Jag anses av vården tillhöra den lilla grupp som definieras som svårt sjuk på grund av flera diagnoser vilka medför dagliga hinder framförallt somatiskt men också mentalt. Jag har somatisk diagnos liksom en psykiatrisk dito. Under cirka tio har har jag varit feldiagnosticerad. Samordnare av insatserna saknas och jag har tröttnat på att vara den personen. Ingen har erbjudit mig en samordnande insats och inte heller vet jag vem det skulle vara. Jag har ingen kontinuerlig läkarkontakt i primärvården och inte heller en husläkare. Min somatiska sjukdom finns det ingen bot för och den specialistenhet jag hör till kan inte ingjuta hopp. Där förväntas jag ha läkarkontakt en gång per halvår och de skriver inte sjukintyg.

I psykiatrin har jag drabbats av vårdskada då jag förlorat tilliten till vården för de förstår inte hur deras beteenden har lett till försämring och förlorad tillit. Trots internutredning anses jag inte ha vårdskada då de gjort vad som förväntats av dem men medger ändå att ansvar för klagomålshantering saknades vid vårdskadetillfällena, att personer som slutat inte kunde höras i utredningen och ändå har jag fått till svar att min belägenhet är beklaglig. I internutredningen lyftes aldrig personals beteenden som anledning till min vårdskada trots att jag redogjort för flera exempel. I utredningen anges felaktigt diagnoser som kan förklara mina reaktioner utifrån dem snarare än att lyfta hur enskild personals beteenden bidragit till min tillitsförlust.  Det finns heller ingen instans att överklaga internutredningens beslut til så jag åtminstone med liten sannolikhet kan få ekonomisk ersättning vid vårdskada.

Jag lämnar nu psykiatrin, kommer aldrig att be den om hjälp igen och måste därmed ut på arbetsmarknaden för att finna försörjning vilket jag inte kommer att klara, kanske inte ens på deltid. Inte heller vänder jag mig till vårdcentral då jag bara möts av stressade läkare under för korta mötestillfällen som inte heller kommer att acceptera mitt ärende utan hänvisa till en psykiatrisk öppenvård som inte längre finns. Psykiatrin har heller inget att erbjuda då de bara kan dela ut verkningslösa och biverkningsstinna mediciner och vet ingenting om funktionsmedicin eller de tester som utförs både med MR och metabol testning. Vilken annan specialist utom en psykiatriker ger diagnos utan objektiva fynd? Jag önskar ingen de behandlingar jag fått i frånvaron av tillfrisknande och alla de fruktlösa år som gått.