han fortfarande ingen diagnos. Mediciner som skadar kroppen utan att hjälpa sinnet, och så en tid till samma vuxenpsykiatrimottagning som gav upp på honom innan. 

Jag har aldrig känt mig så grym som när jag tvingade in min bror på akuten när han tagit en överdos. För jag visste att efter att de vanliga läkarna var färdiga med honom skulle han hamna på den slutna avdelningen igen. Han överlevde men blev skadad av ”vården” istället.