Han mår dåligt och går till vuxenpsykiatrin där de avfärdar hans egna tankar om vad som kan vara fel. De ger honom bara antidepp som inte hjälper.
Till slut går de med på att göra en bredare utredning. Men kommer inte fram till något. För min bror mår sämre och missar bokade tider. De gör ett försök att nå honom och sen inget mer. De släpper det helt.
Han får en snedtändning och hamnar på sjukhuset. Psykakuten behåller honom över natten och släpper honom sedan, utan någonstans att ta vägen. Han hade inte sin nyckel eller plånbok. Han drev omkring på stan iklädd sjukhuskläder som stank urin. Tur att han hade mobilen iallafall.
Sen sämre igen. Tagen av polisen och tvångsinlagd utomlands. Och sen tvångsinlagd här hemma. Läkare som utredde och kom med tunga mediciner. Men när de trodde att medicineringen fungerade – för att han blev ”bättre” – visade det sig att han inte tog medicinen alls. 
Min bror var tvångsinlagd i månader. En massa olika teorier om vad det kunde vara som orsakade allt. Medicinering som gav hemska biverkningar. Att vara inlåst fick honom att må sämre. Läkare som inte kan prata med sina patienter som att de är vuxna människor, som verkar totalt oförstående inför att någon kan bli upprörd över att bli LPT:ad. En frisk människa som frihetsberövandes på obestämd tid och fråntogs självbestämmande och rättigheter skulle väl också bli arg, ledsen, fientlig? Men det ses som patologiskt när en person med psykisk sjukdom inte är glad och tacksam över LPT. 
Och sen när de äntligen släpper ut honom, efter flera månader, har han fortfarande ingen diagnos. Mediciner som skadar kroppen utan att hjälpa sinnet, och så en tid till samma vuxenpsykiatrimottagning som gav upp på honom innan. 

Jag har aldrig känt mig så grym som när jag tvingade in min bror på akuten när han tagit en överdos. För jag visste att efter att de vanliga läkarna var färdiga med honom skulle han hamna på den slutna avdelningen igen. Han överlevde men blev skadad av ”vården” istället.

Jag var trött på de ljusa sommarnätterna och valde att gå ner i källaren och lägga mig på golvet där för att få lite mörker. Mamma hittar mig på golvet och blir livrädd. Hon ville att vi skulle åka till psykiatrin och jag gick med på detta.

Väl på psykiatrin så frågar läkaren om min situation och om jag hade några hallucinationer. Jag berättar om min psykos som jag hade för många år sedan samt att jag hade haft en hörselhallucination för ett antal månader sedan. Mamma förklarar även sin oro och som vanligt så tror dom blint på hennes ord och ignorerar mina. Läkaren ger mig LPT. Jag har vid senare tillfälle läst i journalen och såg då att läkaren skrivit att jag hade syn- och hörselhallucinationer (när det i själva verket var en enstaka hörselhallucination för ett antal månader sedan) samt att jag trodde mig vara jagad och förföljd av människor och organisationer (detta var hur min psykos urartade sig, men det var för MÅNGA ÅR SEDAN).

Jag får sitta på LPT i någon månad. En annan läkare sade till och med rakt ut att jag inte uppträtt psykotisk vid mina möten med honom men dom släppte mig ändå inte. Jag var inte ett dugg psykotisk. Det fanns verkligen ingen grund för ett LPT. Dom släppte mig inte heller helt efter LPT:et utan konverterade det till ÖPT. Jag har ÖPT än idag.

Detta är inte det första LPT:et som jag hamnat på helt obefogat. Det har hänt flera gånger tidigare.

Min privata psykiater blev av med sin licens och jag blev meddelad brevledes att ingen hjälp gick att få därifrån. Efter 10 års läkarkontakt och medicinering, stod jag utan läkare med förskrivningsrätt och kunde därför inte få mina mediciner (bland annat för bipolär sjukdom) utskrivna. Fick efter två nekade remisser från vårdcentralen till olika instanser inom psykiatrin höra att ingen ville ta det medicinska ansvaret utan att känna till mig (trots att flera tidigare suicidförsök fanns registrerade), och utan symptom kunde de inget göra. Jag fick slutligen rådet att sluta med alla mediciner och ”invänta symptom”. När jag sa till ssk på vårdcentralen ”Menar du att jag ska sluta med alla mediciner, invänta suicidala impulser och ta bussen till psykakuten?” Svaret blev ”Ja, vi kan inte göra mer än så för dig.”

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Kollat mina journal o öppenvård psykiatri har inte skrivit in viktiga saker jag sagt.
Att jag ej orkar mer om dom tar bort mina tabletter
Samt tidigare privata vårdgivare ej skrivit ang 3 möten med läkaren där jag blev svårt mobbad efter jag tagit bort stor tumör.
Och 2 andra möten då läkaren utan orsak varit aggressiv och elak. Stort trauma för mej. Han mår dåligt o lät det gå ut över mej. Jag är snäll o lugn. Jag storgrät o han vara kall. Ingett stöd.Personal kom efter o sa sådär ska du inte behöva må när du går härifrån. Detta var innan år 2025. Sedan ny privat vårdgivare hösten 2025 där jag inte hittar viktiga saker som jag berättati min journal. Det är mitt liv det gäller!  Jag känner mej mycket kränkt o sviken. Har sjukersättning pga gad o panikångest o depression. Hjälplinjen sa en gång han som varit elak inte ska arbeta som läkare. En annan patient gått ut med det i tidningen o klagat på denna överläkare. Sen när jag ringt hjälplinjen dom ej stöttat utan sa vad det nu menas med att man inte orkar mer. Kallt o oempatiskt bemötande. Blivit mycket sämre pga mobbningen av läkare men jag i beroendeställning pga tabletter. En del ska inte jobba inom psykiatrin. Jag har en skörhet I min personlighet och varit med om flera trauman tex våldtäkt. Jag är så rädd!! Privata öppenvårdsmottagningar ska ta sitt ansvar. Urdåligt att inte få stödsamtal. Varför? Dom är hårt kritiserade och tagit betalt för besök som inte varit ändå för dom fortsätta bedriva vård. Detta händer bara inom psykiatrin. Hur kan detta får ske i modern tid. Patienter kommer inte orka. Hjälp oss!! 10 år utan stödsamtal o nu har nya vårdgivaren det inte heller!!

Visa att de finns genom att ex fråga om att spela skipbo/ spel, gå på promenad eller visa intresse i det man sysselsätter sig med inom slutenvården. Att de själva initiera till vardagligt samtal. Det gör att de visar att de finns där och att de bryr sig, vilket gör det enklare att bygga upp förtroende för att få stöttning när det blir jobbigt

Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.